Oktober 2012

http://www.facebook.com/#!/photo.php?v=10151964234686002&set=vb.270260979659851&type=2&theater

Här är i alla fall min berättelse (tyvärr har jag inte så mycket bilder ännu men jag lägger upp några av de jag fångat upp från facebook och så).

Många har kallat oss galna som planerat för en utomhusvigsel i oktober i Sverige. Men det var precis det vi ville ha. En vigsel i naturen när det är som vackrast. Men både jag och min make (hihihi älskar att säga det) var nog allt lite nervösa när det började närma sig. Vi kollade väderleksrapporterna ofta, både YR.no, smhi.se och Klart… och ja, alla andra vi kunde komma på. Men det verkade väldigt väldigt oklart allting.

För oss började bröllopet på fredagen den 5 oktober. Vi var båda lediga och skulle fixa det sista. Efter rätt många turer fram och tillbaka - en akuttid hos nagelterapeuten för att laga en av min naglar, en snabbvisit hos frisören för att bättre på färgen, två turer hem eftersom vi inte fick med oss allting, polisen stoppade oss (men vi slapp böter – en bröllopspresent sa polismannen), så kunde vi äntligen landa i festplatsen vid cirka klockan 18. Då hade redan några av gästerna kommit.

Vi stuvade snabbt in grejerna i bröllopssviten (stugan) och sedan gick vi och mötte våra vänner. Vi åt en härlig middag och drack gott vin. Efter middagen anlände fler och fler av gästerna och vi satte oss framför en öppen brasa och pratade och hade det bara mysigt. Vid 21-tiden gick min make ner i bastun med sitt gäng medan jag satt kvar med mina. Jag tackade för mig vid 23-tiden, då satte jag mig och pysslade med det sista. Jag kom i säng vid halv 2 ungefär… men det var det värt.

Den 6 oktober var en helt underbar dag. Vaknade och drog upp persiennerna och möttes av ett helt magiskt vackert höstväder.

Jag sprang ut på altanen och bara studsade upp och ner. Jag var så jublande bubbligt lycklig.

Samtidigt var det lite oroligt. Vi sa faktiskt till varandra att det vore nästan elakt av vädergudarna om de låter oss ha en sådan perfekt morgon om vädret sedan inte ska hålla i sig.

Vi gjorde oss i ordning och gick och åt frukost. Vännerna från dagen innan var ju på plats så det blev en härlig frukost innan jag och min tärna begav oss till frisören.

På vägen tog jag upp mobilen för att kolla vädret en sista gång –

Jag var just nu i Paradiset… och det fick jag bevisat.

Vi var lite sena iväg från festplatsen så när vi anlände till frisören var redan make-up artisten och fotografen på plats.

Det var så himla skönt att bara kunna sätta sig ner och släppa allt. Jag kände verkligen att: NU, nu ska jag bara njuta.

Min bror kom efter en stund med sin familj. Min brorsdotter skulle agera brudnäbb och fick håret uppsatt (och faktiskt lite glittrig ögonskugga till sin stora förtjusning). Sen åkte de iväg och de tog fotografen med sig.

Fotografen hade ju varit hos mig under förmiddagen och nu åkte hon ut för att fånga lite av förberedelserna ute på plats + min makes förberedelser.

Det var så skönt när alla hade åkt. Då var det bara jag, min tärna och frisören. Vi fick verkligen en stund för oss själva. Att kunna ladda och landa i ögonblicket.

Frisören har lagt upp jättefina bilder på sin facebooksida. (sök på Ikon, Nässjö, facebook)

 (Foto: Ikon i Nässjö, frisör Josefina)

Min make och bestmannen kom sedan tillbaka med fotografen. Han hämtade ut min brudbukett och gick ner till en liten sjö som ligger i centrum.

Jag gick sedan dit för att möta honom. Det måste ha varit en rolig syn. Det är en jättekort promenad på kanske 300 meter, men det är genom centrum. Så det såg nog märkligt ut med en brud i gula gummistövlar, klänningen uppdragen och vandrandes på kullerstenarna J Men det var underbart att se min make på avstånd. Han stod med ryggen emot mig så han såg inte mig förrän precis när jag la handen på hans axel och han vände sig om.(Foto: Moro Mou photographer, www.moromou.se/ eller Moro mou photographer på facebook)

(Foto: Ikon i Nässjö, frisör Josefina)

Efter fotograferingen så var det äntligen dags. Vi satte oss i bilen och då insåg plötsligt att jag inte ätit mer än en clementin och lite physalis sedan frukost men bästa bestmannen packat med sig mackor, makroner och annat gott så vi satt och mumsade på vägen till fiskeanläggningen. Ja, fiskeanläggningen. Vi skulle ju åka flotte till vigselplatsen. Så vi körde till en liten fiskeplats. De hade precis haft någon slags fisketävling s gubbarna såg lite fundersamma ut när vi steg ur bilden brudklädda.

Plötsligt ser vi flotten komma på avstånd och då kändes det verkligen i magen. Sjukt härligt, nu är det äntligen dags.

De hade lövat flotten jättefint och dukat ett bord med linneduk och kandelaber. Vår ”kapten” var fint klädd uppklädd i fluga och grejer. Och saxofonisten var på plats.

Vi gick alla ombord, jag, min make, bestman, tärna och brudnäbb och sen gled vi iväg.

En bit ut på sjön började saxofonisten spela, precis då sprack molnen upp och solen började stråla mot oss. Det var verkligen magiskt, och alla vi på flotten vände oss mot varandra och skrattade. Det var helt enkelt för bra för att vara sant, det var som om det vore regisserat.

Våra gäster visste inte hur vi skulle anlända utan vår toastmaster hade bara sagt ”om ni är tysta nu så hör ni kanske något”. Då hade de hört saxofonen på avstånd. Men eftersom det var på sjön så var det tydligen lite svårt att avgöra var ljudet kom ifrån. Men det dröjde inte länge förrän vi rundade en udde och de kunde se oss… och vi kunde se dom. Det var helt underbart, nästan overkligt bra, att stå där på en helt still sjö, med inramningen av höstfärgade träd och ackompanjerade av en saxofon och stilla flyta närmre fastlandet. Vi såg ju alla våra gäster. Hur de radade upp sig på höjden. Hur vissa gick ner till bryggan. Det var verkligen ett perfekt ögonblick.

Min make tog en bild på mig strax innan vi kom in till fastlandet. En av de sista bilderna på mig som fröken.

Även bandet som spelade filmade oss när vi kom på sjön. Ni kan se det här www.facebook.com/home.php#!/photo.php?v=10151964234686002

(Om länken inte fungerar så sök på Covered with what på facebook. Filmen ligger under deras filmklipp och heter ”Simon | Inleder vigseln med saxofon på flotten | Ullinge Wärdshus”)

När vi kom i land sen gick saxofonisten först upp, fortfarande spelandes. På så sätt samlandes ju våra gäster ihop på rätt ställe. Därefter hörde vi vår ingångsmusik. Visa vid vindens ängar. Jag hörde inte riktigt från början, det var lite för långt avstånd, men när vi kom närmre hörde jag det. Och då kändes det riktigt på riktigt.

Vår brudnäbb gick först och strödde ut blommor framför oss… tyvärr hade vi ”för liten korg” för blommorna tog slut halvvägs.

När vi kom fram stannade vi upp framför alla och inledde vigseln med en solosång ”Kärleken förde oss samman”. När de första inledande tonerna kom så kände jag hur det brast för mig. Jag kände mig så totalt i stunden. Jag kände av hela min kropp, NU, nu händer det. Nu står jag här och jag gifter mig med mitt livs kärlek. Det händer nu.

Jag tog några djupa andetag och kunde njuta av texten. Jag och min make tittade på varandra ofta, lät oss förlora oss i varandra, hitta varandra, för den här stunden den var bara vår.

Det var verkligen skönt att få inleda med en sång, vi hann landa i ögonblicket. Och det tror jag gjorde att vi minns allting och vi njöt av allting.

Efter den första sången så inledde vigselförrättaren med orden:

”Måhända är han den ende i världen som tycker sig veta att hon är den underbaraste kvinnan på jorden.

Måhända är hon den ende som uppskattar hur fantastisk han är i varje liten sak han gör och i varje liten tanke.

De tycker sig höra en underton av godhet i allt vad den andre säger och tror att de flesta kanske missar det.

Och de förstår inte hur man kan passera den andre utan att förstå att man just passerat den finaste människan i världen.

Han har förstått, hon har förstått - därför är vi här idag”

Därefter hälsade han alla välkomna.

Efter det var det dags för musik igen. Lyckorus.

Efter det höll en kär vän till oss ett vigseltal. Det var helt underbart. Hon hade skrivit ett roligt, tänkvärt och helt underbart perfekt vigseltal. Vi fick skratta och det var så skönt att få skratta när allting var så känslosamt.

(Foto: Covered with whats facebooksida)

Efter talet var det dags för musik igen. Kärleksvisan. Och här brast det för min make. Och då fick jag också det tufft. (Hahaha… vi fick förresten höra sen att det var många av killarna/männen som haft problem med flugor i ögonen och plötslig allergi under vigseln. Och jag såg minst två som lite diskret satte på sig solglasögon)

Efter den visan så var det då dags. Själva vigselcermonin.

Vigselförrättaren inledde med orden:

”Ni har känt varandra från det första trevande mötet
till den här stunden. I något skede
bestämde ni er för att gifta er. Från den stundens ja
till den här stundens ja, har ni lovat varandra
och kommit överens utan formella förbindelser.

Alla de konversationer som ni haft i bilen, över
ett mål mat eller under promenader – alla dessa
meningar som börjat med ”när vi är gifta”
och fortsatt med ”jag vill…och du vill…och vi vill” –
de nattliga samtalen som inkluderat ”någon gång”
och ”på något sätt” och ”kanske” – och alla de löften
som var outtalade i era hjärtan.

Alla dessa vardagliga samtal, och andra, är bröllopets
äkta kärna. De symboliska löften ni kommer att
avge idag är ett sätt att säga till varandra ”du vet alla
de saker vi lovat och hoppats och drömt – jag menade
det, varenda ord”.

Se på varandra och kom ihåg den här stunden i livet.
Före den här stunden har ni varit många saker för
varandra – bekanta, vänner, älskare och till och med lärare.

Nu ska ni säga några ord som för er över livets tröskel
och mellan er kommer det aldrig igen att bli
sig riktigt likt. För efter dessa löften, ska ni säga
till världen, det här är min man och det här är
min hustru.”

Därefter var det dags för våra egna löften. Jag hade varit så galet nervös för att få blackout. Vi hade sagt att det var ok med fusklapp, men jag hade såklart glömt min hemma. Så jag tvingades komma ihåg allt.

Jag var som tur var först. Jag lämnade över buketten till min tärna och vände mig mot mina make. Jag tog hans händer… och jag kom ihåg allt. Det var så enkelt. Det kom så naturligt. Det var ju egentligen inga konstigheter, det var ju bara de ord som jag ville att han skulle höra just då.

Mitt löfte till min make var:

”Vissa människor har tur att hitta den person de verkligen kan kalla sin själsfrände, medan andra tillbringar hela sina liv med att leta men aldrig hitta den rätte.

Jag är glad att räkna mig bland de lyckliga, eftersom jag verkligen hittade dig.

Att få stå här med dig idag är mer än jag någonsin har kunnat önska mig.
Detta är lyckligaste dagen i mitt liv, för idag gifter jag mig med min bästa vän, min älskare och mitt livs största kärlek.

Du betyder allt för mig.
Du fyller mina dagar med glädje, hopp och kärlek.
Du hjälper mig framåt när livet knuffar mig bakåt.
Du älskar mig trots mina fel och brister.

Jag kommer alltid vara dig trogen och aldrig ta din kärlek för given,
Jag kommer alltid att älska dig för den du är och den du kommer att bli.

Jag vill att det alltid ska vara vi två, av hela mitt hjärta, av hela min själ och
av hela mitt förstånd i alla våra dagar

Jag lovar att jag skall hålla dig och vårda dig och ge dig mitt hjärta. Jag kommer att stötta dig och ta hand om dig.

Min hand kommer alltid att finnas där när du sträcker ut din.

Du är den jag vill bli gammal med.

Vi är menade för varandra och det var en magisk dag när vi upptäckte det.
Nu är det vi två för resten av livet.

Jag älskar dig.”  

Direkt efter jag sagt löftena så vänder jag mig lite mot gästerna och pustar jag ut sedan vänder jag mig mot min make med ett stort pillimariskt, nästan lite skadeglatt leende och säger – ”Din tur” (Det finns på film!) hahaha, det var precis så jag kände. Galet lättad över att ha klarat mitt och lite nöjd över att han hade sitt kvar.

Min make var galet nervös, han sa så otroligt vackra ord till mig. Och det var så underbart att få stå där i ögonblicket och höra hur älskad jag är.

Sedan var det då dags. Vi tog nog båda ett djupt andetag och tittade på vigselförrättaren. När han sa, taget du… så brast det lite för mig. Jag kände mig så upplyft av känslor och kände bara hur varmt och underbart ögonblicket var.

Jag hade retats med min make innan och sagt att jag skulle säga ja på skånska, alltså ett redigt ja. Och när det blev min tur så tittade jag på honom, och sedan sa jag JA på klingande skånska, sedan blinkade jag lite med ena ögat. Jag är så glad att jag hade sinnesnärvaro att säga ja på riktigt J

Därefter blev vi förklarade man och hustru och vi fick äntligen kyssa varandra.

Bomber och granater… våra vänner sköt i samma stund som kyssen i väg konfettibomber och bandet satte igång världens partymusik (Toujour amour) och personalen stod på altanen en trappa upp och sköt av champangekorkar och applåder… sedan är det ett virrvarr en stund. Lycka, kramar, tårar, grattis, mer kramar, mer grattis, mer konfetti, skratt, bubbliga känslor genom hela kroppen, kärleksfullt kaos helt enkelt.

Vi hade mingel direkt efter vigseln, champagne, snittar. Bandet spelade härlig mingelmusik.

Runt klockan 17 satte vi oss till bords. Och sen gick allt fort. Det var verkligen härligt. Det var ett underbart, stökigt, sorl hela tiden. Det var god mat och god dryck. Fantastiska tal, små härliga överraskningar.

Middagen avslutades med att alla skrålade ”Stad i ljus”. Bandet hjälpte till med musik och jag tror nästan de blev lite chockade över responsen J

Vid 22 reste vi oss, det var kaffe vid ett litet bord så alla fick ta själva.

Därefter dansade vi vår första dans. Samma låt som vi dansade till första gången när vi träffades. Sedan gick vi ut, skickade upp thailyckor över sjön. Jag smet undan och bytte till en kortare festklänning… och sen blev det fest.

Och oj vilken fest sen. Bandet var helt fantastiskt. Alla, precis alla var uppe på dansgolvet, gamla, unga, stora, små, släkt och vänner.

Här är ett filmklipp som bandet lagt ut på sin Facebook-sida. Det är en dans-battle mellan mig och min make (killarna mot tjejerna) www.facebook.com/ajax/flash/expand_inline.php...

Funderar inte länken kan ni gå in på Cover with what på facebook. Klippet ligger där. ( klippet heter ”Jakob | kommenderar och kommenterar på småländska marker.)

Nattemat blev det utomhus, korv grillad på riktig grill, med alla tillbehör. Sedan blev det bastu igen och nattligt bad i sjön.

Det blev en helt perfekt dag, och ett helt magiskt bröllop. Det blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat drömma.

En liten uppdatering kring oss i gruppen!

 Pyttsan, 29/9, Åland

Tokig, 6/10, Småland

Caruba, 6/10, Arild

Daludd, 6/10, Göteborg

Soahl, 6/10, Stockholm

Camilla837, 6/10, Öckerö

tinaalpfält, 6/10, Flen

csq, 6/10, Stockholm

erikojohanna, 6/10, Trollhättan

MrsButterfly, 6/10, Hägersten/Stockholm

KochM, 13/10, Örebro

Kiwi, 13/10

Lillama, 20/10, Öland

Meyita, 20/10, Värmdö Stjärnfrukt, 20/10

Meyita: Jag köpte en sån här. En cape/bolero på Jackpot... såååå nöjd! Super enkel att använda. Blev ett jättefin kontrast mot det fina vita... och den höll mig varm.

Inte världens bästa bild kanske... men du ser principen.

Jahopp... då var vi alla fruar.

Grattis till oss allihop! :)

Hoppas ni som gifte er igår fick den dagen ni alltid önskat... jag ser fram emot bilder ;)

GRATTIS!

Jösses vad vacker du är! Läckert med det utsläppta håret till spetsklänningen och röda roser... perfektion :) Ska bli skoj att se fler bilder och höra om din dag.

Njut nu...

Det kom ingen CD-skiva igår... visade sig att hon inte hunnit skicka den förra veckan. Hon ville gå igenom allting en gång till innan hon skickade den. Så nu håller vi tummarna för att den kommer innan helgen :)

Nu ligger snön över Höglandet. Helt galet.



Svårt att tro att för bara tre veckor sedan så var det en fantastisk höstdag. Vi åt frukost utomhus på verandan och badade i sjön på natten.

Hur har ni det allihopa som nygifta? Jag kan inte fatta att det bara är tre veckor sen. Känns mycket längre, men på ett bra sätt. Kan inte påstå att världen förändrades jättemycket.

Om två veckor ska vi till juveleraren och justera min ring. Det betyder i verkligheten att de kommer göra en helt ny så jag funderar på att ändra modellen lite. Vad tror ni om den är stilen istället: (Den längst till vänster)

Alltså lite mer fyrkantig än den jag har nu som är helt runt. Jag vill också ha en bredare skena. Mina skena nu är lika tunn/tjock som min förlovningsring och morgongåva. Jag tänker att det vore fint att ha den lite bredare för att bryta av lite. (Och ja, jag har fått ok från min man att ändra om jag vill... det är t om hans förslag!)

Så här ser mina ringar ut nu ju....

Fick alla (ca 2500) bilder från fotografen idag. Så vi kopplade upp oss mot TVn, lagade lite god mat, hällde upp ett glas vin, satte på lite kärleksmusik och sen bara njöt vi. Så underbart att få återuppleva dagen.

Här är ett lite axplock från alla fina bilder från vår fantastiska fotograf Moro Mou photographer, www.moromou.se/ eller Moro mou photographer på facebook.

Ja, sorgligt en sant så lider Oktober 2012 mot sitt slut. Satt precis och tittade på vår Save-the-date film och fick lite gåshud. Kan inte fatta att detta året redan har gått... samtidigt som jag tycker det är en evighet sedan vi gjorde den där filmen. Eller ännu mer, sedan vi förlovade oss. 11 11 11, det är inte ens ett år sedan. Tänk vad mycket som hänt på den tiden.

Och vad spännande vad som kommer hända det närmsta året. För nu är vi gifta...

Njut allihop. Njut av varandra och kärleken. Och ni kan väl uppdatera någon gång ibland. Om inte så när vi börjar närma oss vår första bröllopsdag. Vår bomullsdag. Då vore det roligt att höra hur ni alla har haft det.