Gifta sig inom ett år efter förlovning?
Nyfiken i en strut undrar vad som är vanligast, när gifte ni er och vad tycker ni är "normalt" eller brukligt?
Nyfiken i en strut undrar vad som är vanligast, när gifte ni er och vad tycker ni är "normalt" eller brukligt?
Tjaa.. maken o jag blev tillsammans när jag var 16 o han 21. 1½ år senare förlovade vi oss med orden "vill du gifta dig med mig om nåt år", jag 18 o han 22..
Håller med er alla med att alla inte kan veta vad de vill när de är 18, nu pratar jag dock utifrån mig själv. Jag är 18 för er som inte redan visste det då :) Bara ett halvår kvar till 19!
Jag tycker att jag aldrig har varit så säker på min sak som jag är med min nuvarande pojkvän. Det har liksom aldrig känts såhär med någon av de andra killarna jag varit med. Dock har jag varit kär tidigare och det har ju varit hemskt när det tagit slut.
På vägen dit där jag är idag har det också funnits en hel del självskadebeteenden och våld ifrån killar så jag antar att jag är lite psykiskt skadad av det. Sen har ju alla sina egna hemska upp och ner gångar, jag har lite mer en de "normala" och det är något som jag själv jobbar med. Exempelvis är det på gång att jag ska köpa en ring till mitt lilfinger för att påminna mig själv om att jag faktiskt är värd allting som händer mig som är bra och att jag är stark nog att ta mig igenom det som kommer.
Jag vet att jag har klarat mig igenom mycket tuffare saker än de som står framför mig just nu men det betyder ju inte att man själv blir ledsen när det inte går bra.
Tillbaka till poängen! Jag är säker på vad jag vill (i alla fall nu) och jag skulle inte kunna tänka mig att det skulle ändras så mycket att jag slutar älska min pojkvän. Vi har så mycket gemensamt och vi vill delvis det samma i framtiden, bara i lite olika ordning! Men jag är flexibel, för att jag vet att jag har en förmåga att rusa in i saker och han är då min bromskloss precis som jag är för honom när han har dåligt tålamod ;)
Håller med om att det beror på åldern. Jag var 28 och han 31 när vi träffades. Efter 2,5 år friade jag, och jag var noga med att förklara att förlovningen endast är en bit på vägen för mig. Frågan var inte "ska vi förlova oss" utan frågan var verkligen "vill du gifta dig med mig". Jag ville absolut inte vara förlovad i flera år och sedan behöva ta upp diskussionen om äktenskap igen. Sagt och gjort, tio månader efter förlovningen gifte vi oss!
Bröllopet var underbart men det är äktenskapet jag värdesätter högst. Eftersom vi valt att leva med varann är det jätteviktigt för mig att vi presenterar den andre som "min MAN" och "min FRU", att vi delar samma efternamn och att vi har de juridiska bitarna i ordning. Dessutom känner jag mig "hel" när jag tittar på ringarna, älskar man verkligen varann kan jag inte se något skäl att INTE gifta sig. Det är ju det bästa sättet att visa att man satsar helhjärtat på relationen!
Jag menar inte att man inte vet vad man gör när man e 17 år gammal.
Det jag menade var att jag tycker att man ska förlova sig först när man verkligen menar att man SKA gifta sig och spendera resten av livet ihop, inte bara för att "höja" statusen på förhållandet eller vad man ska kalla det.
Men detta e bara min personliga åsikt. Jag har själv aldrig varit förlovad och tänker inte förlova mg förrän den dagen jag känner att detta e mannen jag vill och ska leva mitt liv med.
Hur andra gör e helt upp till dom =)
En grej bara...
Syftar inte på något speciellt inlägg just nu. Så ingen behöver ta åt sig.
...Men man kan aldrig veta om det kommer att hålla livet ut eller inte. Man kan bara veta om man själv är villig att lägga energi och tid i sitt förhållande för att hålla kärleken vid liv så att det förhoppningsvis blir livslångt.
Jag har bakom mig två förhållanden som jag verkligen trodde skulle hålla för alltid. Och då menar jag inte tonårsförälskelserna där man ju mer eller mindre trodde det om varje ny kille man dejtade en vecka eller så
Men jag hade uppenbarligen fel. Ena gången var det saker utifrån som påverkade (ett gammalt förhållande från hans sida där hon gjorde allt för att förstöra mellan oss, inklusive använda deras gemensamma barn som murbräcka trots att barnet varit mer med mig efter födseln och ett par år framåt än vad det var med henne)...
Att vilja ta steget att gifta sig med någon bör vara baserat på kärlek och framtidstro ja, självklart.
Men att sätta en ring på fingret är ingen garanti för att det håller livet ut.
Det är efter bröllopet som själva jobbet börjar med att få förhållandet att hålla. Gör inte misstaget som så många gör, och tro att det är viktigast att fånga en man och få honom att fria.
Nu tror jag att de flesta redan vet det här. Det är bara en reflektion över uttrycket "att man ska veta att det ska hålla för alltid / livet ut"
När min pojkvän friar till mig har jag sagt att jag vänta med bröllop i minst 2 år.
Tycker det verkar stressigt med 1 år. Har också hört att det tar ca 1 år att planera ett bröllop, och med 4 stora familjer (båda våra föräldrar är skilda) och vänner så kommer vi nog behöva all tid vi kan få :P
Sen så får man ju ett år till på sig att njuta av att vara förlovad ;)
Vi har varit förlovade 12 år när vi gifter oss. Vi förlovade oss efter 2 år tillsammans, men så kom livet emellan. ;)
När man förlovar sig så ska båda vilja gifta sig, men när spelar ingen roll tycker jag!
1, 5, 12, 25 år efter spelar ingen roll!
Man ska inte känna någon stress inför ett bröllop vilket det säkerligen blir om man ska gifta sig inom ett år..
Det är bättre att vara så där töntigt nyförlovade och njuta av den tiden än att stressa bort tiden!
Det är lite svårt att ge svaret..
Men jag tycker iaf att båda ska vara redo för ett giftermål och gärna pratat med varandra om bröllop och så för då vet man hur den andre partnern tycker och tänker.. Men när man väl känner sig redo så är det bara gå upp till blomaffären och käöpa några röda rosor och fråga så vet man aldrig vad han svarar.. vi gifter oss 3 år efter vår förlovning.
Vi förlovade oss den 4 mars i år och gifter oss nu den 12 november. Och det blev bestämt i maj/juni. Som tur är har jag sluppit planera direkt mycket, utan fästmannen har tagit på sig att fixa det mesta. Jag är ganska bra på att skjuta upp saker till sista sekunden nämligen... Så i nästa vecka blir det att åka och leta efter en klänning, ifall jag skulle ångra mig med den jag redan har köpt. :-P