Amerikanskt alt svenska seder?

Att be om  sin kärest hand från pappan kommer ifrån att  man skulle vara helt säker att man inte gifte sig med ett  halvsyskon.

Dvs om pappan misstänkte att han var far till tjejen kunde han säga nej.    Detta  hände tre gånger för  en gammal gubbe jag kände, så till slut cycklade han  20 mil och hittade en brud som pappan inte kunde vara far till. 

Gha!  Sorry dyslexi varning!  Jag menar   att   Man frågade  sin käresta far om handen, om denne misstänkte att  Fästmannen var hans son så kunde han säga nej.

Gubben i fråga, var en oäkting och hans mamma  var bonnpiga så det var några  gubbar i byn som trodde de var hans far. Så han cycklade 20 mil för att unvidka detta.

MEH!

Dyslexi och kombo med smärtstillande blir konstigt och luddigt. 

Haha, det fanns säkert många skäl till att fler än just paret ifråga hade något att säga till om...

Jag kan inte låta bli att tänka på sista versen i Cornelislåten:

Min käre son sa mamma då uti all enkelhet.
Din pappa är en jävla bock som alla människor vet.
Och alla dessa damer är han säkert upphov till.
Men han är inte far till dig så gift dig med vem du vill.

Önskar verkligen att detta skulle tas upp på kyrkomötet med ett beslut om att vi helt enkelt inte har brudöverlämning i Svenska kyrkan. Skulle vara skönt att luta sig mot, när blivande brudar går i taket för att man har synpunkter om detta.

För min egen del hade jag aldrig velat byta bort minutrarna när vi tillsammans stod och väntade på att musiken skulle börja. Det var mer känslosamt för mig än det var att säga "ja".

Det här är väldigt intressant tycker jag. Jag vet att många väljer att gifta sig i kyrkan för att det är så romantiskt o fint. Men om man frågar så är de inte troende och går aldrig i kyrkan annars...Varför ska man då gifta sig där?
Jag tycker att man kan respektera och låta de som är troende få ha sin kyrka och sen kan man gifta sig någon annanstans i så fall. Man tycker även att : Åh vad jobbigt att prästen måste prata så mycket om gud osv, Men det är ju så det går till, det är hans jobb!
Jag personligen har gått ur svenska kyrkan då jag helt enkelt inte tror på gud. Jag tycker vidare att kyrkan är ett löjligt patriarkat som har lett till mycket elände och nedvärderingar av kvinnor, barn och människor i andra världsdelar än europa. Barn har farit illa i guds namn inom katolicismen, med präster som ska leva i celibat men som förgriper sig på småpojkar. Fyfan vilket dubbelmoraliskt skitspel!
Kvinnan skulle vara oskuld när hon gifte sig, fast mannen behövde ej vara detsamma.. Vidare så har många grova brott mot mänskligheten begåtts i guds namn genom kyrkan, man skulle kristna hedningar och vildar i andra världsdelar och kontinenter. Vilket i sig är förjävligt. Och sen att man har nekat folk med olika sexuella läggningar att få gifta sig i kyrkan är ju inte heller särskilt snyggt..Även om de numera är välkommna.
Jag kan inte ställa mig på denna sida om världsuppfattningen, sorry.
När min m2b och jag ska gifta oss nästa år så blir det på någon fin plats ute, och med en vigselförättare.
Nu blev det här kanske en parentes av grundämnet, men det här är min åsikt. ni behöver inte gilla eller hålla med.

Det tror inte jag. Jag tror man uppskattar att det då-på 1200talet eller när det nu exakt var, blev åtminstonenågon förändring. Nämligen bla den att bruden själv åtminstone var tvungen(!) att säga ja själv, eftersom det innan dess var fritt fram att en man svarade i hennes ställe. Och kyrkan tog ju ett visst ställningstagande när man genomförde att brudparet gemensamt , sida vid sida och som jämnbördiga parter sedan gick in för att fira mässan. Visst, kvinnan fick inte rösträtt förrän alldeles försent-pinsamt sent, rent av vi var ju typ sist i vår omgivning! och kan kanske fortfarande inte kallas vare sig jämnbördig eller jämställd än idag, men det var åtminstone något litet halmstrå-ett som dessutom väckte stor uppmärksamhet och höjde en hel del ögonbryn ute i resten av kyrkovärlden.

Kyrkan får så ofta lass efter lass av skit för att var för konserativ och ovillig till förändringar. När man då har gjort någn förändring och varit lite modig, så tycker jag det i sig är skönt. inte minst idag, med samkönade äktenskap-som faktiskt kyrkan varit drivande i på många sätt.

Jämt och ständigt antas att det är kyrkan som står för bakåtsträvande och "samhället" som är tolerant och öppet på alla sätt. Uppvuxen i frikyrkomiljö och dessutom väl bevandrad i venska kyrkan, men också en del av resten av samhället, så har jag definitivt erfarenheten att inskränkthet och konservativa människor, hittar man tyvärr lätt lite överallt. Och tvärtom.

När man pratar allmänt om traditioner, så upplever jag att det man vill ha sagt är att det finns ett värde i att veta sin historia och varifrån saker kommer-så att man vet hur livetlevts här och hur förändringgarna ser ut. Det blir fattigt att vara historielös. Om man sedan kastar sin bukett eller ger mamma en blomma ur buketten i kyrkan, det tror jag väldigt få bryr sig om. Men det är intressant info att det inte är en svensk sed eller tradition. Inte minst när så många frågar "hur gör man" ja, enligt vad för seder? Man kan ju plocka ihop det som man vill, men då kan man ju vara hjälpt av historierna bakom.

När man pratar specifikt om att seder som kan upplevas som sexistiska, ojämlika och kanske tom förnedrande, då blir det en helt annan femma. Då hettar det givetvis till-eftersom det är gott om kvinnor som reser ragg inför allt sådant. Inte minst när kvinnor själva medvetet planerar att göra sig till vad som upplevs som intelligensbefriade , osjälvständiga våp. Det är fler än uttalade feminister som inte gillar en hel massa saker i samhället och så blir det debatt.

Debatt är bra! Vi behöver tala om företeelser som högklackade skor och stringtrosor bland barnkläderna, liksom om hur vi egentligen tänker inför vissa fenomen när vi ställer till med bröllop och ska manifestera våra förhållanden och vår kärlek.

Och för mig personligen, som fortfarande bär en tro på något vis, utan att idag vara aktiv i någon särskild kyrka, är det coolt att just vår Svenska har en ritual som man tydligt kan se två jämställda människor göra gemensam sak. Då tycker jag inte alls om att se en förändring som i mina ögon är att backa. I synnerhet inte när det ofta åtföljs av brudar som faktiskt säger saker som "jag vill och det är min dag och passar det inte prästen så kan han PISS OFF" (den tråden på bt skall jag sent glömma! ) För jag är rätt säker på att den attityden är minst lika stor anledning till att debatterna blir så heta, som själva överlämnadet i sig. Det är stor skillnad på det du själv beskrev förut, angående ditt eget bröllop tex, och hur fullständigt blåsta, bortskämda och respektlösa somliga framstår när de snackar om hur de SKA ha det, och hur de tycker att kyrkan är något de hyrt som kuliss för sin egen show. Visst är jämställdhetsaspekten en stor aktor i att man värnar det här, men också att vissa av oss undrar varför man inte tycks ha någon som helst respekt inför kyrkan. Inte minst eftersom det känns ytterst tveksamt att någon skulle få för sig att kräva några ändringar alls i en annan kyrkas/moskés/tempels ritual.

I just kyrkan är ju dessutom precis allting symbolhandlingar och därför kan man inte gärna säga att de olika delarna i gudstjänsten  inte skulle väga något symboliskt. Det är ju därför så många präster säger nej.

Men, som sagt, så länge det inte fattas något beslut om hur den här delen i vigselritualet ska gå till, så kommer det att förekomma-oc det blir säkert bara vanligare,inte minst efter kronprinsessans bröllop.

Så kloka ord Passionis! Du har som alltid min fulla respekt för din formuleringsförmåga och hur du lyfter fram det som är väsentligt!

Just det här med brudar som blir vansinninga när man inte kompromisslöst säger ja till alla deras önskningar är (tycker jag) ett problem. Likaså att man inte kan inse det värde som symbolhandlingar faktiskt har!

Jag tror att många med mig med största tillfredsställelse skulle ta emot beslut om att inte ha brudöverlämningar i Sv kyrkan.

Skall vi skriva en motion till nästa kyrkomöte?

Måste bara inflika en notis som många hoppar över, medvetet eller omedvetet, i historieböckerna. Allmänn rösträtt för män kom 1919 och allmänn rösträtt för hela befolkningen kom 1921. Innan dess hade vi selektiv rösträtt (alltså beroende på vilket samhällsstånd vi tillhörde). Så ur ett endast jämställdhetsperspektiv mellan män och kvinnor skiljer det 2 år i rösträtten.

Bra inflikning!