Jag har funderat på det här med själva vigseln..
Vissa har ju att brud och brudgum går in tillsammans, och andra att "pappan" ger bort bruden där framme...
Jag tycker att det ser mer romantiskt ut när bruden kommer fram till brudgummen å blir bortgiven(!?).
Men i mitt fall skulle jag isf inte gå med pappa utan med mamma för står närmare henne, men det blir ju lite knasigt mot pappa??
Vad anser ni?
Min blivande man är amerikan och vi kommer gå tillsammans in i kyrkan. Han hade nog i och för sig trott att min pappa skulle överlämna mig, dels för att jag har en otroligt nära realtion med både min pappaoch min mamma, men mest så klart för att han är amerikan och det är så bröllop går till för honom. Jag förklarade för honom att jag inte vill bli överlämnad eftersom jag inte är ett föremål som män kan ge till varandra som de behagar och för att jag tycker den svenska sedens symbolik är vacker: Vi har valt varandra och vi går båda villigt in i äktenskapet.
För mig är det inte jätteviktigt att varje detalj i bröllopet är ”som det alltid varit i Sverige”; vi kommer till exempel kyssas i kyrkan och jag kommer välja mina egna blommor, och om man vuxit upp i ett land där brudöverlämning är kutym tycker jag inte att det är så mycket att bråka om, då kan jag ta att man mest ser det som en fin tradition där man involverar sin far i själva ceremonin. Men att i Sverige, som inte har denna tradition, byta en sed som framhäver att min älskling och jag är jämlika parter, mot en där vi framstår som ojämlika är för mig ett enormt steg bakåt i utvecklingen. Som tur är har jag världens finaste man (som vi alla så klart tycker om våra blivande 
som svarade: ”När du förklarar det så vill jag verkligen inte heller att du ska bli överlämnad av din pappa!”.
Symoliken i en handling förändras med tiden.
Som någon sa så ses handlingen i att gå in med sin far eller mor eller någon annan än brudgummen inte som att bruden lämnas över som ett stycke kött i andra länder. Det är något vi svenskar har kommit på.
Utan i många andra länder så ses det enbart som ett hedersuppdrag att escortera bruden till altaret.
Någon skrev att det har varit så här sen 1200-talet...
Jepp, då skedde överlämningen utanför kyrkan istället. Ofta med en rejäl slant som växlade händer mellan männen också för att besegla pakten...
Att bruden eskorterats till kyrkan av sin far och i många fall andra starka män i några hundra år efter det också var ju inte bara för att skydda bruden. Utan för att skydda faderns investering i det nya äktenskapet. Kohandeln gjordes inte längre upp i eller utanför kyrkan, utan innan...
Det är inte förrän rätt sent i vår historia som vi kvinnor faktiskt har fått välja själva vem vi vill gifta oss med. Och även när det började bli mer vårt val så fick pappa lov att godkänna valet ändå. Varför behöver brudgummen annars "be fadern om sin kärestas hand"?
Pappa kunde neka, och då var det bara att acceptera och försöka hitta någon annan...
Under hela den tiden så har vi gått in i kyrkan tillsammans. Men vi har säkerligen varit likta köpta som brudarna var som lämnades över vid altaret. Bara att handeln har flyttats som sagt. Nu sker detta tidigare.
Ju längre tiden lider destå mer får vi brudar något att säga till om när det gäller valet av make, men symboliken - att det ska vara så att vi inte längre överlämnas som ett stycke kött -, den blev viktigast i "bh-brännandets" tid (och nu menar jag det som en beskrivning bara, ta det inte som en tidsangivelse). Alltså när kvinnornas frigörelse kom. När vi började prata om feminister (som först var ett skällsord dessutom) och dessa starka kvinnor ville givetvis visa att dom minsann valde sin make själva och att det var ett gemensamt beslut.
Tidigare var det ändå en tvingad eller köpt kvinna som gick fram med sin make - det var ju bara så att det skulle se ut som att hon gjorde det frivilligt...
Om ni på allvar tror att vi kvinnor har valt vår make frivilligt sen 1200-talet så är ni ute och cyklar.
Det var bara ett spel för gallerierna.
Många gånger hade mannen tagit ut "sina äktenskapliga rättigheter" i förväg dessutom. Och promenaden genom kyrkan symoliserar alltså att han redan äger henne.
Jag lägger ingen vikt vid en charad som detta.
Jag och alla runtomkring mig vet att jag och min blivande väljer varandra frivilligt, så ingen som sitter i kyrkan kommer att tycka att "oj stackars kvinna - hon tvingas att gifta sig med den mannen".
Vår präst håller med oss, det spelar ingen roll hur vi går in i kyrkan så länge vi böjer oss inför Gud och accepterar Hans budskap.
Och det är nog mer än vad man kan säga om många brudar...
Jag är inte troende, men jag accepterar och omfamnar det kyrkan står för - närheten till Gud och Kristus.
Jag skulle beskriva mig själv som agnostiker - jag tror om jag kan få bevis -
Många som håller så hårt på att dom inte ska lämnas över kan sen ändå inte respektera att det måste vara minst två psalmer och att prästen måste säga vissa saker. Utan dom river upp himmel och helvete för att få som dom vill...
Kyrkan är en vacker kuliss för många, men det är den inte för mig och därför får jag inget dåligt samvete för att vi väljer den förhatliga brudöverlämningen - eftersom vi respekterar prästen och kyrkan.
Väl talat Chicita! Hoppas att vi nu äntligen kan få ett slut på allt tjafs om brudöverlämning! 
Vi har gift oss i Italien och har därför följt italienska seder, fast vi blev gifta i et stadshus i en medeltidsborg då jag är katolik och min man är judisk.
Min man väntade med sin mamma framför stadshuset med min bukett tills jag kom med bil med mina föräldrar. Min pappa öppnade dörren för mig och jag gick till min man som gav mig en puss på kynden och buketten.
Min man gick upp bredvid sin mamma till salen där vi skulle vigas, och jag gick in med min pappa några meter efter.
Så både min man och jag blev överlämnande kan man tycka 
Att vi i dagsläget slår på stora trumman och säger att den gemensamma inmarschen i kyrkan är för att visa att vi gifter oss av egen fri vilja, är nog en del av den svenska kvinnosakskampen.
Det är inte den enda handlingen som har fått en ny betydelse när kvinnosaksrörelsen kom.
Min farmor gick in med sin pappa i kyrkan när hon gifte sig med min farfar exempelvis...
Min mormor mer eller mindre släpade in min morfar till altaret...
Efter vad jag fått höra när dom berättade om sånt när jag var liten 
Så även för många år sedan så fanns det alternativ alltså...
Det jag ville få fram är att seder är väl värt att hålla på, men seder förändras. Och betydelsen av olika seder och traditioner kan också förändras.
I dagens samhälle så finns det också kvinnor som gifts bort mot sin vilja, men det är något som skolor och samhället verkar emot. Eller rättare sagt verkar för att ändra...
Och det är något som vi alla är ansvariga för att upplysa om och att minnas. Och gärna slåss för deras rättigheter också.
Betydelsen som många agiterar för i dessa trådar är alltså något väldigt modernt. Kanske från tidigast 30-talet eller så sent som 60-talet.
Visst är det bra att upplysa blivande brudar som önskar att gå in med sin pappa eller annan släkting om vad det kan betyda i vissas ögon. Varifrån den betydelsen/ tolkningen har kommit och hur kvinnor i många år har kämpat för sin rätt till sin egen kropp och sin frihet att vara en människa av samma betydelse som en man.
Vissa traditioner kan skada det som det egentligen ska symbolisera.
I dag känns "brudöverlämningen" mer som brudens sätt att hedra mer än en viktig person i sitt liv. Något som hon faktiskt gör av fri vilja. Hon VILL dela dagen med de som betyder mest för henne och dom hon litar mest på.
Att hålla fast vid den rätt moderna tolkningen av brudöverlämningens innebörd är för mig att bekräfta kvinnosynen som rådde då. Det är att bekräfta att vi måste banka in i huvudet på var och en som ser oss att vi har valt vår man själva. Och det är ett steg bakåt tycker jag.
Däremot är jag för individens rätt till valfrihet. Men valen man gör ska vara baserat på fakta och insikt, inte en romantiserad bild från filmens värd...
Och jag tror faktiskt (lite godtroget kanske) att de flesta som sitter här förstår vad deras eventuella val kan innebära. Oavsett ämne
Jag anser att vigselceremonin ska spegla ens värderingar. Det är ju ett slags skådespel, och har alltid varit, men även om det förekom en överlämning utanför kyrkporten, så var det ändå ett ställningstagande från kyrkans sida som kanske har haft någon betydelse för kvinnors frihet. Även om det inte har haft det, så finner jag det rätt motbjudande att införa en sådan här sed bara för att "det är fint". Det finns en välformulerad anledning till att man i den svenska kyrkan har gjort på ett visst sätt sedan medeltiden, och jag fattar inte hur man kan argumentera mot det med "det är en fin gest".
