Varför bara bjuda ena parten i ett par?

Oj, va folk ser svart eller vitt på detta. Jag tycker inte att det är så enkelt!

Och varför skulle man inte vara bra vänner bara för att man inte har träffat den respektive? Man kan ju bo 60 mil i från varandra.

Självklart tycker jag att "etablerade par" bör bjudas tillsammans. Men bara för att två personer har varit tillsammans i en månad och DE känner att de verkligen är ett etablerat par nu, så är det inte lätt för de som bjuder in att alltid veta. Om man planerar sitt bröllop i ca ett halvår, och precis då man ska skicka ut inbjudningarna så visar det sig att typ 10 av gästerna har dejtat och "etablerat" sig i en månads tid? Det innebär 10 stycken extra inbjudningar. Det kan spräcka hela planeringen! Å andra sidan kanske det inte blir så många extra och då är det ju inte värt att bråka om. I vårt fall var det precis på vippen då lokalen tog 70 personer och vi hade bjudit 65 stycken. Med oss blir det 68 alltså.

Jag har ett stort kompisgäng som har hängt sedan gymnasiet. De är ca 25 stycken, vissa står jag närmare än andra men alla hör ändå ihop på något sätt tycker jag. Några har flyttat långt bort härifrån. Jag ville bjuda i stort sett alla av dem på vårt bröllop, utom två stycken som inte hade varit med oss under de senaste åren. Jag insåg att om jag även skulle bjuda alla respektive så skulle det bli hur många som helst! Så jag pratade helt enkelt med några av mina kompisar och sa: jag skulle inte vilja annat än ha er på vårt bröllop, men det går inte om jag ska bjuda alla respektive! Och dessa vänner tyckte att det är viktigare att få komma själva än att inte komma alls.
Så de partners som jag inte träffat/träffat någon enstaka gång fick faktiskt ingen inbjudan, om de bara hade varit tillsammans en kort tid. Och det var bra en person som hängde läpp för det. Alla andra verkade ha full förståelse! (de som var gifta eller varit sambos längre var förstås bjudna, och dessa kände jag ju också till och hade träffat flera gånger och hörde ju liksom till gänget)
Det enda undantag vi gjorde var ett par  där hon var höggravid i 9:månaden och bodde ungefär 40 mil härifrån. 
Jag pratade faktiskt med två av de respektive på facebook i samband med detta och sa att detta helt enkelt inte är något personligt och jag såg fram emot att träffa dem någon annan gång. Båda sa att de själva hade blivit bjudna på bröllop utan sina respektive och såg inget problem alls i det.

Det jag vill säga här är alltså att jag pratade med mina gäster och förde en dialog med så många jag kunde, för att alla skulle förstå ur jag resonerade och detta ledde till att i stort sett alla var väldigt nöjda. Jag vet att mamma ringde och frågade min moster "vilka av kusinerna ska vi bjuda egentligen?" och min moster tyckte det var onödigt att bjuda någon av dem då vi inte ens har särskild mycket kontakt, och de tyckte kusinerna själva. Snacka om att det var enkelt att lösa! 

Och vi hade en sååååå bra stämning på vårt bröllop!

Jisses vad långt detta blev....Summa av detta är alltså:
Själv anser jag att par bör bli bjudna tillsammans i regel - men alling beror så mycket på för varje brudpar! Det är inte bara svart eller vitt! 

Det jättebra  att de funkar för er andra.

Enda bröllopet jag fick vara med på efter 6 år med min förra partner, då kommer brudens mor fram och säger  Så skönt at NN äntligen hittat någon, vi tyckte han skulle få ha med dig, bara för det.  
Gissa om det blev konstigt när jag berättade att vi hade varit till sammans  6 år nu och bott ihop nästan lika länge och hennes dotter visste nog om det.
Jag vet att hon visste om det, de har ju varit och fikat  hemma hos oss ofta.

Ingen av er har varit den som aldrig få vara med.  
Jag började gå terapi eftersom jag misstänkte att något  var allvarligt fel med mig eftersom jag tydligen inte kan vara i möblerade rum enligt andra. 
Jag är normal social, det inget fel på mig, jag posetiv, trevlig charmig men att vara tjejen som aldrig fick vara med i 6 år har satt spår, så nu utesluter jag ingen utan redigt god anledning och jag ser till att   jag känner alla mina vänners partners.  
De vänner jag har nu, är underbara och lever efter samma regel, gemenskap framför allt  och som en sa så fort  någon skaffar  partner blir lite av en feststämmning, vi grattar, fikar och  lär känna personen rätt snabbt.

 

Kattpoet: Ja, det kan jag verkligen förstå att det har känts. Det låter helt sjukt att ditt ex aldrig såg till att få med dig på något. Han borde ju ha velat ha med dig, kan man tycka. Skönt att det är ett ex och att du har träffat en bättre karl

Han försökte i början men  hans vänner var tydliga, jag var inte välkommen eftersom inte längre hade all tid för dem.  De sa flera gånger att de föredrog honom som han var innan mig dvs, smutsig, svulten, deprimerad och självmordsbenägen.

Jo jag har en bättre karl som har vänner som är precis som jag i  iden att man kan inte få för mycket vänner,  jag har blivit  auntie till en drös av hans vänners ungar. 

Kattpoet: när man har vänner som är singlar så får man alltid höra en massa att "man har blivit så tråkig" och är "inte alls lika rolig och galen längre" för att man har blivit en tvåsamhet. Vad dessa männsikor inte förstår är att man (oftast i alla fall) trivs i sin nya samboroll och inte har samma behov av att vara ute och röja med kompisarna. Det är inte så att man sitter fastkopplad i tvsoffan hemma och inte FÅR gå ut för flickvännen/pojkvännen, man VÄLJER att stanna hemma tillsammans. Jag tror att ditt ex hade kompisar som tyckte precis så och då blev det helt enkelt ditt fel. Det var DU som höll honom fast, han ville egentligen vara med dom, men han fick inte för dig. Du blev syndabocken och därför inte välkommen. Det är ett otroligt barnsligt och orättvist beteende som de flesta växer ifrån med tiden. Men jag har fortfarande idag vänner som gnäller på att jag "inte är lika rolig längre", medan jag anser att mitt liv aldrig varit så rikt och bra som det är nu.  
Skönt att du har hittat ett bättre umgänge med folk som tänker som du. =)
 

Hotlena,  vi hade endast två singlar i vänkretsen och de var de som öppnade sina armar  för mig, den ena är så nära vän till mig nu att min mamma och pappa kallar honom sin son. Det var paren som gnällde mest .

Men det märks var man kommer ifrån, har man aldrig upplevt att inte få vara med, vilket jag har av och till även som barn,  så kommer man inte tycka att utesluta folk är ett problem.  

Vilket jag tycker är konstigt! Alla måste väl ändå någon gång ha upplevt känslan av att vara utesluten?

Men jag håller med dig, jag hade tyckt att det var rätt sårande om någon av min sambos kompisar bjöd honom men inte mig. Även om det skulle vara gamla kompisar som jag aldrig träffat, så tycker jag att det är respektlöst.
Om man däremot gör som någon här i tråden, och pratar med gästerna så är det lite annorlunda. Då visar man att man ändå har erkänt att de finns, och det gör hela skillnaden för mig! Oavsett vilket så tror jag inte att varken jag eller min kille skulle gå på ett bröllop där bara den ena av oss var bjuden. Särskilt inte om det var en bit att åka, så man får ju tänka på det också. De flesta har ju valt sin respektive för att man gärna vill umgås med just denna, och då kanske man inte har lust att åka iväg en hel helg utan sin respektive?

Alltså, jag har knappt tid att träffa de vänner som bor i samma stad som jag, än mindre hinner jag träffa vänners respektive som bor 80 mil härifrån. Vi pratar i telefon ibland, skriver sms osv, men att hinna träffas är inte alltid så lätt. Jag räknar dem dock till mina nära vänner ändå, och jag hoppas verkligen att de blir glada över att bli bjudna på vårt bröllop även om det blir första gången vi ses på två år! Man är väl olika helt enkelt, och jag tycker att det är lite översitteri att påstå att man bara kan vara vänner om man träffas ofta! Jag finns här för mina vänner om de behöver mig ändå, och de för mig.

Sebastiána skrev 2011-04-11 11:38:28 följande:

Men vad ska man sedan räkna som "ETABLERADE" par?
1 månad tillsammans?
Bo tillsammans?
3månader tillsammans??

alla har ju olika åsikter om NÄR man är ett etablerat par..

Så vad säger ni fiffiga människor då?
När är man ett Etablerat par o vart drar man gränsen när det kommer till att bjuda in folk?