Varning för lång text! 
Våran historia är ganska speciell och kräver lite förinformation för att oddsen att vi skulle träffas ska bli tydliga.
Till att börja med är min älskade alltså inte svensk, eller ja han är det men ändå inte.
Han är född i sverige men flyttade som 5åring till USA där han sedan bodde med en engelsktalande familj tills efter han avslutat sin utbildning och doktorerat inom sitt ämne.
Efter det flyttade han "tillbaka" till Sverige, utan att ha några direkta minnen av landet men villig att utforska det och ge det en chans.
Sommaren 2009 stack mitt ex helt plötsligt mitt under rådande bröllopsplanering. Vi hade bokat datum till Maj 2010, bokat lokal och catering bl.a. Jag fick aldrig någon förklaring till varför och blev helt knäckt.
I september 2009 satt jag inne på en community (inte detjtingsite) jag varit medlem på sedan 2005.
Jag minns inte hur eller varför jag hamnade på hans medlemssida men han måste ha varit inne på min o kollat runt eller nått. Annars går jag inte in på andra medlemmars sidor.
Oavsett vilket så hamnade jag där. Jag snubblade in i hans dagbok och den visade sig vara full av roliga bilder och historier, fåniga tankeexperiment och liknande. I slutet av ett av dessa hade han skrivit en kommentar i stil med att om man gjorde det tankeexperimentet skulle man maila honom vad man fick för resultat. Han ville inte att man skulle skriva det öppet någonstans där det kunde ses av andra utan i ett privat sajtmail så bara han såg det.
Av någon outgrundlig anledning (jag gör aldrig sånt) bestämde jag mig för att göra det och skicka honom svaret. Mitt svar var inte som alla andras.
Det var en massa räknegrejer som slutade med att man fick en bokstav som blev ett land. Bokstaven var D. Dessutom skulle man i detta land plocka den tredje bokstaven och få fram ett djur.
Alla andra hade skickat Danmark och noshörning till honom. Jag skickade Demokratiska republiken kongo och myrslok.
Behöver jag påpeka att mitt svar fick honom smått konfunderad?
Av någon anledning blev det så att vi fortsatte maila utifrån detta och vidare tills jag någon gång under de första dagarna fick reda på att han hade en förmåga att vara ute på vägarna mycket. Eftersom jag bor i en stad ca 9 mil från honom sa jag att han skulle stanna till på en kaffe när han hade vägarna förbi. Det i sin tur ledde till att vi bokade in söndagen efter (det här var på torsdagen eller nått sånt).
På lördag kväll satt vi åter och mailade o jag fick frågan "How about making that dinner and a movie instead?" vilket vi gjorde. Vi fick då även tummen ur och bytte telefonnummer.
På söndagen hade jag lite lagom stress i kroppen eftersom han skulle komma hit, men inget mer än så. Jag kopplade inte alls att detta var något mer än vänskapligt - förrän ca 2 timmar innan han skulle vara här. Då slog det mig helt plötsligt som en blixt från klar himmel "Ehmn, är det här en dejt? Är han singel???"
Skickade ett sms o skrev något i stil med att "I just realized I have no idea if you're single or not... are you?" eller nått liknande. Det visade sig då att han var det och mina nerver gick i totalspinn.
Sen smsade vi en hel del under tiden inan han åkte hemifrån ca 2 timmar senare än planerat och även medan han körde hit om hur lång han var (och jag) eftersom jag inte ville ha klackskor om han var kort osv.
När han väl var framme fick jag ett sms: I'm downstairs.
Drog på mig skor och en kofta o så sprang ner för att möta honom. Jag glömmer aldrig den syn som mötte mig.
Jag kommer ut på trappan och fattar inte var han är, börjar gå upp mot vägen o hör att en bil står på tomgång på parkeringen, vänder mig om o går åt det hållet: Pang! Helljus rätt i ögonen och helt bländad. Ser ingenting mer än att han kör mot mig för att möta upp mig (han stod kanske 20 meter bort till att börja med) o jag blir riktigt förvirrad. Så stannar han precis framför mig och tar god tid på sig att hoppa ur bilen. När han gör så tappade jag andan. Jag fick en kram och vi sa hej, försökte småprata lite men jag kunde inte få ut något alls knappt. Hans blotta närvaro fick mig stum.
Åkte o handlade lite mat och en film, körde fel (mitt fel, i min egen stad) och tog oss till sist hem till mig där vi gjorde tacos och kollade på en film medans vi åt.
Klockan var ca 6 på morgonen innan han åkte igen.
Då hade vi suttit och pratat hela natten utan att röra varandra. Inte en enda gång hade han rört mig sedan den första kramen när han dök upp o när han gick fick jag oxå bara en kram, om än en lite längre sådan.
Efter det sågs vi inte på 2 veckor.
Jag hade till och med en dejt med en annan man helgen efter för jag trodde inte att han var intresserad. Dock kunde jag inte sluta tänka på honom så veckan efter bjöd jag hit honom igen. "Det kan inte bli värre än ett nej" tänkte jag, men fick så klart ett ja!
Den gången blev det i princip en "repris" på första dejten fast med annan mat och annan film. Jag gjorde små trevande försök att lägga handen på hans lår och liknande för att se om han var intresserad men kände inte att jag fick något gensvar - tills han skulle gå.
Vi stod i hallen och han hade fått på sig skor och jacka, jag fick en kram som han inte riktigt släppte o när jag stod där i hans armar med mina om hans nacke tittade jag upp för att säga något o han kysste mig för första gången.
Så totalt oväntat, så dåligt och otroligt tafligt kysstes vi en liten kort stund. Sen gick han och lämnade mig med en känsla av förvirring.
Ytterligare en vecka eller två gick innan vi sågs igen. Den gången fick jag en kyss direkt när vi sågs och sedan blev det massor av hångel i soffan i flera månader innan vi tog steget längre än så.
I oktober (efter en månad ungefär) fick jag dessutom mail av hans ex som påstod att dom fortfarande var ihop när vi träffades, samtidigt som hon sa att han hade sagt att han ville träffa andra innan dess. Allt blev väldigt förvirrat ett tag tills vi fick rett ut det o kunde gå vidare.
Jag vet inte riktigt när vi blev ett par, men vi fortsatte träffas och någonstans på vägen blev det "pojkvän" och "flickvän" stämplar på det hela.. Tills han en dag i slutet på April 2010 helt plötsligt gjorde slut.
Jag fick en lång och utförlig förklaring till varför och det var inte lönt att försöka argumentera mot det, även att jag kände att jag gick sönder totalt.
Efter det gick tiden. Jag försökte så småningom börja dejta andra, men kunde inte släppa honom. Jag älskade honom fortfarande så att jag blev illamående varje gång han hörde av sig för att jag inte kunde vara med honom och jag grät vid jul för att jag saknade honom så.
Vi försökte ha en civiliserat vänskaplig relation, men jag klarade det inte. Det gjorde för ont. Det var många gånger så att jag fick säga ifrån att jag inte klarade att prata.
Han tolkade det som att jag var arg eller sur på honom. Frågade om han skulle hålla sig borta helt, men jag kunde inte släppa taget totalt eftersom jag då visste att alla möjligheter att vi skulle hitta tillbaka skulle försvinna.
Så kom chocken.
Den 22 April 2011 fick jag diagnosen cancer efter att ha varit på en rutinundersökning på gyn.
Efter att jag kommit hem och gråtit några timmar skrev jag av mig i min dagbok på det community där vi hade träffats. Jag skrev aldrig vad som hade hänt, men jag skrev om dödsångest och tårar.
Eftersom vi hade sagt att vi skulle förbli vänner hade jag inte tagit bort honom från listan över de som fick läsa hos mig, och när han gjorde det kom det ett mail där han frågade vad som pågick.
Jag sa som det var. Jag har cancer. Jag orkade inte linda in det eller på något sätt "soften the blow" utan jag bara skrev det rakt ut.
Hans reaktion ledde till att vi pratade vidare och jag förklarade läget mer, han ville finnas där och stötta o jag sa ifrån att jag inte klarade att träffa honom för jag älskar honom för mycket på ett annat sätt än han älskar mig...
Dock visade det sig att så inte var fallet.
Insikten att jag kanske skulle försvinna för evigt fick honom att inse hur mycket han älskade mig, och han fick förklarat att anledningarna till att han försökt ta kontakt så många gånger var för att se om jag kanske blivit lite vänligare inställd till honom o en öppning för att vi skulle kunna bli ett par igen skulle komma... Mina korta svar av smärta gav honom intrycket att jag var irriterad på honom istället för som det var att jag inte kunde komma över honom.
Den dagen mailade vi konstant i 18 timmar.
Vi fick rett ut allt som hade hänt mellan oss, alla reaktioner och alla tankar, allt agerande blev synat i sömmarna och vi fick till sist rett ut varför det EGENTLIGEN tagit slut, vilket inte alls var den anledning han gett mig. Det visade sig att vi stod på samma sida när vi bara pratade om det o innan jag kom i säng var klockan närmare 9 på morgonen dagen efter, efter att vi bestämt att vi skulle ses på kvällen.
Den kvällen träffades vi igen.
Det påminde på många sätt om när vi träffades den allra första gången; bilen, handla, laga mat, film.... Den största skillnaden var att när han hoppade ur bilen den här gången kunde han knappt vänta tills han fått stop på den och istället för en kram sjönk jag in i hans famn och vi kysste varandra med tårar i ögonen.
Jag kunde inte prata, att vara i hans famn igen och veta att han kände som jag fick mig mållös. Vi stod där länge. Säkert en halvtimma, innan vi kunde pallra oss iväg till affären. Jag kunde inte prata den första timman eller så...
Sen dess är det vi. Nu och för alltid.
Hade inte kontakt med några civila killar längre. Lyckligtvis följde jag med några vänner till årsuppstarten av en kristen studentförening. Då kom jag på tanken: Det står ju fem killar som ser trevliga ut inom 10 meters avstånd. Jag frågar någon av dem! En av dem kunde dansa och ville gärna gå på bal.
30 kvinnor i balklänning, 29 killar i paraduniform och en (1) i frack - min date.