I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

EA!
       ' '  ' '  ' '
       o   o   o

*blå gubbar med tårar och pölar av gråt*

Ett uselt försök att göra egen gubbe, men du förstår tanken.

Fy fan för tredje gången gillt och all jävla skit med de här förbannade försöken!
Jag är så ledsen att du behövde bli lika ledsen som jag är. Det räckte gott och väl med att mitt hopp tog slut. Jag skulle vilja ge dig en kram på riktigt. Sedan kunde vi ställa oss vid vår ladvägg och kasta sönder allt uddaporslinet som jag har kvar i en låda.
Mitt i det satans hällregnet i fucking kolsvarta pissnovember. Just den här november går till historien som den i särklass sämsta i min livshistoria-och jag antar helt krasst att du håller med mig.

Passande nog så regnar det så in i helvetes mycket här att vattnet rinner in i strida strömmar i vår källare. Det är liksom så mycket mer samstämmigt med hur jag mår, att stå i gummistövlar i en kall källare och skyffla vatten, än att göra adventsfint i ett hus köpt för att bli flera och göra barnrum, skötrum och lekrum i.

Ett hus som nu känns lika löjligt stort som jag själv känner mig patetiskt, pinsam och desperat med min hopplösa längtan.

Av alla känslor jag visste att jag skulle känna vid den här punkten, så trodde jag inte att skam skulle vara en av de starkaste. men det är det. Jag skäms över min sorgliga ursäkt till liv. Min oduglighet att göra något som helst vettigt av det och min oförmåga att bara vara nöjd, glad och tacksam över det jag har.

Jag kan riktigt höra världen skratta åt mig och skaka på huvudena "vilken tragisk gammal fet och karaktärslös stackare till människa. Ta dig i kragen, gilla läget och skaffa dig ett jobb. Bit i hop och ta dig samman för helvete. En fot i kläm eller två har ingen dött av. Fokusera på väsentligheterna och sluta önska dig det du för länge sedan borde fattat inte var ditt att få."

Jag hör dem och tänker att de väl har rätt. Och så skäms jag.
Över min egen röst som kvider "jag vill inte jag vill inte jag vill inte". Som en ynklig barnunge. I hemlighet när ingen ser. I källaren bland allt vatten.

Och jag skäms att jag knappt svarat på era meddelanden och hållit mig undan. Och nu skäms jag över att jag just nu skriver, för nu är det mitt i EA´s sorg. Då borde min stå åt sidan.
Jag som hade bestämt att jag skulle ta en paus härifrån och låta er andra ha tillvaron fri från mina svarta tankar.

Skam gör ganska ont har jag märkt.

Jag pratade med läkaren i eftermiddags. Det var inga positiva bedömningar. Mitt hopp om ett barn är slut. Och jag vet inte hur jag ska bära det. Och inte hur jag ska orientera mig mot något annat heller.

Han sa visserligen att han inte säger nej till ett ytterligare försök ifall vi absolut vill, men att det "ser oerhört tufft ut" och att prognosen är urdålig nu jämfört med första försöket, därför att det blev så dåligt utfall på antalet ägg och att embryodelningen blev så låg. "Så fler försök är inget jag tänker pusha för, men jag säger inte nej heller, men ni måste veta om att då är det väldigt chansartat. Det kommer visserligen fall hit där det ser synnerigen hopplöst ut och ändå får de guldägget, men rent prognosmässigt så ser det här inte bra ut, och det verkar vara en åldersfaktor här."

Han bad oss prata igenom det här noga och återkomma. Men så som vi skrikit här i ångest och panik till exempel inatt, (mest jag) så lär det dröja innan vi kan prata igenom på något vettigt sätt. Jag vet att min sambo tycker att jag ska gå vidare nu. Att vi har massor att vara glada över ändå, och att det sårar honom oerhört att jag just nu inte kan se någon mening med någonting alls. Och att försöka få fram 22 000 kr som vi absolut inte har, till en ren desperat chansning till, för att jag ska kunna stänga kistlocket sedan en gång för alla, det kommer jag aldrig att få gehör för. Egna fortsatta försök, med den stängda äggledaren och en äggreserv som tycks ta slut nu, tja, det känns ju verkligen inte som något rimligt hopp över huvud taget.

Så jag längtade, väntade, hoppades och trodde i tio år. I mörkaste stormiga november blev jag tvungen att vakna. Min väg var ett villospår, och jag vet inte hur jag ska komma hem igen. Allt annat som jag satte åt sidan för att familj var det jag ville och spelade mina kort på, mitt förra liv som jag lämnade för att vi skulle göra plats för att bli den familj jag hela tiden tänkt mig. Vad ska jag göra nu?
 
På fredag ska jag till AF för samtal om min jobbframtid. Jag vet att jag kommer att börja storgråta och jag kommer att prata rakt av med henne om att jag undrar om jag kanske borde vara sjuksrkiven en liten tid, så att jag kanske kan få ordning på att sova, äta och klara av att gå ut, och kanske prata med någon. Jag vet inte.
men att hålla på med jobbansökningar och intervjuer känns just precis nu helt övermäktigt.

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill hata min sambo för att han så länge tyckte vi skulle vänta. Jag vill skalla mig själv för att jag inte fattade för fem år sedan att man kan få privat hjälp. Men vad skulle det hjälpa?

Jag får ändå aldrig mer känna de små buffarna och sparkarna inom mig. Ingen liten hand kommer någonsin mer att behöva just mitt finger. Och jag får aldrig mer det första tandlösa leendet eller känna doften av babyhår.

Men mest av allt, får jag aldrig lära känna den jag alltid trodde skulle komma. Vi får aldrig skratta ihop och det blir inga minnen att måla livets bilderbok med.

Jag är så överjävla ledsen så jag kan aldrig någonsin beskriva det.

och omigen skäms jag över hur jävla melodramatiskt allting låter.

Heloise, har ni inga som helst besked om när ni möjligen kan tänkas få åka hem med er lilla flicka? Är det när hon inte behöver den där pappen nå mer? Eller när de petat klart?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/foraldrarnas-engagemang-avgor_5724575.svd

Om det är det här saken hänger på, så är jag inte längre orolig för lilla Elise.

Kram kram

Ninnis, vad skönt att det gick bra på undersökningen! Jag hade inte stått ut med någon mer katastrof just nu.

Grattis till miraklet.

Idag skulle jag till AF. Det var något jag hade rejäl ångest inför, eftersom jag visste att jag skulle börja gråta osv. Samtidigt anade jag att det nog vore bra att masa sig dit oavsett tårar, därför att hon jag har där alltid varit väldigt bra att ha att göra med.
PRECIS när jag ska åka och har laddat med motorvärmare, kupevärmare och hela kittet för att säkert komma iväg med min lilla bil, ringer hon....

..va? har jag tagit fel på tiden?
-nej nej, men du, du skulle ju åka till mig nu.
-Ja?
-GÖR inte det!
-?
-Näääe! För FY för det här vädret och livsfarliga väglaget! Jag inser ju att du kommer om jag tvingar dig men herregud, det gäller ju inte livetdet här! Det är väl bättre att du kommer nästa vecka?
-Okej!
Och sedan sa jag att jag ändå ville berätta för henne redan nu hur allt ligger till, eftersom jag laddat som fan för att få fram det. så jag berättade, grät, babblade som fasen och grät lite mer.
Och så sa hon:
-jag tycker VERKLIGEN att du just nu ska lägga energin på att hitta en BRA läkare som FATTAR nå´nting, för du behöver få bry dig om DIG och ladda om och ta hand om din sorg, för det här är inte småsaker. Om de inte sjukskriver dig-vilket de borde-så får du och jag ta saker därifrån. jag är inte ett dugg oroliga för  att jobb och framtid ska ordna sig för dig, men nu får du faktiskt inse att man måste ta en sak i taget och sorgen har sin tid.

Min af-handläggare lyfte kvarnstenar och kedjor av mig idag. Det blev lättare att andas och jag återfick lite tro på att det finns guldklimpar till människor bland alla idioter.

Och så en sak till:

Min son har en bästis här. Han är hur gullig som helst och igår hade jag erbjudit hans mamma att pojken fick sova här, eftersom deras familjelogistik kört ihop sig.
När han kom hit igår eftermiddag sa han:
-När jag fick veta imorse att jag skulle få sova över här, började jag dansa.

när nioåriga pojkar dansar hemma i köket för att de ska få komma och sova här, så känns det lite som att NÅNTING rätt måste jag ju göra, ttrots min labila tillvaro, mitt ostädade hus och allt jag borde men inte gjort.

Så, det var något lite positivt och livsbejakande från PB mitt bland all gråt och trötthet.