Fästman - snål!

Håller med till 100%!

Tjänar man likvärdigt tycker jag också att man ska betala lika mycket. Är det oerhörda löneskillnader kanske man borde se över utgifter och levnadsstandard istället....varför ska den ene behöva betala massor för att man ska kunna ha en viss standard?

Man har faktiskt försörjningsplikt inför varandra i Sverige när man är gifta. Det innebär att båda ska ha samma standard.

Rent lagligt så händer tex följande min mamma, som är sjukpensionär, gifte sig efter några års samboboende. Då sänktes hennes sjukpension med motiveringen "eftersom du nu fått en väsentlig inkomstökning". Jaha!

(När hon för ett par år sedan skilde sig, tror ni att de höjde tillbaka den då? nä, för då hade det gjorts ändringar och reformer så de inte behövde ta hänsyn till sådant som tidigaare nivåer. En parents.)

De två själva var rätt måna om en fortsatt självständighet och rätt att styra över vissa saker själva, men faktum är alltså att lagen inte skiljer på mina och dina pengar i ett hushåll.

I övrigt så tänker jag som Heloise, till punkt och pricka.Som tur är gör min sambo det också. Jag hade inte kunnat välja en man med något annat synsätt på vad vårt "vi" är för något.

Varför blir det kursivt hu jag än ändrar???

Vilken tur att det kommit en liten bit på vägen för dig iallafall. Stå på dig! Även om du känner dig ledsen och förbannad för hur det varit så kan det ge dig en liten push att se till att det blir ändring. Ni ska leva ihop och då kan man inte vara så noga med vem som betalade och för hur mycket på affären sist.

Att han använder en gåva till dig som motargument, vad den än kostade, är bara elakt. Det var hans val att ge dig den och den har inget med vardagsekonomin att göra.

Gemensam ekonomi eller inte är ju olika från förhållande till förhållande, de flesta hittar ett system som passar dem.

Vi delar lika på hyra, internet, el och sånt och maten håller vi inte så stor koll på men känner att det automatiskt går ganska jämt upp. När det gäller sparandet sparar vi gemensamt det vi kan undvara den månaden. Annars gör vi vad vi vill med våra pengar: om han vill ut och kröka eller köpa ny mobil för sina pengar får han göra det och vill jag köpa en kamera eller massa smink får jag göra det. På det sättet känner vi att vi delar lika men ändå kan lägga lite pengar på det vi vill och känna att det är ens egna pengar man spenderar. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag shoppar loss medans han kanske vill spara undan sina pengar den månaden, sålänge räkningarna blir betalda och vi har mat på bordet. Nästa månad kanske det är omvänt.

Vissa tycker kanske det låter töntigt med att varje part har "sina egna pengar" men för oss har det fallit sig så naturligt, vi trivs med det, och det betyder inte att vi inte kan betala något för den andre eller att han som tjänar mer än mig lever lyxigare.

Att han har vanlig lön och jag bara studielån och ändå betalar lika mycket på hyran m.m. är inget jag bryr mig om heller. Jag vill dela lika och snart kommer ju jag ändå tjäna ungefär lika mycket förmodligen. Vi är inte heller nitiska med delandet. Tex. denna månaden fick jag bara ett par tusenlappar eftersom jag pluggar och har en månad ledighet. Då betalar helt enkelt han räkningarna och kanske lite fler gånger på mataffären och skulle mina pengar ta slut och jag behöver ny ansiktstvätt så betalar han det.

Så nej, töntigt blir det inte, det känns naturligt och funkar bra för oss. Det är liksom ingen big deal, delandet, det sköter sig själv. :)

Men tänk om man skiljer sig då.. hur kul är det då att ha varit den som dragit det stora lasset..?

Alltså jag säger inte att jag tycker det ena eller det andra, jag bara ploppar ur mig tankar krig detta...

Som nu i höst ska jag på en riktig tjej/party resa till New York. Detta kommer kosta ca 20000. Pengar som jag har sparat ihop själv (det tog några månader för mig). OM jag och min kille hade haft delad ekonomi, skulle han då ha gett mig 20000 av sin lön då för att betala min partyresa. Och sen skulle vi få vänta på att det skulle jämna ut sig tills att han gör ett stort inköp. usch jag vet inte om jag skulle känna mig bekväm med det.. jag är ju självständig, jag kan ta hand om mig själv...

Aja, detta väcker som sagt många frågor hos mig!

Inte för att vara taskig mot dig men jag skulle slängt han för länge sen. Aldrig i livet att jag gifter mig med någon där vi inte ska ha ekonomin tillsammans på ett o samma konto.

Min BM´s lön hamnar på mitt konto o pengarna är våra inte var för sig. Maten som handlas är till båda. Utgifterna som betalas är bådas utgifter. Hos oss finns inget som heter ditt o mitt.

När ni får barn sen.. vem ska stå för alla dyra kostnader?

När jag skulle handla min bröllopsklänning så sa min kille till mig att skita i att fråga vad klänningen kostar o att det kvittar om den kostar 5 tusen eller 25 tusen.. Köp den du vill ha jag betalar oavsett kostnad. När jag bestämde mig för en klänning så säger han att om jag senare känner att jag inte är nöjd med klänningen o vill ha en annan eller blir kär i en annan så är det okey att jag köper en ny.

Det är en kille som älskar mig o inte ljuger för mig om kostnader eller är snål.

Din killes snålhet kommer att sluta illa o värre om ni hinner skaffa barn. Jag har vittnat 2 äktenskap som spruckit.. bl.a min systers eftersom hennes man, före detta, har djupa fickor, han bråka med henne om en top hon köpte för 1 euro när skit stöveln handla sitt skärp för 600 kr. Nu har dem ett barn o han tar barnbidraget o vill att hon med sina pengar får handla kläder o mat till barnet.

Min kompis syster skilde sig för 2 år sen pga hans snålhet, hon fick tom köpa sitt eget toa papper. När vi var o hälsa på henne så följde hon med mig på toaletten för att visa mig vilket papper jag fick använda.. Men jag tog av hans billiga toa papper

Tänk efter före du ger dig in i ett äktenskap..

Trist för dig att du har en sån sambo...
Har en kompis som är riktigt snål... Jag kan tycka att det är ok när man är snål mot sig själv men när snålheten går ut över andra så är det en fruktansvärd "egenskap".

Både jag och min sambo är såna som gärna bjuder men när dom aldrig bjuder igen (och ALLTID ska ha en el. två "färdöl" på vägen hem) då känns det inte lika kul.

Har varit på semester med detta par en gång... Någor som jag aldrig kommer göra om... Väl på plats på semesterorten ville dom inte göra nånting... Skulle leta upp dom billigaste (Skabbigaste) restaurangerna mm.
Har verkligen inget emot att det får vara billigt men man behöver ju inte gå på McDonalds varje dag på semestern...

Min Sambo tjänar ungefär dubbelt som mig.
Vi har delad ekonomi och jag tycker nog att det funkar bäst för oss just nu...
Jag betalar all (nästan) mat och han betalar hyran.. Dom posterna ligger oftast ganska lika.
Delar på de gemensamma räkningarna (Han tar dom stora och jag som små) och sen betalar vi våra egna räkningar var för sig... ( om han inte märker att jag har ont om pengar... då kan några av mina räkningar redan vara betalda när jag ska banka.)

Tror att jag hade blivit mer snål och mindre tolerant om vi hade gemensam ekonomi. Hade inte uppskattat att "mina" pengar gick till all hans jakt (enorma summor varje år!!!) och hans bilar..
Hade ju hellre sett att pengarna kom båda till nytta som i tex heminredning mm. 
Sånt som jag tycker är kul! Egovarning!

Så i slutändan tror jag att vi betalat ungefär samma % och båda får penger över att lägga på våra hobbies eller vad vi väljer att lägga det på utan att den andre behöver lägga sig i.

Vi hade uppdelad ekonomi rätt länge eftersom jag ville det. Min sambo tyckte att det kunde kvitta, men jag tyckte inte det kändes rättvist eftersom han hade välbetalt jobb och jag gick på studiebridrag. Så då delade vi på hyra, mat och gemensamma räkningar och betalade våra egna räkningar själva.

Nu tjänar vi båda ungefär lika mycket (han har fortfarande lite högre lön) och nu har vi även gemensam ekonomi. Det jämnar ut sig i slutandan och ingen utav oss är någon "slösa"-person, så det mesta sparar vi och sen snackar vi innan vi gör några större inköp. Men om jag vill gå och handla ett par jeans så är det bara för mig att göra det. och det finns inget "ditt" och "mitt" när det gäller exempelvis mat.

Inte läst allt här men vill iaf skriva ett svar.

Jag har alltid tyckt att är man två i ett förhållande så delar man allt och hjälps åt. Man är "ett" Man hjälps åt både ekonomiskt och allt annat.

Att kolla upp vad en present kostar är ju helt galet, nästan lika galet som att säga "jag är inte snål för jag köpte en present till dig som kostade bla bla bla. Känns helt fel att en preson ska betala mer bara för att den ÄTER mer. Och detta med eget dassappaper är ju.. nej det finns inga ord på det.

Jag och min BM har gemensam ekonomi. Eftersom vi träffades mitt i livet så var jag väldigt tveksam först att ha gemensam ekonomi, dels för jag hade bott ett kort tag ensam och upptäckt hur skönt det var med egna pengar. Dels för att jag har två barn och det kändes fel att han skulle betala för dom. Men samtidigt så har min BM hobbies som kostar lite. Vi funderade lite fram och tillbaka och kom fram till att det blir helt gemensamt allt. Mina pengar är hans pengar och hans är mina. 

Vad du ska göra åt din snåla man är svårt, jag tror att du får acceptera hans snålhet lite. Men ni får sätta er ner och gå igenom hur och vem som betalar vad så det blir så rättvist som möjligt. Du måste ju ha vetat att han var snål och älskar säkert andra egenskaper hon honom  

Tänk alla dessa hemmafruar som blivit försörjda och sedan lämnade, de står där utan pension eller arbetslivserfarenhet( i många fall). Då pratar man om att de har blivit försörjda, av sina män. Hur männen tagit hand om dem,  men männen då? De har blivit servade, de gemensamma barnen har blivit omhändertagna.

Är det något som skulle kunna göra mig bitter så är det just den emotionella biten, att jag gett mer av mig själv än min man har gjort( i ett rent hypotetiskt fall dvs). 

Sen förstår jag att man delar upp sin ekonomi om den ena har en väldigt dyr hobby som den andra inte är intresserad av, på ett sätt. Men för mig är det så att min man gillar fotboll, han kan lätt bränna en otrolig massa pengar på att åka på champions league matcher i england. Det är mig helt främmande, men det gör honom lycklig, jag älskar min man och vill att han ska vara lycklig, jag vill inte att han ska försaka ngt för min skull. Jag gillar dyra saker, dyra handväskor, dyra skor etc, min man skulle aldrig opponera sig mot ännu ett handväsk inköp, eller att jag köper böcker för snuskigt mkt pengar varje år. Vi turas om, han köper en dyr tröja, jag köper ett par dyra skor, jag går på ansiktsbehandling, han har grabbdag och spelar paintball etc. Man ger och tar, det brukar faktiskt jämna ut sig, vi vet instinktivt när det är den andres tur att "göra av" med pengar.

För oss är allt så enkelt, vi träffades unga så ingen av oss hade ngt egentligen, vi har byggt upp allt ihop, vi har stöttat och försörjt varandra genom utb etc. Så jag förstår att vi har ett helt annat läge än om vi träffats nu. Då kan  kan man ju så klart ha hunnit bygga upp en ekonomisk grundplåt etc, och jag förstår verkligen att det kan bli problem.

För oss funkar det suveränt att ha gemensam ekonomi, mer eller mindre har vi alltid haft gemensamt men när vi skulle ha barn så fixade vi gemensamt personkonto också. Jag har gått hemma i snart 2 år så jag får inte många tusenlappar i månaden, medan sambon får runt 23000 mer efter skatt. Men jag går hemma och tar hand om vårt barn och fixar och trixar och ser till så allt flyter på. Visst kan jag ibland få lite dåligt samvete om jag shoppat i mitt tycke mer till mig, men det jämnar ju ut sig någon gång i livet! Jag hade aldrig stått ut med en som var sååå snål!

Min kusin var tvungen att sälja sin bil när hon och hennes sambo fick barn, bara för att ha råd att betala hyran med sin kassa förldrapenning. Är det så man vill ha det? Fint för mig, men just när man får barn så kastas mycket omkull, man får inte mycket pengar som föräldraledig och barn kräver ju faktiskt en del. Så att min kusin inte satt ner foten till sin sambo förstår inte jag. Fast å andra sidan så är det förhållandet dömt till att misslyckas i mitt tycke!

Oj, min make är det ju nu :)

Precis som någon redan skrivit så tror jag att vid en skilsmässa är nog det sista man är ledsen över att man betalat lite mer, eller borde vara det iallafall. Och sen tycker jag inte att man kan gå in i ett äktenskap och säga 'men tänk om vi skiljer oss'. Grundtanken borde vara att man har tänkt vara tillsammans resten av livet, och då spelar en resa till NY ingen roll i längden.

Och det du skriver om att vara självständig, en anledning till att vi skaffade genonsam ekonomi var just detta, att man inte var det. För när min m2b hittade en gitarr på rea som han velat ha jättelänge, och så var det i slutet på månaden och han hade inga pengar, så fick han komma och låna av mig, vilket han tyckte var jobbigt. Att man måste komma och be om att få låna och sen vet man att man är skyldig hela tiden. Eller att den ena har bättre ekonomi och kanske därför oftare bjuder på saker, restaurangbesök eller fredagsmys godis eller vad det nu kan vara, en kryssning. Då ska man hela tiden gå runt och känna sig skyldig för att man själv har mindre pengar och därför inte kommer kunna bjuda tillbaka. Utan det är den ene som är den generösa och barmhärtigt bjuder med en på kryssning, än att man tar det beslutet båda två och åker för gemensamma pengar

Vi har haft lite upp och ner, först tjänade jag betydligt mer, sedan fick han mer pengar och nu ligger vi ganska lika, och vi trivs jättebra. Och skulle han vilja köpa en gitarr för 10.000 så gör det ingenting för min del om jag inte kan köpa något på två månader, för jag vet att han uppskattar det. Sen skulle jag väl inte vilja att han köper en gitarr varje månad, men att inte få köpa något på två månader gör mig faktiskt ingenting man måste ge och ta och hitta en balans, men jag tror att man kommer in i den ganska fort. gemensam respekt liksom

Vi har inte gemensam ekonomi, och trivs bra med det.  Matinköp och liknande betalar vi ca varannan gång på var, samma sak med internet, försäkringar osv. Räknar inte kronor och ören, utan vi antar att det går ganska jämt ut i längden.

Har funderat på att öppna ett gemensamt hushållskonto, men än (på ca 5 år...) har det inte blivit av. Tanken med hushållskontot skulle vara att båda för över en viss summa per månad att använda till mat, tvättmedel och liknande grejer, men ändå ha kvar de personliga kontona att använda till egna inköp.

Det har aldrig hänt att någon av oss varit tvungen att låna pengar av den andre, men sen är vi också rätt sparsamma bägge två, och fullt kapabla att följa en uppgjord hushållsbudget. Tjänar rätt hyfsat bägge två och brukar inte ha problem med att pengarna tar slut i mitten av månaden

Min sambo har en dyr hobby (som jag faktiskt inte vill betala för), och jag funderar på att börja rida igen, inte gratis det heller.
Jag vill inte belasta min sambos ekonomi för inköp jag gör, och jag vill heller inte att min ekonomi belastas av att han får för sig att den här månaden ska det köpas hobbygrejer för 10 000 kr. Så var och en får budgetera och spara ihop till sina egna inköp. Då belastas inte den gemensamma standarden av någonderas "lyxkonsumtion".

Gemensamma, större saker som t.e.x möbler köper vi tillsammans. Resor betalar vi också gemensamt.

En klassisk kvinnofälla man *inte* ska trilla i är att man står för alla "små" inköp, som mat och sånt, och så står mannen för de stora inköpen, som bil, båt osv. Sen OM det tar slut står bilen och båten i mannens namn och själv står man där med ingenting.
Köper man all mat i många års tid, blir det en nätt summa pengar det också.

Har man väldigt olika lönenivåer bör man nog ha ett annat system än vi; det ska ju ändå inte vara så att den ena kan dra iväg på en resa till New York medan den andra knappt har råd att åka tåg/buss till en kompis i en annan stad.

Vi vet inte hur vi ska göra. Jag har föreslagit att vi lägger procentuellt av vad vi tjänar i en gemensam pott och använder dessa pengar till gemensamma utgifter (mat, el, telefon osv) och att vi delar lika på resten som "fickpengar" som vi gör vad vi vill med. Detta gillar inte min sambo. Han har minst 5000:- mer än mig i månaden och slipper betala av studielån (han har bara läst på gymnasiet) - men han har sina två tonårssöner - den älste 18 år - som han ska försörja. Jag menar att han kan göra det med de pengar som blir över efter att mat och hus osv betalats, så måste han ju ändå göra. Han vill att vi ska ha helt delad ekonomi. Åtminstone tills killarna flyttar hemifrån, men det kan ju dröja 10 år, vi bor ju i Norrland.

När det är icke-gemensamma barn inblandat tycker jag faktiskt att den biologiske föräldern ska bidra mer till de höjda hushållskostnaderna man faktiskt har om man har två tonårssöner.

Självklart ska det inte vara så att den barnlöse ska ha "sin mat" och föräldern och barnen sin, utan då tycker jag man får ha ett gemensamt matkonto som man sätter in sin procentdel på. Har man tonårsbarn tycker jag att man får finna sig i att betala mer för dem än vad den barnlösa gör, typ föräldern betalar 60 % av matkostnaderna och den barnlöse 40 %. Eller vad man nu tycker är rimligt. 

Oftast har ju barnen dessutom 1 biologisk förälder till, som bör betala underhåll (om barnen inte bor hos denna). De pengarna kommer ju i så fall in på förälderns konto, varefter inkomsterna ökar ytterligare. Har man högre lön + underhåll + barnbidrag(?), då är det inte mer än rätt att man betalar mer för barnen också.

Tycker faktiskt att ungdomar som fyllt 20 och ännu vill bo hemma ska delta i kostnaderna, speciellt om de jobbar. Pluggar de och inte har någon egentlig inkomst (men kanske klarar sig utan studielån), då kan de bo gratis i utbyte mot att de utför mer hushållssysslor.

VI har var sin ekonomi nu, fast de blir mer den som har pengar betalar. Så om jag har lite pengar en månad så betalar han mer osv, men när vi gifter oss så ska vi delad. Jag tjänar då mer än min m2b trots vi har samma utbildning. Men för min del så anser jag inte att de är något problem att jag tjänar mer och ändå delar lika trots de rör sig om 3-4000kr minst i månaden.

Dock vet jag inte hur vi ska göra men hobby utgifter och så men de får man ju balansera upp lite. Allt handlar om komprimisa och så.

VI träffades sent i livet och har barn på varsitt håll så vi delar på dom räkningar som hör till hushållet sen betalar jag mina räkningar och han sina. Dom pengar som sen blir över delar vi på. Funkar bra och vi har aldrig varit oense om pengar

Vi har gemensam ekonomi. Vi lägger samman det vi tjänar, betalar alla räkningar och delar sedan upp resten på två. Min blivande man tjänar enormt mycket mer än mig, detta pga utlandsjobb. För oss är det självklart att dela eftersom jag drar ett tungt lass hemma med två små barn, jobb och studier. Jag hade aldrig accepterat att han skulle ha fyra gånger så mycket pengar som mig. Vi har planerat att leva hela livet ihop och därför anser vi inte att det är ngn vits med att sitta och dela upp allting och vara överdrivet noggranna.