I glädje och sorg, i vardagens vedermödor och glädjeämnen finns vi till för varandra!
Läsning sker på egen risk, för vi viker inte för diskussioner om diverse kroppsvätskor, sexliv, sjukhus och övriga saker som skulle kunna anses vara smått privat.
Vi har gemensamt vår längtan efter barn, men efter många långa trådar hör vi också ihop i vänskap.
Förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3600713.html
Ofta är det väl bättre att förklara än att ignorera. Egentligen. Jag vet att alla i den här tråden vill alla väl.
Jag har varit ganska irriterad på inläggen som säger att jag ska försöka se MF:en som något positivt och de som säger att jag inte ska tänka på mina chanslösa embryon som något som skulle blivit barn.
Det blir lite grann samma effekt som när damen på mitt jobb tyckte att jag testat alldeles för tidigt: att det är mitt eget fel att jag blir så ledsen. Att jag har lagt alldeles för stor vikt vid dessa embryon som aldrig skulle ha klarat sig.
Sorgen jag känner och arbetet jag lägger ner på att bearbeta blir bagatelliserat. Jag är en melodramatisk fjant som tar åt mig alldeles för mycket av saker. Det är vad dessa inlägg säger till mig (oavsett vad som var syftet från början. Jag antar att det var tänkt som tröst).
När jag plussade hände något. Ett mammahjärta började slå, helt oberoende av förnuftet. Det hjärtat vågade hoppas och längta och var dåraktigt nog att börja älska. Det vägrade lyssna på förnuftet som sa att det skulle akta sig, det kan ju gå illa (särskilt högt talade förnuftet vid andra plusset).
Mitt mammahjärta har fått två ordentliga törnar och saknat nåt fruktansvärt, men saknaden blir mindre och lättare ju längre tiden går.
Om jag skulle försöka intala mig att det inte är en stor sak, det var ju bara klumpar och inte någonting som kunde bli ett barn, skulle jag förråda mig själv och det skulle inte vara till gagn på något sätt.
Jag har sorg och jag accepterar och bearbetar den. Jag lyckas ganska bra. Mer och mer känner jag igen mig själv och det är jag både glad och stolt över.
Det kommer att ordna sig.
Blommis: Jag vet.
Tack och lov för det Daa! *andas ut*
Ifall det här skulle hänt en själv....
www.svd.se/nyheter/inrikes/lakare-dodforklarade-levande-foster_4381657.svd
..undra om man inte skulle råkat bli en mördare då? 
Daa: Skönt att du känner igen dig själv mer o mer. Det ska du absolut vara stolt o glad över. Det är en lång process utan genvägar som är jobbig, tung och ibland känns ohyggligt lång.
Hoppas du vet att ingen vill förringa varken missfallen eller din sorg på något sätt....utan mer försöka visa på något positivt i det hela. Din kropp fungerar precis som grymma, grymma Moder Natur har tänkt.
Ibland kan det kännas bra att veta att man inte är ensam, vänner som stöttar o att det finns andra som gått igenom samma sak. Ens egen sorg blir inte mindre för det, men det kan kännas tröstrikt att man inte är ensam.
Själv försöker jag alltid tänka som så att allt som händer mig, det händer av en orsak, att jag har något att ta lärdom av, saker som är viktiga på min färd här i livet. Alla, både bra o dåliga saker gör livets väg krokig, full med hål, släta partier, berg o dalar, regn o solsken.
I sorgen efter min kissekotte har jag insett att jag behövde lära mig att veta när det var dags att släppa taget, att inte vara självisk, att vara tacksam för den underbara tid jag fått med kissen, vara tacksam för vår dotter o varandra, vara tacksam för alla underbara människor som finns i våra liv samt att varje dag göra mitt bästa så att man i efterhand inte ser tillbaka o ångrar att man inte gjort mer.
Nu vill jag verkligen inte låta som någon bror duktig...utan min andemening med detta inlägg var bara att ge lite perspektiv på allt som händer i våra liv.
Igår kom maken hem o gjorde en jättefin trälåda som vi la kissekottens skokartong i. Sen gick han ut o spettade upp ett rejält hål. Det blev hans sorgarbete.
Sen klädde jag på Busan o tände två lyktor o så gick vi ut o la kissen i sin grav.
Lyktorna lyste ända tills nu på morgonen.
Kändes jätteskönt att se de två lyktorna lysa hela natten.
Nä... nu ska jag byta en bajsblöja o sen försöka få sova lite själv medans loppan sover!
Hej! Hinner inte läsa alls, vill bara sägs hej och krama de som behöver.
Jag blev magsjuk natt till fredag och mådde riktigt pyton hela natten och dagen. Det kom från alla håll, om man säger så... Vet inte om det var thaimaten hos kollegan eller någon magåkomma, men nu är det betydligt bättre. Däremot har jag ont i bihålorna, men det kan jag stå ut med. Bästisen med sambo kommer därför idag istället för igår, nu ska jag ta en försiktig promenad i solen med vovven.
Kram och ha en fin lördag allihop!
Hej på er alla!
Nu sitter jag faktiskt i soffan med lap-topen... och SKA försöka hinna läsa ikapp!
Vi har varit ute på skotertur hela familjen idag, i strålande sol! Så skönt, utom närj ag skulle kissa... sa-an vad det var krångligt med skoterbyxor och stor mage, och tillslut gjorde det ont för magen klämdes så,.. tror jag tar med mig toa-stol nästa gång...
om jag får igen jackan nån fler gång
Ungarna har åkt bob upp och nedför ett fjäll halva dagen (tack och lov för maken som drog upp dem bakom skotern) medans jag låg på ett renskinn och läste Fjällbruttanporr 
Dvs nya växtkatalogen från Horto-green
Var skönt att se den tjuriga tolvåringen leka i snön med sina systrar... eftersom hon "måste" (enligt henne själv) hjälpa lilla vild att åka bob så "offrade" hon sig och åkte i massor Mellandotra såg ut som en svart boll som hängde efter pulkan hem, hon tolkade på boben i 7 km... och skrattade så hon skrek när leden guppade...
Ikväll blir det antingen film eller melodifestival, är bara brudar hemma ikväll för maken jobbar.
Stor kram till Ingis och Daa.. har bara bladat igenom sista sidan, tror ni behöver en kram!
Och kramar till er alla andra med!!
