Från sambos till borgerlig eller kyrklig vigsel

Vi är sambos sedan 6 år tillbaka och ska gifta oss borgerligt nästa år. Vi har gjort det valet eftersom varken jag eller min m2b är medlemmar i svenska kyrkan och inte heller troende. Det känns lite skenheligt att då stå inför en präst och lova varandra evigt kärlek inför en gud som vi inte tror finns........

sambos snart 4 år tillbaka, har två barn ihop och planerar att gifta oss borgerligt nästa sommar. Jag är inte medlem i svenska kyrkan och vi båda (framförallt jag) har en hel del åsikter om organiserad religion. Att gifta sig inför en präst känns helt uteslutet. Dock tycker vi att självas byggnaderna är vackra och har hittat en gammal ruin som varit en kyrka för många herrans år sedan, miljön är vacker men vi lovar inget inför gud.. tycker det passar oss bra.
Jag har nog alltid tänkt att jag någon gång kommer att gifta mig om jag träffar rätt person, säkert beror det på att jag är uppforstrad med synsättet att man bör gifta sig. Mina föräldrar var frireligiösa så det präglar väl även fast jag själv inte tycker att man måste. Jag är ju inte alls troende själv, bara hopplös romantiker som tycker att det är så fint med bröllop. Min sambo hade nog aldrig tänkt att han skulle gifta sig, det kändes väl inte som något viktigt han någonsin klurat över. Men efter att ha varit bjudna på några bröllop så väckte det tanken på hur man själv skulle vilja göra om man gifte sig.

Han tyckte att han kanske inte var typen som gick ned på ett knä och friade men kunde tänka sig att bli friad till. Så efter lite planering och fixande med barnvakt så friade jag. Vi har samma syn på förhållanden och äktenskap och tror inte att ett giftemål ändrar någonting egentligen, mer än själva känslan för oss, att man får lite mer "vi" känsla på något sätt. Sen har vi ju barn och det är klart att det alltid är en trygghet att vara gifta då, men det var inte därför vi ville gifta oss.
Att passa på och planera för att ha en riktigt rolig fest med alla som känns viktiga att ha med på vår dag känns riktigt roligt och hoppas på att få många skratt och trevliga minnen

Jag och min blivande träffades för bara fem månader sedan, blev officiellt ett par efter en månad men vi har i princip sovit ihop sedan första "dejten". Nu är vi officiellt sambos och förlovade.
Vi ska gifta oss om 1½ år, borgerligt. Varför vi valt borgerlig vigsel är för att ingen av oss är troende och jag har gått ur Svenska Kyrkan. Sedan vill vi ha ett naturnära bröllop. Jag vill verkligen inte stå och lova något inför en Gud, och jag vill inte ha en predikan på mitt bröllop. Visserligen så tycker jag att det är lite mäktigt med ett kyrligt bröllop men det är ändå inte Jag.
Att vi ska gifta oss bestämde vi redan från början. Vi är båda över 30 och känner att vi har hittat rätt. Vi själva och de flesta omkring oss känner det som att vi redan har varit ett par i flera år. Det är helt enkelt rätt, för oss, just nu.

Härligt att höra era åsikter.

Jag hoppas att ni får en supertrevlig bröllopsdag. Lyllos er som har allt det härliga kvar :) Fast det är härligt att minnas tillbaka på den stora dagen också och blicka framåt.

Tack för att ni engagerar er och skriver om hur ni tänker. Fortsätt gärna att spinna vidare :)

Ni som är sambos: Har ni avgett något sambosavtal gällande eventuell bodelning? Eller har ni inte gjort det?

Ni som är sambos och har barn ihop: Är det så krångligt som folk menar med papper och osv som man ska fylla gällande barn?

Ni som ska gifta er: Hur tror ni att det är att leva tillsammans som äkta man och hustru?

Hur tror ni att ert gemensamma liv kommer att se ut om 5 år? :)

Jag är sambo med min karl sen 5 år tillbaka. Gifter oss i vår på vår 10års dag. Har ett barn tillsammans.
Vi har inte gjort något sambosavtal och har än så länge inte stött på något krångligt med papper o liknande gällande barnet.

Jag tror att vårt liv som man o hustru kommer att vara likadant som det är nu. Skillnaden är att jag, äntligen, kommer att kunna presentera honom som min man och som hans fru. Jag är Trött på att säga sambo. Det känns som om vi är mer än så. Varit tillsammans sen högstadiet så pojkvän o sambo låter lite fel i mina öron nu. Jag vill att han ska vara min MAN och jag hans FRU. Sen är en stor del att vi gifter oss just juridiska.

Ja just ja. Vi kommer ha en borgerlig vigsel. Anledningen är väll mest att vi vill gifta oss ensamma, utan familj o vänner. Vi gör endast detta för vår skull och känner inte att vi varken vill eller behöver visa andra att vi älskar varandra. Det har ingen annan med att göra. Och att stå i en kyrka helt själva känns ju lite knasigt så då får det bli borgerligt.

Om fem år är vi lika lyckliga som nu. Kanske ett till barn, who knows. ;)

hmmm, halva mitt inlägg försvann.

Vi gifter oss borgerligt eftersom ingen av oss är med i svenska kyrkan, vi är inte några fan´s av religion överlag.

Har inte skrivit några papper som sambos, vi äger allt av betydelse gemensamt. Dock har tanken slagit oss men vi har varit lata...

det är inte besvärligt med papper bara för att man inte är gifta, enligt mig. Värre blir det ju om någon av oss skulle dö... även om man inte vill tänka på sådant

vi har inte och kommer nog inte skriva några papper, allt av värde har vi skaffat ihop. Nu ska man väl aldrig säga aldrig men jag tror att om vi någonsin skulle göra slut så är ingen ett svin och skulle ta den andres saker, alltså sånt som har ett värde för en själv och som man ägde innan vi blev tillsammans. Enda pappret vi fått skriva ang barn är faderskapsintyg och delad vårdnad

Har vart ihop sedan 1997, bott ihop sedan 2001, gifter oss i augusti 2010. Vi kommer gifta oss borgerligt då sambon är ateist och jag agnostiker - så det spelar mindre roll för mig. För sambon är det väldigt viktigt att inte gifta sig i kyrkan då det kristna inslaget är väldigt stort och att man lovar väldigt viktiga saker för en gud som man inte tror på - skulle kännas som hyckleri. Vi har inget samboavtal (av lathet) men äger allt de större gemensamt (lgh, bil m.m)... sedan är det väl så att vi alltid vetat att det är är vi och att vi ska gifta oss... så ingen större prioritet. Dock håller jag med Jaoo om att det här med testamente och bortgång inte är något man "vill" tänka på...

Hur vårt liv kommer se ut som gifta... ingen större skillnad tror jag. Förrutom att vi inte valt att skaffa barn förrän vi är gifta... så det lär ju komma en unge eller två de närmaste fem åren. Det lär ju ändra på saker och ting!

Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år, förlovade i 2. I mars ska vi gifta oss. Vi är lite hemliga och ska gifta oss i smyg. Det blir en borgelig vigsel i stadshuset, sen middag på någon trevlig restaurang, sen hotellövernattning och dagen efter åker vi på en veckas bröllopsresa.
Vi väljer borgelig vigsel för att vi är inte troende och därför inte heller medlemar i svenska kyrkan. Vi känner att det här är våran grej, vi vill göra som vi själva vill och inte nåt som någon annan vill.
Vi gifter oss för att vi älskar varandara och vi vill ha en familj som hör ihop och där alla (framtida barn) heter samma efternamn.
Lycka till med din uppsats!

Hej
Jag och min blivande man har varit tillsammans i 2,5 år. Vi har bott ihop i lite mer än 2 år. Han friade i november och vi kommer att gifta oss inom ett år, datum är ej satt ännu. Vi kommer inte att gifta oss kyrkligt då min blivande man inte är troende. För mig har formen för vigseln inte så stor betydelse. Vi kommer att ha ett traditionellt bröllop med ca 100 gäster deltagande under både vigsel och festen. VI kommer att vigas på stället där vi skall ha festen.
Vi gifter oss för att vi älskar varandra och kommer att spendera livet tillsammans, vi tror på kärnfamiljen och ett giftermål stärker banden oss emellan.
Lycka till med din uppsats!

Tack allesammans för era svar och kloka kommentarer. Det har varit mycket intressant att höra just era åsikter.

Uppsatsen går framåt eftersom ämnet intresserar mig.

Tack ännu en gång och god jul på er allihopa. Kram kram

Jag är 19 år och min sambo är 22 år. Vi har varit tillsammans i 4 år och har varit sambos i 3,5 år. Vi flyttade ihop ganska tidigt med andra ord ;)

Vi planerar att gifta oss 2011 och då blir det i kyrkan, det är vi båda överrens om. Ingen av oss är religiösa på något sätt, ej troendee. Men för oss är det en tradition att gifta sig i kyrkan, därför har vi valt kyrkligt.

Många av våra vänner tycker att det är alldeles för tidigt, men det känner vi att det inte är. Ifall båda känner, tror och hoppas att man ska leva med varandra tills döden skiljer oss åt så varför ska man vänta? Förr gifta man sig tidigt, förr skaffade man barn tidigt, varför inte kunna göra det nu? Vill man så går det!

Många tänker; "Men tänk om det inte håller" och då förstår jag ifall man inte vill gifta sig, man tror ju då inte på förhållandet.

Jag har varit ihop med min sambo i 11 år och i efter vårt andra barn föddes, frågade jag min sambo om det var dags att gifta sig eftersom vi hade varit ihop så länge, han svarade ja .
Det var ingen romatisk frieri om man tänker efter, det var jag som friade.
Vi är medvetna att våra liv kommer ej ändras och vi kommer göra det som vi har gjort i 11 år men skillnaden kommer att vara kunna presentera honom som min man. Det har känns löjlig att säga min kille/sambo efter 11 år . Jag delar bimadrock tanke att man blir Trött på att säga sambo och att det känns som man är mer än så. samt det juridiska biten.

Vi gifter oss borgerligt detta beror mest på att han har svårt för präster och jag kommer ha ett vit klänning.
Kommer ej skriva något äktenskapförord och vi har ej något samboavtal. Allt står på bådas namn .

När det gäller barnen alltid haft delad vårdnad, skulle aldrig kunna neka honom vårdnaden. ( vi har pratat att om vi går isär

barnen går först och det är deras rättighet att ha båda sina föräldrar)

Jag och sambon har varit ihop i 6 år och 1 månad nu. Och när vi gifter oss i oktober så kommer vi att ha bott ihop i 6 år.

Vi förlovade oss Julafton 2005 och planerade egentligen att gifta oss i mars 2008, men jag bad att vi skulle skjuta på det eftersom jag då var så tjock att jag skulle behövt en klänning som såg ut som ett tält. Jag har visserligen inget emot att det kommer en tår när jag ser våra bröllopsfoton, men det ska vara tårar av glädje och inte av sorg.

Nu har jag gått ner massor i vikt och så har annat förändrats till det bättre också, så nu kände vi att det var dags.

Vi har bestämt oss för en kyrklig vigsel eftersom det är viktigt för mig. Jag har en tro, även om den är väldigt privat och inte är nåt jag pratar med folk om. Och jag är gammaldags även såtillvida att jag inte vill skaffa barn förrän jag är gift. Vi känner oss redo för att bilda familj och då är det äktenskap som gäller...

Plus att vi naturligtvis älskar varandra.