I vått o torrt, stiltje, orkan o snart snöstormar...

Joo det var det....

Usch jag har ingen lust att fatta det där beslutet!

Fick provsvaren och man kan sammnfatta dem med att det är nu och genast eller aldrig som det handlar om. Vilket vi ju redan visste utifrån attjag fyller 39 om några dagar. Det gör min kropp också och det där värdet som kallas AMH-värde ligger för min del på 0,793

Det ska ligga mellan 0,7 och 6,0 och ju lägre desto sämre. Jag ligger alltså på den nedre gränsen vad gäller äggproduktion.

Nu ska vi alltså bestämma om det är värt pengarna att ta den lilla lilla chans som ett IVF-försök är. Det är alltså bara typ 30% chans för succé om man ser till alla par som gjort ett försök.

Allt hade känts betydligt lättsammare om sambon kunde få en heltidstjänst och på ett annat ställe än där han nu är och vantrivs. Då skulle det inte kännas lika ekonomiskt pressat.

Nu ska jag kolla på Läckberg eller vem det nu var som det var någon serie med nu kl 21.

ÄH!

Resten av rövarpacket som bor här röstade ner mig till förmån för Star Wars.

*sitter kvar vid datorn*

Alltså, jag gillar ju OCKSÅ Yoda och de andra lirarna, men vi har SETT de där filmerna NÅGRA gånger och dessutom ill in son att jag ska läsa filmen för honom, eftersom han inte hinner med att läsa textade filmer själv ännu.
Tack men nej tack.

Ja det är tur att ni finns allihop.

Samtidigt har jag hållit mig lite undan senaste tiden för att jag känner att jag måste förankra mitt beslut i MIG och i mitt förhållande och i de här trådarna är det så mycket med barn och längtan hela tiden att jag stundom undrar om det bidrar till att det blir en slags gruppens strävan mot plussen om ni fattar hur jag menar. Särskilt i den andra tråden där det är många som gjort eller ska göra IVF och allt annat vad där är.

Å andra sidan hade jag kanske fortfarande inte ringt och kommit igång med insemiationerna om jag inte hamnat här med er, och jag VILL ju så gärna ha en liten person till i vårt hem. -Den ryms!

Ninnis, vi kan inte gå via landstinget då vi redan har gemensamma barn. Det är bara privat och massor av tusen som gäller. Det kostar 22 000 på Linnékliniken i Uppsala tex. Det blir nog där ifall vi gör det. Dels för att de har bra rykte men också för aatt det ju måste stannas på platsen ngra dgr för att ta ut och sedan odla och sist återplacera.
I de trakterna har vi ju gott om vänner vi kan bo hos.

Jenny, jag förstår visst det där med namnet och faktiskt så tycker jag du kan ta det du med om det blir aktuellt en dag.

Du får fråga hur mycket du vill! Det är inte alls känsligt på så vis!

Ett försök är alltså plocka befrukta och sätta tillbaka. Om det blir embryon som går att frysa så vet jag inte riktigt, då gissar jag att man betalar för det enskilt, dvs själva tillbakasättningen av eskimån (som de frysta kallas i andra tråden)

Fatta vilken gräslig dubbeljävlig övervidrig VÄNTAN mellan tillbakasättingen och indianerna!
Om man lidit kval förr, vad är det jämfört med att ha gjort allt det där???

Linköping är inte konstigt, det är vår närmaste, men de var faktiskt dyrare. Malmö hade också varit ett alternativ.

Gulledej Jenny!

Jag visste inte ett skit om IVF förrän under förra årets senare del.
Det är alltså vad man populärt kallar provrörsbefruktning.
Gången är att man först sätter kvinnans cykel ur spel och lurar kroppen att tro att den är i klimakteriet. Äggstockarna kommer i vilofas. Det är för att förhindra för tidig ägglossning.

Sedan börjar injektioner av hormon som stimulerar äggblåsornas mognad och man tar då mer än jag gjorde inför IVF eftersom man vill ha fram fler än ett ägg.

Sedan är det ÄP-Äggplockning och då åker man båda två till kliniken och plockar ut ägg och mannen lämnar sperma. Därefter befruktas utvalda ägg i deras labb och ställs att dela sig i ett särskilt värmeskåp som ska vara så likt den naturliga miljön som möjligt.
Tre dagar senare ungefär är det dags för återinförande och efter det får man hormonstöd som ska hjälpa till att få embryot att fästa. Det har jag fått förut vid inseminarierna också.

Sedan är det "bara" att vänta....

Vet du vad, jag vet knappt vart jag har mig själv ens en gång i det här.

Min sambo kommer aldrig att bli killen som kommer och sätter sig och själv tar upp de här sakerna. Han väntar tills jag pratar om det. Så är han förövrigt med det mesta. Han ÄR inte bra på att prata om saker. Inte till att ta initiativ till det iallafall.
Men nu hos gyn så sa han "jamen vi ha väl bestämt att köra på så ni kan väl lika gärna ta blodproverna!"

Va? Sa jag. Jag har iallafall inte förstått att vi bestämt det...

Så hon tyckte vi skulle åka hem och prata klart. Men vi lämnade våra blodprov hursomhelst. Det är för att ha koll på HIV och annat sattyg i labben.

När det gäller dsambon så känner jag att det där med jobb och ekonomi är en nyckel till inställningen och samtidigt vet han ju vid det här laget att det inte går at skjuta på det här mer.

Han själv påstår sig vara mest oroligtöver vad hormonbehandlingarna kommer att göra med mitt psyke och hur jag kommer att må av allt det här.

jag vet inte om jag slka tolka det som att han tycker jag är galen nog till vardags och därmed aningen rädd för mig, eller om jag ska tycka han är omtänksam och rädd om mig...

lanovia 08 skrev 2010-01-01 23:31:30 följande:

Men Daa!!!!

Fy fan vilket jävla bajs!

*kramar om allt jag kan*

Jag som hade tänkt gnälla om att jag har haft migrän och förlorat i stort sett hela den här underbart vackra vinterdagen.

Plötsligt käns det HELT oväsentligt och fullständigt världsligt!

*kramar igen och håller ihop hjärtat och själen på finaste Daa av alla krafter*