Vårt drömbröllop är förstört

Men nu fattar jag INGENTING. Hur kan hon gora er sa illa att ni ens tanker att brollopet ar forstort??? Hur ego far man bli!

Jag sjalv hade saklart garna velat vara med, men om paret vill vara ensamma om det sa hade jag knappast brakat med dom. Det ar ju for f-n mina barns brollop det handlar om.

Jag hade bett henne fara och flyga. Ja, later bitchigt av mig. Men hur har HON betett sig da. Att gora sin son sa ledsen, helt sjukt.

(Jag har bett en nara slakting fara och flyga en gang, foten i golvet och nasan i vadret. Sen var det ingen mer diskution. Inte med mig iaf.)

Lika aggressiv som jag alltsa... Men du har HELT ratt saklart.

Det ar mellan han och hans mamma. Och jo, det kommer formodligen bara bli varre, hon kommer fortsatta lagga sig i. Forestall dig semestrar och barn...

Nu känner jag att även jag måste ge mig in i denna tråd. En fråga till er som konstaterar att ni skulle bli ledsna om era barn gjorde som TS har tänkt göra:

Hur skulle ni känna om ni visste att barnen inte själva skulle kunna njuta av sin vigseldag bara för att de kände sig tvungna att bjuda in familj och vänner? Att de skulle känna sig illa till mods och obekväma med situationen?

Frågan är inte elakt menad utan jag undrar uppriktigt hur ni känner och tänker.

Själva smet maken och jag iväg utan att berätta för NÅGON innan. Det kändes mest rätt för oss då vi båda två tycker det är jobbigt att stå i centrum så mycket, plus att själva vigseln för oss båda är något väldigt privat och intimt...

Att familjen/-erna är tajta ser jag inte riktigt som ett relevant argument. Vi har båda två väldigt nära relationer till våra familjer. Men det hindrar inte att vi gjorde detta för OSS och inte för våra familjer.

Att "dela" vigseln med vf eller präst är ju liksom ett nödvändigt ont. Likaså vad gäller vittnen. Hade jag kunnat gifta mig genom att bara skriva på och skicka in ett papper hade jag garanterat gjort det. Så det motargumentet köper jag faktiskt inte.

Jag har uppriktigt svårt att förstå hur man som förälder kan bli besviken när alternativet är att ens barn inte skulle känna sig bekväma och lyckliga i situationen. Om man nu är så tajt som familj så borde man ju rimligen (i min värld iaf) vilja sina barns bästa oavsett om det innebär att man själv blir "utesluten" från något. Eller?

Återigen ingen anklagelse utan jag försöker bara förstå...

Har du ratt i tycker jag. Ar ens barn ar lyckliga sa ar man val det sjalv oxa..?

Pysselmaja: Jag håller med Valkyrian. Jag har inte själv barn, så jag kan inte sätta mig in i moderskärleken, men även min familj står varandra nära, och jag har svårt att förstå att man inte vill bjuda in sin familj till sitt bröllop. Jag får inte intrycket av TS att familjerelationerna är ansträngda i största allmänhet, och nog måste de flesta föräldrar som har en bra/fungerande relation till sina barn bli förvånade och ledsna om de inte får dela sitt barns största dag. Om barnen inte kan njuta av sin dag för att föräldrarna är där så kan knappast deras relation vara särskilt bra. Om så är fallet är det mer förståeligt att inte vilja ha dem där, men som sagt får jag inte det intrycket i det här fallet. Och även om relationer är ansträngda så är bröllop ett utmärkt tillfälle att sträcka ut en hand.

Det jag försöker säga är att jag tycker inte att man ska vara så vansinnigt egoistisk och självcentrerad hela tiden. Man kan vara en fritt tänkande människa som själv bestämmer över sitt liv och ändå ta hänsyn till andra. Tyvärr handlar många inlägg på BT om att det är MIN dag (det blir många versaler i samband med detta) och att man ska göra precis som man vill. Jag tycker att det är en tråkig och ganska trångsynt inställning. Detta är absolut inte personligt riktad till TS, jag vet inte vad som ligger bakom de här känslorna. Jag är bara glad att jag inte känner att mitt bröllop blir "förstört" för att mina föräldrar och blivande svärföräldrar ska komma.

Och jag tycker inte att man kan dra såna slutsatser ang familjerelationer enbart baserat på ett val angående hur en vigsel ser ut.

För mig handlar det om att jag inte är bekväm med att stå i centrum med så mycket människor omkring mig, oavsett vilka de är. Jag har inte varit helt bekväm vad gäller större födelsedagsfester heller och det har varit samma människor där som skulle ha varit på ett potentiellt bröllop (enbart människor som tycker om mig och som jag tycker om).

Och jag tvivlar nånstans på att jag är ensam om att känna så. Så jag tycker faktiskt det är fräck av ffa föräldrar att spela på det dåliga samvetet på det här sättet. DET gynnar garanterat inte den framtida relationen!

EM ikström skrev 2009-08-13 16:59:20 följande:

Håller med! Även om man älskar sin familj behöver det inte betyda att man vill att de alltid ska vara närvarande.

Vissa drömmer om ett stort kyrkbröllop med hela släkten - andra drömmer om att stå ensamma på en strand i Thailand.

Vem har rätt att döma vems dröm som är mest korrekt?

Nu pratar vi inte om "mycket människor", utan om två föräldrapar. Jag har svårt att tro att man har svårt att "stå i centrum". jag vidhåller: Mindre egoism och mer kompromiss! Men som sagt, jag känner inte till bakgrunden i det här specifika fallet. Jag har mest hängt upp mig på Mittid och andras totala självcentrering som måste understrykas med VERSALER ständigt och jämt. Ja, det är brudparets dag, men det betyder inte att man helt kan sluta tänka på de som finns runt omkring.

Sen kan jag ju tillägga att jag tror att mina föräldrar hade försökt se saken ur min synvinkel om jag hade valt att gifta mig utan att bjuda dem. Men visst hade de blivit besvikna, och visst hade de sagt det. Och man får säga vad man tycker i bra relationer.