Bryter ihop - ska allt vara så jäkla segt och svårt?

Usch, det är allt bra påfrestande att läsa i den här tråden, för jag önskar så innerligt att jag kunde ge något råd som löste era problem!

Tycker att det är helt sjuk att du ska behöva söka jobb när du är i den situationen du är i när det gäller hälsan..som du själv skriver så vet du ju att det inte kommer att fungera nån längre tid.
Det här landet är så jäkla sjukt i vissa frågor.. kan man inte dra in pengar till staten, ja då jäklar ska man straffas ut..vi är ju trots allt bara människor, människor blir sjuka,och man borde få lov att bli det....

även om det är tufft får du inte ge upp! en dag kommer det att lösa sig så länge du fortsätter kämpa och leta efter lösning!

Vår försäkringskassa har just nu budgetstopp för rehabilitering... Undrar hur de hade tänkt få in folk i arbete egentligen?

Usch stackars dig och er båda! Vilken jobbig situation ni är i. Alltför många tycks hamna i den hemska onda cirkel ni nu är i. Blir av med jobb och får inget på ett tag och sen är det helt omöjligt att få jobb igen eftersom man varit utan ett tag. Förfärligt!

Har ni funderat på att ta ert pick och pack och åka utanför Sveriges gränser ett tag eller sätter sjukdomarna stopp? En helomvändning och nya tag kanske skulle hjälpa er komma på fötter? Vi reste runt i Thailand och Bali under några somrar. Gjorde av med sammanlagt 12 000 i månaden (2personer) inklusive allt, dvs boende, shopping, resor, mat etc. Och då bodde vi ok med frukost och pool och shoppade med oss en hel del kläder och saker. Hyr man en bungalow för längre tid kommer man säkert ner ännu mer i pris. Kanske kan ni jobba där i bar, cafe eller på stranden med att hyra ut surfbrädor eller i hotellreception. De bryr sig inte om utbildning om man bara pratar engelska och gör det man ska. Börja om från början liksom. Kanske, kanske miljöbyte kan medföra en förändring. Kanske inte. Men det kan ju vara värt att prova. Om ni väljer att prova se bara till att visum är på plats och att ni har pengar att ta er hem med igen, gärna till en bostad (bostadsrätten t.ex.) så att ni inte hamnar mellan stolarna!

Lycka till!

Jo, utlandsvistelse för 12 blad i månaden fungerar säkert jättebra för folk som inte ens har pengar att köpa mat för.

förlovad julafton 2007 skrev 2009-02-16 19:37:34 följande:

Nej jag fattar väl det. Inte så att man kanske åker på studs och visst nästa inlägg kommer säga att man inte ska fly från sina problem. Men det är f-n så mycket billigare än att leva i Sverige där du inte kommer undan med 12 "blad" i månaden på två personer eller hur gör du inklusive allt man behöver. Vill man spara och leva snålt kan man nog gå runt på 8-10 tusen i månaden där ner om man måste. Det gör du lätt inte här.

Utomlandsvistelse är svårt för mig, skulle vara skönt på ett sätt men jag har på nått sätt en grundpelare som är min mamma. Kan låta otroligt löjligt att en snart 23 årig kvinna känner att hon vill vara nära sin mamma (bor 14 mil hemifrån) men hon är en otroligt speciell kvinna.
Ända sedan jag var liten så har hon alltid ställt upp i alla situationer. Min uppväxt är... speciell kan man säga, väldigt trasig och svår att prata om. Ibland tror jag min mamma drivs av dåligt samvete och inte bara kärlek till mig . trots att inget av det som hände mig som barn var hennes fel på nått sätt!
Det går inte att övervaka ett barn 100% av tiden och dåliga människor finns överallt, också på landsidyllen där jag växte upp de första åren.

Så jag vill kunna ha kvar möjligheten att "bryta ihop och åka hem". Det har bara hänt en gång, då bosatte sig mamma och jag i hennes sommarstuga och hon tillbringade två månader med mig, skjutsa till läkare, kontrollerade medicinering etc.
Hade hon inte kunnat göra så hade de skrivit in mig på anstalt för psykiskt sjuka i Sundsvall eller Gävle.
Mamma är sjuksköterska och driver eget behandlingshem och kunde därför ta på sig det ansvaret.

Idag brast allt för mig, jag kunde inte kliva upp, första gången på två år som jag haft den formen av sammanbrott. Panikslagen insåg jag att jag kan inte göra annat än att sova för nu orkar jag inget mer. Det tog bara stopp.
Min sambo mår inte heller bra men hon håller ut för min skull. Även om jag ser på henne att hon också börjar brista.

Så nu har jag bestämt mig - jag skiter i det här.

Kommer gå ner på arbetsförmedlingen imorgon, säga att tack men nej tack, jag KAN inte jobba.

Tänker ringa till Soc och säga att jag går till diakonirådet och ber om matpengar så vi klarar oss till mötet och helt enkelt säga att om ni avslår soc-bidrag SKA jag ha ett lån så vi klara oss tills vi kan betala med de pengar min sambo får för lägenheten. De pengarna kommer gå till skulder till familj vänner, jag har lagt ihop ett exel-papper på hur vi levt sen Juni 2008 och jag kan säga att vi har klarat oss på långt under normberäkningarna och därför ska ALLA skulder till släkt och vänner betalas, sen resten till soc och sen SKA jag ha bidrag tills vi kan klara oss själv. För nu har jag läst på och det de gör är rent ut sagt olagligt enligt svensk grundlag.

Jag ska också ner till studievägledaren på Gävle kommun som har drop in tider och sätta upp en studieplan som jag kan klara av. Pratade med en kurator och NeuroPsyk är villig att finnas som samtalsstöd/terapi med speciell focus på att jag ska orka med och klara av deltidsstudier.

Har nämligen bara 2 år på mig att läsa upp gymnasiebetygen, annars måste man börja om från NOLL. (blev jäkligt chockad när jag insåg det.)

Sen ska jag helt enkelt gå på min dröm sen ungdommen och sakta men säkert utbilda mig till förskolelärare för att sen specialisera mig till pedagog som jobbar med barn med extra behov. Helt enkelt med barn som idag har det som jag hade det.

Min mamma hojtar: "stop, stop, nu tar du i för mycket".
Men det gör jag inte. Tänker inte sätta ett "tak" för när jag ska vara färdigutbildad, tänker köra på deltidsstudier för att ha en sysselsättning och sen tänker jag bara jobba med mig själv. Punkt.

Nu blev det här lååångt, börjar kännas som en blogg den här tråden :)

Men jag TÄNKER INTE hamna i den situation jag var i för några år sedan då jag låg i sängen 24 timmar om dygnet med en skräck i kroppen som inte lämnade mig förän jag fick starka lugnande.

Ibland behöver man nudda botten för att vakna till liv.

Och tack igen för alla råd och vänliga ord!

Nej inte alls konstigt att du behöver din mammas stöd.
Det låter verkligen som om du bestämt dig och det måste kännas skönt att ha gjort upp en handlingsplan. Våga stå på dig med myndigheterna. Be att få prata med någon annan om de vägrar ge med sig. Ibland har man otur och råkar på fel personer. Lycka till och ta hand om varandra. Hur jobbigt ni än har det så har ni varandra. Det är värt en liten tanke bara det. Så många går igenom detta alldeles ensamma.

Hur har det gått idag?...
Har tänkt på dig!
-kramar om-

Jag fick inte mer än otrevliga svar från Soc men "det finns möjlighet att låna"
Ekonomiskt så klarar vi det precis, räkningarna är uppskjutna till den 10e, vi ska på Soc den 4e och jag har kollat upp saker på nätet och skrivit ut några saker (stycken ur sociallagen eller vad det heter) och de kan helt enkelt inte neka oss förssörjningsstöd i det här läget.
Matpengar har vi fått från diakonirådet, ytterst skamfyllt kändes det men gick bra, de var jättemysiga och trevliga där.

I sommar *tamdada* ska jag helt enkelt dra till Norge. Ser ut som att jag får jobb på min tjejs, ex, pappas firma (hehe, ja jag vet) kan kankse få hyra in mig i deras hus billigt, hon skulle prata med sina föräldrar om det och så jobbar jag helt enkelt i sommar.
Komvux kan jag inte söka till föränn i Mars men det ska inte vara några problem. Csn godkänner 42 veckor till för studier så jag borde kunna plugga upp mina gymnasiebetyg till ett Slutbetyg och kan då börja högskola eller jobba, beroende på hur situationen ser ut då :)

Det känns lättare nu, ekonomikrisen känns inte oändlig längre och kan jag få jobb i Norge kan jag betala tillbaka alla pengar och ändå klara mig utan att behöva äta gröt och potatis hela tiden.

På Torsdag ska jag på neuropsyk igen, är lite nervös för efter mötet på två timmar ska de göra en bedömning på om jag behöver göra ytterligare tester och möten för att fastställa vad jag behöver för hjälp.
Just nu känner jag att det inte går att bedöma mig alls, jag har levt på piss och ingenting i 9 månader, min hund har dött, jag har flyttat 10 mil, jag har bråkat med alla myndigheter som finns i detta land. Vem vore inte ett vandrande vrak?

I Norge kanske jag kan andas, komma bort och fokusera på något nytt, plus att jag får erfarenheter med att köra truck vilket kan leda till extrajobb här i Sverige när jag pluggar. Tror det kan vara bra för min och M också, att få komma ifrån varran, sakna varran och landa lite i oss själva. Inte för att det är dåligt mellan oss men det har varit en tuff period nu.

Nu blev det så här långt inlägg igen :)

Tack igen allihopa! Att skriva av sig här och få beklaga sig och läsa era inlägg har hjälpt mycket!

-Kramar-

Håller tummarna!

hm, vi klarar oss på 11000 i månaden, på två personer,och vi bor i sverige, och dessutom i ett bra område i göteborg där hyrorna inte är superlåga...nej, vi har inte direkt kunnat shoppa kläder och dylikt, men vi snålar absolut inte på maten. det är inte så kul alltid kanske, men det går absolut, även i sverige...

förlovad julafton 2007 skrev 2009-02-16 19:59:04 följande:

Det ärmycket ändringar nu i Soc. De tänker kortsiktigt. Förr kunde man ha bil (ingen dyr fin men en som fungerade) utan att förlora rätten till bidrag. Även bostadsrätt om det gjorde hyran väldigt mycket lägre. En kompis hade en hyra på 1100 kr/månad men de sa sälj lägenheten. Billigaste lägenheten hon kunde få just då låg på 2990 kr/månaden. Det var Soc helt nöjd med. Trots att lägenheten inte var värd nästan nå pga att den var i så dåligt skick. Pengarna av försäljningen av lägenheten räckte 2 månader sen fick Soc komma in igen, nu med högre hyra. Inte särskilt långsiktigt anser jag...

Men så äre äl, landet har inte pengar... dåligt styre eller inte, det är folkvalda politiker. Just nu tänker jag bara på att klara mig tills jag fått lön från Norgejobbet för att sen kunna ta studielån och börja plugga. Vill ALDRIg mer hamna i den här situationen men kan lova att jag aldrig mer heller tar emot någon större summa pengar av min mamma eller så, 50.000 som hon själv kämpat ihop och som skulle gå till min framtid rätt mer i toaletten... Man var bra dum..

Ja nu pratar jag på som bara den igen, ska ta och lägga mig då jag ska tidigt på psyk imorgon. Är lite nervös men det känns skönt med att få prata av sig!

kul att det ljusnar TS

det med att leva på lite... det är ju egentligen inte så svårt. Det svåra är att ha kunnat leva lite (eller mycket) lyxigt och sen dra ner... Jag drar över en kant nu, men gissar på att 99%av våra föräldrar inte hade det hälften så bra som vi har det idag... Dem lyckade ju trots allt även uppfostra så fina människor som vi också

Men fan vad deppig man blir av detta med finanskrisen!!!! Har ni sett nyheterna om SAAB!? Fyyyy...blir så ställd och känner mig nästan dum när jag tänker, hur kan det bli såhär?!

Nä, man får titta på lyxfällan och lära sig av andras misstag INNAN man gör dem själv