Flytta isär - rätt eller fel??

Jo jag skulle klara det men jag tror inte han gör det. Men jag måste få ro coh det får jag inte när han håller på hela tiden.

Kan du inte säga till honom att det är just detta beteende (med soffan) som du måste få en paus ifrån och om han inte kan ge dig lite andrum så kommer du vara tvungen att bryta kontakten helt för ett tag. Då har du varit uppriktig och gett honom (ytterligare) en chans att skärpa sig.

Var inte orolig för honom, han kommer överleva utan dig. Han kommer säkert vara ledsen men han kommer att klara av det. Och vem vet, kanske möts ni som nya människor framöver!

Det låter så likt mitt kontrollerande ex, så jag kan inte ge dig något annat råd än: Lägg benen på ryggen och spring!

Det blev inte bättre för oss trots att vi gick i familjeterapi till slut (först sedan han förstod att det var antingen det eller också så var det slut). Tyvärr kom väl terapin in för sent i förhållandet (han ville inte) annars kanske det hade hjälpt, men så här i efterhand tycker jag inte att det hade varit värt det.

Det tog lång tid för mig att komma tillbaka och bli en stark självständig individ igen. Han bröt sakta ner med mig små, små medel så att jag inte märkte något. Jag är inte någon lättpåverkad person utan har alltid varit självständig och gått min egen väg. Jag tror att det var det som fascinerade honom, samtidigt som han inte tålde det utan var tvungen att ta kontrollen. Han utnyttjade att jag älskade honom. Jag känner igen det dåliga samvetet som ju inte alls är befogat om man tänker efter. (Men det tog några år för mig.)

Tänk på dig själv! Han verkar uppenbarligen bara tänka på sig själv så du behöver inte tänka på honom.

Det finns många underbara människor därute, kanske just din drömprins fortfarande väntar? Det gjorde min...

Hej hej!

Vad duktig du är som lyckades stå på dig och flytta. Du hade ångrat dig om du inte gjort det för då hade du aldrig kunnat få veta vad som var rätt. Jag vet att det är läskigt, men jag är ju i samma situation fast vi aldrig hann flytta ihop. Mitt ex hörde av sig jättemycket i början och försökte få tillbaka mig. Han var aldrig arg utan bara snäll och sa fina saker men det blev ändå jobbigt. Vitsen var ju att jag skulle få lite distans. Så jag sa att han inte fick höra av sig alls på en månad. Han blev inte glad men han accepterade det hela och nu känns det i alla fall lite bättre. Vi har börjat prata lite men kommit fram till att vi inte ska ens börja diskutera att eventuellt bli tillsammans igen förrän i mars så att vi både verkligen hinner få tid att tänka och känna efter. Låt livet ha sin gilla gång! Om din pojkvän inte kan vänta utan att gnistan redan slocknar då älskar han ju inte dig på riktigt. Äkta kärlek finns kvar! Så ta din tid och se vad som händer och hur det känns om ett tag.
Lycka till!

Tycker också att du är jätteduktig som har flyttat, då din kille inte har behandlat dig på ett bra sätt.
Det dåliga samvetet du känner är något man lätt känner då man har empati, kärlek och omsorg om andra människor. Du vill helt enkelt inte att han ska vara ledsen. Men om man vänder på det istället.
Men var är då hans empati, kärlek och omsorg över dig?
Varför är det mer synd om honom än om dig?
Tänk vad du har våndats och haft det tufft av att bara ta det här beslutet och att faktiskt fullfölja din flytt!
Tänk vad ledsen du varit och hur dåligt samvete du tampas med.
Din kille har haft all tid i världen att kunna vända det här till något bättre.
Han vill ha kontroll över dig, genom att inte acceptera ditt beslut samt vilja styra dina val av tex ny soffa.
Det är att förminska dig. Han vill vara den som bestämmer.
Jag tycker du är så modig och duktig!
Att känna sig liten och rädd är också modigt att erkänna.
Det ska till någon med stor självinsikt till att sätta ord på sina känslor. När du efter en tid kommer att samla ihop dig och få lite mer kraft igen så kommer det en vacker morgondag då du känner dig lycklig igen!
Försök under tiden att ventilera känslor, omge dig med omtänksamma människor som ser till ditt bästa och som du litar på. Pyssla om dig själv lite och se till att få en mysig jul.
Under tiden får din kille se till att ta hand om sig själv för ett tag!

Det är väldigt många varningsklockor som ringer när jag läser om hans beteende. Du borde verkligen öka avståndet mellan er och se om han blir vettigare eller ännu mer kontrollerande.

Jag tycker rådet om att ha en månad ifrån varandra utan kontakt är en bra början. Då hinner ni båda komma ifrån kaoset och landa i era egna känslor.

Om en vuxen man inte klarar av att leva utan dig så är det fel vald människa. Visst kan vi alla känna att vi inte kan leva utan våra älskade men alla friska sunda människor klarar av att ta ett välövervägt beslut att ge varandra rum för eftertanke.

En bra kärleksrelation ger mycket mer styrka än den tar. Där får man vara sig själv och växa.

Jag stannade ett år för länge i ett destruktivt förhållande för massa år sedan och lever fortfarande med rädsla och hot. Han var så underbar när allt var bra så jag trodde in i det längsta att han inte kunde skada någon. Men det ska inte behöva gå så långt som till fysiskt våld innan man ska bryta upp helt. Att inte må bra och växa som människa räcker.

Aleta - ja jag hoppas verkligen att min drömprins fortfarande finns där ute men min tro på kärleken har verkligen fått sig en törn.

Isadora2 - tack för att du delade med dig och lycka till!

Dfk - du slog verkligen huvudet på spiken med vad jag tänker och känner. Ja var är hans empati och omsorg över mig, det undrar jag också. Men han tänker bara på sig själv nu och hur dåligt han mår men tror han gör det för att skydda sig själv från smärtan om du förstår hur jag menar men det hjälper ju tyvärr inte mig. Och nej det är inte mer synd om honom än om mig, hans beteende från början är vad som ligger till grund för mitt beslut att flytta och vånda är bara förnamnet på det jag har känt den sista tiden och fortfarande känner. Detta är första helgen på väldigt länge som jag inte ska spendera med honom och det känns tufft. Och jag försöker att vara med mina nära och kära så mycket som möjligt för att inte bli fast i grubblerier hur det kunde har varit om jag gjort annorlunda.

Brudgummarna - just nu finns det ingen tid för eftertanke då han inte ger mig nåt lugn, han lika väl som jag behöver det, det inser jag. Tyvärr så tar denna kärleksrelationen bara min kraft just nu och har sugit musten ur mig totalt. Jag känner att jag inte har kunnat vara mig själv så som jag vill vara! Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den personen igen. Jag är trött på att ständigt vara ledsen och må dåligt. Jag vill vara glad och ha kul igen. Med eller utan honom!

Hörs vi inte innan så vill jag önska alla som skrivit här coh läst en toppen jul och ett gott nytt år!

Hej....

Nu är jag tillbaka igen. Det har varit ett par tunga månader sen jag flyttade men nu har allt börjat lägga sig så smått och jag mår bättre och bättre för varje dag. Samma för killen jag flyttade ifrån. Vi är fortfarande tillsammans och kämpar på, får se hur det går för oss, det har varit många slitningar. Jag försöker fokusera på mig själv, att äta rätt och ordentligt och bygga upp min kropp igen och så här långt går det bra, jag tycker det är roligt att träna igen. Jag skrattar och är mer social med mina underbara kollegor på jobbet. Haft besök av kompisar över jul som stöttat mig jättemycket samt min familj som har funnits där när jag behövt dom!

Som sagt, jag känner mig betydligt starkare och börjar se en ljusning och tror att allt kommer att bli bra, hur det än blir i framtiden.

Tack alla, för era inlägg när jag behövde det som mest!

Skönt att höra att det börjar ljusna!
Jag hoppas verkligen att allt löser sig.
Ni är alltså särbos nu?

Ja vi är särbos nu. Vissa dagar är det jättejobbigt och andra dagar så är det bara skönt. Han mådde jättedåligt i början men har nu vant sig och mår bättre han också. Så nu när vi båda mår bättre så funkar det bättre mellan oss och vi kan umgås utan att bråka.

Det låter ju jättebra, jag hoppas verkligen att ni kan bygga upp en ny relation där båda mår bra.

Å vad roligt att höra! Du /ni verkar gå en positiv vår tillmötes!

Hej igen...nästan pinsamt att skriva det här...men det är väl bara att erkänna att jag har gått runt och lurat mig själv.

Det känns som att mattan ryckt undan fötterna igen och man är nere på botten igen. Jag blir mer och mer pressad...av honom.

Jag anstränger mig inte tillräckligt, all ledig tid utöver jobb osv vill han ha annars känner han sig inte prioriterad. Han pressar mig till att skaffa barn, då han inte vill vänta längre och jag känner paniken komma farande. Det känns som att jag måste säga upp mitt liv för att behaga honom. Även om jag säger till i tid om vissa saker jag har planerat utan honom så blir det ändå fel och jag måste avboka i slutändan för "husfridens" skull. Jag pallar inte detta. Jag lovar saker jag inte kan hålla o mår dåligt för att jag inte är ärlig. Innerst inne har jag insett att jag inte kan fortsätta så här. Jag trodde verkligen att vi var på rätt spår, vi mådde bättre och var glada men vi har nog bara lurat oss själva...

Jag är bara rädd för att ta steget, vet att brytningen kommer att ske direkt och rädd för vad som händer då.

Det låter som att jag är helt galen men jag är inte det, har bara hamnat snett i livet just nu och vet inte hur jag ska komma upp på rätt spår igen. Jo jag vet egentligen men lättare sagt än gjort. Eller så är jag bara feg, det är nog nämre sanningen.

Någon som förstår mina känslor?

Min förra sambo hade väldiga separationsproblem som grundade sig i en rörig barndom. När det var vi två var han en ängel som älskade mig över allt men när jag skulle umgås med andra var han som förbytt. Skulle jag träffa mina tjejkompisar menade han att jag kunde träffa någon annan och umgicks jag med min familj menade han att de talade illa om honom (vilket de i och för sig gjorde) och ville ta mig från honom. Sakta men säkert gjorde jag allt för att behaga honom och gav upp mina egna krav och önskemål. Vår separation kom när kontraktet tog slut på lägenheten vi bodde i enda alternativet var att flytta hem till hans pappa. Då jag själv inte hade någon egen vilja kommer jag alltid vara min mamma tacksam att hon - bokstavligen - släpade hem mig till sitt hem och inte lät mig flytta med honom.

Det var brytpunkten för mig och precis som du skriver är det "lättare sagt än gjort". För mig var det tur att kontraktet gick ut och att vi inte fixat något annat boende eftersom det gjorde att något hände i ett annars "stabilt" förhållande där det diskuterades både villa volvo och vovve.

Du låter absolut inte galen och feg är ett negativt ord. Jag tror att du är orolig för hur ni båda kommer att klara av, och reagera på, situationen som uppstår om du "tar steget".

I mitt fall kan jag bara säga att det blev så mycket bättre när jag lämnat det destruktiva förhållandet bakom mig. Jag blev säkrare på mig själv och onekligen lär man sig något av alla situationer - positiva som negativa.

Många 'stå-på-dig-kramar' till dig!

Jag har också varit i ett liknande förhållande. När jag äntligen stack (för det gjorde jag bokstavligen) och han insåg att det verkligen var slut så sa han: "Jag ville egentligen göra slut för länge sedan, men du hade ju inte klarat dig utan mig..."
Allt för att behålla kontrollen över mig och få mig att känna mig skyldig!

Hos oss blev det bara värre och värre hela tiden och när jag stack så hade jag bara kläderna jag hade på mig med mig. Jag sov på en tältsäng i en för övrigt helt tom lägenhet, inte ens lakan hade jag. Jag lyckades snabbt få ett extrajobb (ett jobb med uniform, som tur var, för kläder hade jag inga) så att jag hade till mat (jag åt med händerna, hade inga köksgrejer), men blev tvungen att be honom om pengar till hyra av honom (OBS, MINA pengar, han hade kontroll över allt.)
Jag väntade alldeles för länge och vi försökte med terapi till och med. Det tog mig åratal att bli fri från honom, pga ekonomin och att han inte ville ge mig mina pengar. (Han försökte ge mig hälften av våra lån medan han skulle behålla huset och allting t ex.)

Efter vad du säger så återgår jag till vad jag skrev tidigare i tråden: Lämna honom, du förtjänar någon mycket bättre!