Flytta isär - rätt eller fel??

hur gick det?

Jodå, det har varit jobbiga dagar kan jag säga. Jag har stått på mig och har tyckt att hade jag bara gett med mig så hade han tyckt det var ok att flytta och att det var gemensamt och då gav jag med mig och nu är det ok igen. Så han ändrar sig hela tiden och jag orkar inte med en enda disussion till om mitt beslut. Jag vet inte hur många gånger han har frågat om jag har bestämt mig och jag har sagt att jag gjort det osv. Han förstår fortfarande inte vad jag har att uppnå med att flytta, fast jag har sagt varför. Och ikväll är jag rädd att det väntar en diskussion till om varför jag inte väntar till efter jul med att flytta. Jag orkar bara inte mer! Jag måste få lugn och ro!! För jag orkar inte stå emot mer, orkar inte få mer dåligt samveta. Ja jag vet att det är mycket pip och gnäll men jag hoppas att det ska gå över och att jag snart kan börja skriva positiva saker här istället!

Ja jag hoppas att han kommer att respektera det och förstå med tiden. Nu blev det ingen diskussion om när och hur men jag märkte att det gnagde i honom och att han var ledsen.

Är jag en svikare?! Jag känner mig inte som en egentligen men jag anklagar mig själv. Nu har jag flyttat iallafall och det känns konstigt, försöker ha min familj och nära vänner hos mig så mycket som möjligt för det är när jag är ensam som tankarna kommer. När vi "skildes" åt sa han att han älskade mig, nu ett par dar senare ser han mig bara som en stor svikare och säger att gnistan för mig håller på att slockna. Vet inte hur jag ska bete mig eller hur lång tid jag ska ge honom så här i början. Är hans kärlek kanske inte tillräckligt stark?! Jag trodde att den var det men nu tvivlar jag, men vill inte tvivla. Visst mycket har hänt men jag älskar honom!

Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig?

Håller med Tooticki. Magkänslan har oftast rätt.

Är det inte så att han får dig att må dåligt nu också. Vad är det för en attityd? "Svikare, gnistan håller på att slockna".
Om han verkligen älskade dig (eller var mindre egoistisk kanske?) skulle han inte försöka få dig att må dåligt hela tiden.

Nej, han får mig inte att må bra just nu men ändå har jag dåligt samvete för att han mår dåligt. Meningen med allt det här var ju att få mig själv på fötter men inser nu att det kommer att ta tid. Jag är så glad ändå att jag har min familj och goda vänner som stöttar mig!

Hjälp! Det känns som att det bara blir värre och värre. Han kan inte kontrollera situationen och vi kan liksom inte mötas via kommunikation, det blir bara ett jäkla ältande. Jag tycker verkligen att jag försöker men inget jag gör hjälper, det blir bara fel. Nu var han arg för att jag inte hört av mig på en dag. Han vill bestämma vad jag ska köpa och inte köpa till min lägenhet. Är det så hemskt av mig att vilja köpa en ny soffa t.ex? Enligt honom så kan jag dra världens väg om jag gör det, för då bryr jag mig inte osv. Jag känner mig så maktlös och rädd. Inser att jag nog måste bryta helt men hur sjutton ska jag klara det? Jag tycker ju så mycket om honom som sagt men detta är ohållbart för mig, även för honom som mår så dåligt av att inte ha mig nära.
Det låter säkert konstigt men kanske ni förstår ändå.

Kan ni inte bestämma att ni inte ska höras på en månad t ex? Det är ju svårt att få distans och bygga upp sig själv om han ska vara delaktig i alla beslut i ditt liv.