OT Hur tacklar man det här...

Skulle någon röra min son så kan ja lova att den personen verkligen kommer ångra sig!! Det kommer vara det sista han gör i livet!

BlivandeFruJohansson

japp, räkna med det. Fast döden är lite för lindrigt känner jag! Jag hade önskat att dom placerade förövaren i ett VANLIGT fängelse. Sådana fängelsekunder har ju inte hög status om man säger så. (usch nu är jag vidrig men min empati räcker ibland inte hela vägen just när det handlar om pedofiler). Jag VET att de ofta själva varit utsatta osv, men jag KAN inte acceptera det. JAG VÄGRAR.

Men att tänka att ens eget barn ska råka ut för något sådant. Fy f..n... och att inte veta det, utan som i Stardustys fall ha den personen inpå sig, i sin krets och att den personen går och vet vad han GJORT MOT ENS BARN. Alltså jag blir verklgien helt kallsvettig.

Tack för era kloka råd, jag tar åt mig verkligen, men.... Det går inte jag kan inte säga nåt, det är som jag sagt till min sambo och de av mina två vänner som vet - att splittra min familj och låta dem veta detta gör ju att ännu fler mår dåligt. Och personen i fråga är dels gammal och dels är han helt isolerad då han är nästan blind så han kan inte ta sig nånstans heller och är aldrig ensam med barn längre. Att det hände mig var pga att han va barnvakt åt mig m.m. när jag var yngre.
Sen vet ja inte ens om han fattar vad han gjort, han är ju en alkoholiserad gubbe nuförtiden och han pratar med mig som med vilken människa som helst. Och han har faktiskt aldrig, till skillnad från vad många andra gör, sagt till mig att jag inte får berätta eller att det är en hemlighet. Och det är väl därför jag skäms för att jag lät det hända utan att säga nåt och hur ska jag förklara det för de jag berättar för?

Usch Stardusty... förstår dig såååå väl Kanske känner du att du kan berätta när han väl är försvunnen? När han gått bort! Fast jag förstår om du även då känner att det är "onödigt" att "uppröra" andra. Är det som känns så hemskt här, att du tänker mer på andra än dig själv men det är väl för det första väldigt kvinnligt och för det andra så klassiskt när man blivit utnyttjad och utsatt för sådant som du har

Du har stor empatisk förmåga vännen som kan se så milt på den man som gjort så mot dig men det är ju faktiskt så det ofta är, att personen ändå är "snäll" och någon som barnet faktiskt tycker om. Detta gör ju saken sååååå mkt mer komplicerad ohc just eftersom han idag är en gammal skruttig blind gubbe gör ju inte saken bättre. Gör ju inte precis att man vill sätta dit honom.

Har du STÄLLT honom mot väggen? Det är ju något du skulle kunna göra. Fråga honom om han förstår vad han har gjort mot dig och hur han fick dig att må. Kanske hade det kunnat leda till att du får saker ur dig, ifall han inser och du ser att han ångrar sig?

Alla är ju människor, även pedofiler. Huvudsaken här (idag) är ju att han absolut INTE har tillgång till andra barn. Får du någonsin höra att han tex är ensam m din 13-åriga kusin så INGRIP för sjutton. Du behöver kanske inte berätta nåt men åk dit, gör vad som helst för att förhindra. Kan du prata m din 13-åriga kusin, utan att avslöja vad DU varit med om? Han kanske (om han råkat ut för nåt) behöver få lätta sitt hjärta.

Åh vad det är vidrigt att barn ska bära på såna vidriga saker

Allt du säger är så rätt och allt har jag hört förut från kuratorer psykologer och mina vänner men det är som en spärr i mig, jag förmår mig inte att göra det jag blir kall i hela kroppen varje gång jag tänker på att min familj skulle få veta detta... Jag vill bara glömma allt, jag har väl inte kommit till det stadiumet att jag bearbetar det på ett bra sätt utan jag skjuter det bara ifrån mig och vill bara att det "försvinner". Tyvärr så har jag ju inte kommit långt med pyskolog/kurator eftersom varenda en säger att jag måste berätta det för min familj för att kunna bearbeta det... Och jag kan inte, blir kallsvettig nu bara jag tänker på det. Nej, min familj är lycklig och han är, tro det eller ej, väldigt omtyckt av alla. Det skulle innebära en tragedi att berätta.

Så nej, jag har inte ställt honom mot väggen och som jag skrev förut så tror jag inte ens han fattar att det hänt och hur dumt det än låter så känns det nästan bra. Jag vill ju inte att det ska existera och skulle helst av allt bara vilja glömma allt. Det är ju som jag sa inget jag tänker på varje dag eller störs av i vardagslivet och om jag skulle börja prata med familjen om det så rörs ju allt upp igen. Och att prata om det som hände mår jag illa av, jag blir äcklad och skamsen på samma gång.

Har inte någon kontakt med min kusin då både han och min släkting bor i småland. Så han vet knappt vem jag är

Jag tycker inte att du Stardusty ska behöva ställa honom mot väggen. Det är nog så att du har hittat ett eget sätt för att gå vidare. Den som har blivit utsatt ska inte behöva stå öga mot öga mot sin förövare, situationen kanske inte direkt blir hotfull eftersom han nu är skruttig, men känslomässigt så skulle det nog bli jobbigt. Du behöver inte vara orolig av att prata med någon terapeut att han/hon tvingar dig att du ska prata med familjen.
De har tystnadsplikt och om du skulle säga att det inte är ett beslut du är mogen till ännu, så ska det respekteras.
Jag förstår att det är känslor man helst vill plocka undan, jag vet själv vad du pratar om....

Stardusty, jag tycker du ska göra vad som du känner är bäst för dig. Om du inte är redo att prata med din familj, så gör inte det. Du är inte skyldig att anmäla honom .. Du har lidigt nog.
Den dag, om den kommer, då DU känner att DU behöver gå vidare och prata om det .. då kan du göra det.
Visst vore det bra om alla offer anmäler gärningsmännen .. men det är inte så lätt ... För vissa kan det kännas som en lättnad att det kommer fram, speciellt om det nyss hänt som i TS beskrivna fall .. Men att riva upp något många år senare gör det svårare. Det krävs att man är väldigt stark och beredd på att många kommer att tvivla. Just för att familjen kanske inte är stark nog att inse vad som hänt. Men å andra sidan så kanske din familj kommer att stötta dig mer än du anar. Kanske han också antastat någon annan i släkten ...
Så om du pratar med din familj .. gör det för DIN skull ..
Självklart är det bäst att anmäla gärningsmännen, missförstå mig inte .. men jag tycker inte att vi kan lägga mer börda på offren att också känna sig skyldiga att anmäla.

Jag håller med dig kaffemoster.

Åh, jag håller ju oxå med men man blir sååååå upprörd att det är svårt att tänka klart! Sedan är det väl oxå så att man någonstans innerst inne tar för givet att den som berättar kommer att må bättre efteråt, att en stor börda ska falla och att rättvisa ska skipas osv men så kanske det inte alltid blir heller, så självklart har alla sina egna sätt att gå vidare. Det som gör mig så ledsen är att Stardusty skäms, att hon ska behöva känna skam fortfarande och att det där "ansvaret" hon känner över att hon LÅTIT det hända (vilket inte är fallet) är så himla sorgligt, för hon var ett barn och han var vuxen och jag önskar henne verkligen att hon ska få känna att hennes familj backar henne och helt tar ifrån henne den ansvarsbördan.

Men så känner ju JAG, det gör kanske inte alls Stardusty som bara vill glömma och INTE prata om det.

Är så lätt att man applicerar sina egna känslor och uppfattningar när man hör om något hemskt som hänt någon annan. Förlåt om du tyckt att jag pressat dig eller tjatat Stardusty

*kramar om*

Anja ,det är så lätt att lägga in sina egna känslor. Du kanske la in mycket egna känslor och uppfattningar i dina råd, men du vill och menar väl. Det är lätt att man jagar upp sig i såna här saker..

Ja, det är lätt att man gör det ibland. Tur jag är medveten om det iallafall

Det känns otroligt skönt att ha stöd av er och alla era råd är kloka och jag tar verkligen till mig av allt. Men så är det ju så att allt passar ju inte alla. Som jag sagt till en kurator - det finns ju inga som helst garantier för att allt blir bra bara man berättar. Det kanske bara blir värre och som sagt hela släkten och min familj kommer att må så dåligt eftersom alla gillar honom så mycket. Men samtidigt känner jag en sån stor skuld om det nu är så att någon anna blivit antastad och jag hade kunnat förhindra det genom att berätta. Så jag är så jäkla kluven just nu, jag ÄR ju inte mogen att berätta men samtidigt tänk om det är så att någon annan befinner sig i min situation pga honom....
Det enda jag har att gå efter är min kompis vars styvpappa våldtog henne under flera år från att hon var 5 år (!) och när hon som tonåring tog mod till sig och berättade det för sin mamma så trodde hon inte på henne och försköt henne från familjen och fortsatte vara ihop med sin man... För henne var det ändå en lättnad dock för övergreppen upphörde iom att hon flyttade till sin pappa, men i mitt fall är ju övergreppen redan över, så då har jag absolut ingenting att vinna på att berätta för tänk om det faktiskt blir så att folk inte tror en... Och undrar varför man inte berättat tidigare osv. Man kanske bara får ännu fler skuldkänslor och mår dåligt över nåt som jag ändå ganska bra kunnat lägga bakom mig (alltså på så sätt att jag inte tänker på det varje dag längre).

Stardusty, jag fattar verkligen hur du menar... det är jättesvårt och du kan ju aldrig veta hur folk kommer att ta det! Helt omöjligt...

för din egen skulle behöver du ju inte längre berätta om du verkligen känner att du inte vill det, men som du säger, tänk om... det finns ett annat barn som fortf är litet, som mår dåligt, som har råkat ut för samma sak pga denna man. Då skulle du kunna hjälpa dem att kanske oxå våga berätta. MEN, detta kan du ju inte veta...

Jättesvårt, verkligen...