När vet man att det är dags att dra sig ur?

Tack, kassandra! Ja, jag önskar att det inte var jobbigt. Som jag skrev: jag vill ju vara med honom, jag har honom - varför räcker inte det?

Antagligen därför att du vill mer än att bara "ha honom". Att vilja gifta sig är verkligen inte fel! Att vilja ha barn är sannerligen inte heller fel. Samtidigt är det lika rätt att inte vilja gifta sig och att inte vilja ha barn.

Kruxet uppstår när två parter i en relation inte vill samma saker..

Duchess - du har rätt. Men innebär det att det aldrig kommer fungera oss emellan om jag fortsätter känna så här?

Bra fråga. Det beror väl på om din sambo också fortsätter att känna som han gör.

Jag kanske är krass, men vissa saker tror jag faktiskt inte att man kan kompromissa om.

Jag har bara läst enstaka inlägg i tråden och vad jag förstår så är hans svar på allt vad som rör framtid/förlovning/giftermål och barn "jag vet inte", stämmer det?

I så fall undrar jag om du verkligen vill leva med en människa som inte bryr sig om att formulera sina tankar och känslor kring er framtid? Och kanske borde du ställa ett ultimatum, säga att "jag respekterar dina tankar och åsikter men då måste du presentera dem och tills du gjort det så kan vi nog inte leva tillsammans".

Tack för era åsikter. Det är både sant och osant att han inte ger några svar, han har ju faktiskt sagt att han VILL leva resten av sitt liv med mig, men där tar det stopp på orden. Det enda jag hört efter det är "jag vet inte"... Kanske borde jag nöja mig med att han vill leva resten av sitt liv med mig? Men innerst inne känns det som att "om han nu är så säker på att det är mig han vill leva resten av sitt liv med - varför vill han då inte gifta sig med mig?"

För mig hade det nog varit solklart. Kan man inte kommunicera hade jag inte klarat av ett förhållande. Visst kan vissa saker vara svåra att prata om. Och ibland kanske man till och med behöver hjälp av familjerådgivning eller annan neutral part. Men om du mår dåligt över detta och det har gått 1,5 år, så har du antingen inte förklarat nog tydligt hur illa ovetskapen om varför gör dig, eller så bryr han sig inte om att du mår dåligt...Så förklara rätt ut med "jag mår fruktansvärt dåligt av detta" och "vi måste prata ut" i samma mening. Har du redan gjort det och han vägrar...så hade jag nog försökt gå...Kram på dig!

får lite känslan av att han hoppas på att du ska ändra dig beträffande skaffa barn, så det är lite det han väntar på. Dessvärre även om han har sagt att han kan leva med dig utan barn m.m. så tror jag att det alltid kommer ligga där. Att vilja ha barn är stort. Jag känner till andra förhållanden som gått åt skogen då ena partner ville ha barn andra inte. Samtidigt som jag känner till att de finns de som överlevt.

Lycka till men jag håller med Sommargrönt.

Vad otroligt jobbigt :(

Men koncentrera dig på vad han har sagt: han vill dela hela sitt liv med dig, resten av sitt liv till och med!! Det är ju viktigast?

Vad vill man helst ha, mannen eller giftemålet? ;)

Hoppas allt går bra för er!

Om jag uppfattat saken rätt så är det svårt att få några svar ur honom... Ställ frågor så att han inte KAN svara "ja" eller "nej"! Istället för : "Vill du gifta dig eller inte?", säg: "Vad är det som gör att du inte kan bestämma dig?"

Eftersom han är skilsmässobarn har jag en gissning...
Har en kompis (kille) som satt i en liknande sits som din verkar vara. Han är också skilsmässobarn och berättade att samtidigt som han ville gifta sig innerst inne, så kände han sig lite rädd att misslyckas...

Jag känner ju inte din karl, men det kanske ligger något sådant bakom, och då kan det vara VÄLDIGT svårt att ta emot råd och liknande från dig... Han kanske skulle prata med någon utomstående?... Kan hjälpa dig, men framför allt honom!

Tack alla för era åsikter! Keep them coming... KRAM

Suck... måste han vara så underbar... Han har nog känt av att jag inte varit på topphumör de senaste dagarna (har varit lite annat utöver det jag skriver här också) och nu har han varit mer underbar än vanligt för att muntra upp mig. Jag får så dåligt samvete då att jag "klagar" och känner bara mer och mer att jag inte har "rätt" att kräva ngt när jag har det så bra... Det finns så många dåliga män och han är verkligen inte en av dem. Så varför måste vårt enda problem vara så stort? Eller gör jag det större än vad det behöver vara? Ska jag som Pearldrop skriver nöja mig med att ha mannen jag älskar - och som älskar mig - och strunta i allt annat?

Puttar upp tråden eftersom jag vill ha åsikter om detta inlägg:

Jag har bara läst TS och några av inläggen sporadiskt, men jag känner igen mig lite i det du skriver. Vi har varit tillsammans i snart 10 år, och jag har försökt ta upp det här med giftermål och förlovning men han har inte varit intresserad. Och inte heller givit mig något bra svar på varför. Jag har då kännt mig "mindre värd" i hans ögon, kanske konstigt uttryck men som om jag inte varit värd det steget. Även om jag vet att han älskar mig och vill leva med mig..

Men nu till vår 10-årsdag i höst så bestämde jag mig att nu jäklar ska jag fråga honom på riktigt, att vill du gifta dig med mig, och till min stora förvåning sa han JA, med det villkoret att vi skriver ett äktenskapsförord. Och det konstiga är att nu känner jag mig mer värd i hans ögon, att han är villig att ta det här steget med mig. Och det är så knäppt egentligen för giftermålet ändrar ju inget mellan oss, vi känner ju det vi känner i alla fall. Men likväl så känns det så mycket bättre.

Jag hoppas det löser dig för dig vännen! Jag ville bara säga med mitt inlägg att jag förstår hur du känner.

Kram!

har inte läst alla inlägg, men jag och min m2b har ändrat våra åsikter om barn massor med gånger, när vi träffades ville ingen av oss ha barn, men med tiden (6år) har viljan att få en liten knodd växt och rotat sig i våra hjärtan, men nu har vi jätte problem att få barn. För att komma till poängen, jag vill gifta mej med min man oavsett barn, eller att jag är ett skilsmässobarn.

Som skilsmässobarn har JAG (inte nödvändigtvis alla skilsmässobarn) utvecklat ett extra behov av att leva med samma man, få barn och se livets mot och medgångar med min m2b vid min sida.

Och du, han kanske bara är rädd? rädd att själv bli avvisad? att det är lättare att bli lämnad utan ring?

pollie skrev 2008-05-23 09:32:07 följande:

Vilken tankeställare! Han har faktiskt haft otur m tjejerna innan mig så det kanske är sånt som ligger bakom? Det måste jag nog fråga honom, han kanske inte "vet om det själv" - alltså han kanske inte inser att det är just DET som är felet? Eftersom han inte kan ge mig ett rakt svar menar jag?

TACK!

PS. Jag trodde dock det skulle underlätta för honom eftersom det ju faktiskt var JAG som friade o på så vis tydligt visar att jag verkligen vill gifta mig med HONOM, men det hjälper kanske inte? DS.