När vet man att det är dags att dra sig ur?
Jag har skrivit förut på gamla forumet så några av er kommer säkert känna igen detta. Jag och min sambo har varit tillsammans sedan november 2002, dvs nu i 5,5 år.
Jag friade på julen 2005 och han sa "Ja, självklart". Vi var sedan tidigare överens om att förlovning innebar giftermål inom ca 1-2 år. Jag ville vara ute i god tid så jag satte igång och planera direkt, köpte klänning m.m. Jag erbjöd mig att hålla i all planering (inte hans grej riktigt) och betalade dessutom allting själv (ringar, klänning, dekorationer osv) - allt för att han inte skulle känna sig tvingad till något.
Det enda jag ville ha hans hjälp med var att sätta datum - något som visade sig vara omöjligt. Under tio månaders förlovning blev han mer och mer negativ tills jag tillslut konfronterade honom och hans "ja" blev då till ett "nej". Bröllopet var avblåst och förlovningen bruten.
Anledningen? Jag är fortfarande 1,5 år senar inte riktigt säker. Först sa han att det var för att jag inte riktigt var säker på om jag ville ha barn - hans ord var "eftersom du inte vet om du vill ha barn eller inte så behöver vi ju inte ha så bråttom med att gifta oss heller"... Något jag blev väldigt sårad över och kände då att enda anledningen till att han överhuvudtaget skulle vilja ha mig är för möjligheten att få ett barn!!
Men sen ett par månader senare började han dilla om att han inte ens själv var så säker på att han ville ha barn, men han var helt säker på att han ville spendera resten av sitt liv med mig. Men likväl 1,5 år senare (och 5,5 års totalt förhållande) har han inte ens nämnt möjligheten om att gifta sig. Jag har försökt ta upp frågan lite då och då, men han säger inget om det och vill helst byta samtalsämne.
Han är "skilsmässobarn" så det kan säkert prägla hans syn på äktenskap, men ändå. Om han nu är så bergsäker på att han vill spendera resten av sitt liv med mig, vad är det då för skillnad att göra det officiellt och gifta sig??
Är jag dum som ens retar mig och tycker detta är jobbigt? Eller är jag berättigad till att tycka som jag tycker och när vet jag isf att det är dags att dra sig ur förhållandet?
Jag har hela tiden älskat honom så otroligt högt, men nu känns det bara så... förvirrat. Eller något. Jag vet knappt vad jag tycker och känner när jag ser på honom... Det "bekväma" är ju att stanna kvar, det skulle bli svårt för mig praktiskt och ekonomiskt att lämna honom. Dessutom så vill jag ju att det ska fungera - han är ju verkligen underbar i övriga avseenden, vi passar i övrigt väldigt bra i hop... men... Jag vet inte. Känns som jag svamlar, ni fattar väl ingenting vid det här laget... Och jag vet knappt vad jag ska skriva... Det är så rörigt i mitt huvud.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-04-08 15:01
Jag skrev detta som ett svar i tråden, men tänkte sen att kanske inte alla läser tråden utan bara huvudinlägget, så därför kopierar jag in mitt svar även här!
"Tack så hjärtligt för alla era inlägg! Vad glad man blir när helt främmande människor är villiga att dela med sig av sina tankar, åsikter och tips. Internet är verkligen underbart ibland!
Jag tar till mig allt ni skriver!!
En sak jag vill säga är dock det här med barn och "dr. Phil-skalan". Jag tror inte vi ligger så långt ifrån varandra. Som sagt han är ju inte ens säker på att han vill ha barn längre och jag sa aldrig ett definitivt nej så jag tror inte att "ha barn eller inte" är vårt problem egentligen. Det är nog "bara" det här med "att vara gift eller inte".
Men jag uppskattar ändå allt ni säger, fortsätt gärna komma med tankar. Jag försökte verkligen prata med honom i helgen, men varje gång jag tänkte öppna munnen så kändes det bara så fel att dra upp det. Och som Originalrosen skrev så känns det som att jag vill nog hellre leva med honom utan att vara gift än att lämna honom om han inte vill gifta sig.
Men samtidigt... Varför känns det fortfarande så jobbigt? Jag tror verkligen att det skulle känts bättre om han bara sagt nej från första början, istället för att först sagt ja och sen ångrat sig - det som satte ett sånt djupt sår i mig att det förmodligen är det jag fortfarande känner av... Och att inte kunna ge folk som frågar "varför bröt ni förlovningen/varför är ni inte gifta än/varför ska inte ni gifta er" ett svar. För jag vet inte själv.
Kanske snarare är det jag behöver fråga honom?
Varför blev det som det blev/är det som det är?"
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-03 15:31
OK ett nytt tillägg. Glömde faktiskt bort denna tråd :) Jag frågade min sambo för ett par veckor sedan nu följande fråga:
"Om någon frågar dig varför vi bröt förlovningen - vad skulle du svara då?"
Han var tyst en stund och svarade sen att han inte visste... Jag sa att jag heller inte visste och att det var jobbigt. "Ja..." sa han bara. Då sa jag att "Jaha. Vi får väl helt enkelt svara att vi inte har en aning om varför vi bröt vår förlovning då." Sen låg vi där i sängen som två små fån och sa inget mer. Jag visste inte vad jag skulle säga och han visste absolut inte vad han skulle säga.
Vad gör jag nu då?
