• irresolute

    När vet man att det är dags att dra sig ur?

    Jag har skrivit förut på gamla forumet så några av er kommer säkert känna igen detta. Jag och min sambo har varit tillsammans sedan november 2002, dvs nu i 5,5 år.

    Jag friade på julen 2005 och han sa "Ja, självklart". Vi var sedan tidigare överens om att förlovning innebar giftermål inom ca 1-2 år. Jag ville vara ute i god tid så jag satte igång och planera direkt, köpte klänning m.m. Jag erbjöd mig att hålla i all planering (inte hans grej riktigt) och betalade dessutom allting själv (ringar, klänning, dekorationer osv) - allt för att han inte skulle känna sig tvingad till något.

    Det enda jag ville ha hans hjälp med var att sätta datum - något som visade sig vara omöjligt. Under tio månaders förlovning blev han mer och mer negativ tills jag tillslut konfronterade honom och hans "ja" blev då till ett "nej". Bröllopet var avblåst och förlovningen bruten.

    Anledningen? Jag är fortfarande 1,5 år senar inte riktigt säker. Först sa han att det var för att jag inte riktigt var säker på om jag ville ha barn - hans ord var "eftersom du inte vet om du vill ha barn eller inte så behöver vi ju inte ha så bråttom med att gifta oss heller"... Något jag blev väldigt sårad över och kände då att enda anledningen till att han överhuvudtaget skulle vilja ha mig är för möjligheten att få ett barn!!

    Men sen ett par månader senare började han dilla om att han inte ens själv var så säker på att han ville ha barn, men han var helt säker på att han ville spendera resten av sitt liv med mig. Men likväl 1,5 år senare (och 5,5 års totalt förhållande) har han inte ens nämnt möjligheten om att gifta sig. Jag har försökt ta upp frågan lite då och då, men han säger inget om det och vill helst byta samtalsämne.

    Han är "skilsmässobarn" så det kan säkert prägla hans syn på äktenskap, men ändå. Om han nu är så bergsäker på att han vill spendera resten av sitt liv med mig, vad är det då för skillnad att göra det officiellt och gifta sig??

    Är jag dum som ens retar mig och tycker detta är jobbigt? Eller är jag berättigad till att tycka som jag tycker och när vet jag isf att det är dags att dra sig ur förhållandet?

    Jag har hela tiden älskat honom så otroligt högt, men nu känns det bara så... förvirrat. Eller något. Jag vet knappt vad jag tycker och känner när jag ser på honom... Det "bekväma" är ju att stanna kvar, det skulle bli svårt för mig praktiskt och ekonomiskt att lämna honom. Dessutom så vill jag ju att det ska fungera - han är ju verkligen underbar i övriga avseenden, vi passar i övrigt väldigt bra i hop... men... Jag vet inte. Känns som jag svamlar, ni fattar väl ingenting vid det här laget... Och jag vet knappt vad jag ska skriva... Det är så rörigt i mitt huvud.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-04-08 15:01
    Jag skrev detta som ett svar i tråden, men tänkte sen att kanske inte alla läser tråden utan bara huvudinlägget, så därför kopierar jag in mitt svar även här!

    "Tack så hjärtligt för alla era inlägg! Vad glad man blir när helt främmande människor är villiga att dela med sig av sina tankar, åsikter och tips. Internet är verkligen underbart ibland!

    Jag tar till mig allt ni skriver!!

    En sak jag vill säga är dock det här med barn och "dr. Phil-skalan". Jag tror inte vi ligger så långt ifrån varandra. Som sagt han är ju inte ens säker på att han vill ha barn längre och jag sa aldrig ett definitivt nej så jag tror inte att "ha barn eller inte" är vårt problem egentligen. Det är nog "bara" det här med "att vara gift eller inte".

    Men jag uppskattar ändå allt ni säger, fortsätt gärna komma med tankar. Jag försökte verkligen prata med honom i helgen, men varje gång jag tänkte öppna munnen så kändes det bara så fel att dra upp det. Och som Originalrosen skrev så känns det som att jag vill nog hellre leva med honom utan att vara gift än att lämna honom om han inte vill gifta sig.

    Men samtidigt... Varför känns det fortfarande så jobbigt? Jag tror verkligen att det skulle känts bättre om han bara sagt nej från första början, istället för att först sagt ja och sen ångrat sig - det som satte ett sånt djupt sår i mig att det förmodligen är det jag fortfarande känner av... Och att inte kunna ge folk som frågar "varför bröt ni förlovningen/varför är ni inte gifta än/varför ska inte ni gifta er" ett svar. För jag vet inte själv.

    Kanske snarare är det jag behöver fråga honom?
    Varför blev det som det blev/är det som det är?"

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-03 15:31
    OK ett nytt tillägg. Glömde faktiskt bort denna tråd :) Jag frågade min sambo för ett par veckor sedan nu följande fråga:

    "Om någon frågar dig varför vi bröt förlovningen - vad skulle du svara då?"

    Han var tyst en stund och svarade sen att han inte visste... Jag sa att jag heller inte visste och att det var jobbigt. "Ja..." sa han bara. Då sa jag att "Jaha. Vi får väl helt enkelt svara att vi inte har en aning om varför vi bröt vår förlovning då." Sen låg vi där i sängen som två små fån och sa inget mer. Jag visste inte vad jag skulle säga och han visste absolut inte vad han skulle säga.

    Vad gör jag nu då?

  • Svar på tråden När vet man att det är dags att dra sig ur?
  • Vinterbruden 08

    Hmm börjar fundera lite.. Det kan ju faktiskt vara så att han älskar dig otroligt mycket och vill vara med dig för alltid, men precis som du skriver så har han kanske inte tro på äktenskap i sig själv.. Sätt dig ner och fundera lite på varför du vill gifta dig, förhållandet kommer ju vara det samma i alla fall, fundera på hur du vill gifta dig - kanske kan ni mötas halvägs, inget stort pompigt bröllop, kanske en intim romantisk vigsel på en strand passar honom bättre.. ¨Förklara för honom varför detta är så viktigt för dig och din syn så kanske du får vettiga svar tillbaka.. Jag menar ju att man inte på död och allvar behöver gifta sig, finns ju många andra sätt att bevisa sin kärlek och trofasthet på också men samtidig så förstår jag din frustration.. Det viktigaste tror jag är att komma ihåg att det är inte så att hela förhållandet förändras och att allt blir rosenrött bara för att man gifter sig, finns i utgångspunkten (rent känslomässigt) inte fler garantier på att man är tillsammans för evigt bara för att man har gift sig eller att man inte är det, för att man inte ingått äktenskap!

    Önskar dig massor av lycka till i alla fall!!

  • kikalt

    Jag känner många som har varit i den sits som din sambo är i nu - att få välja mellan att bryta en relation och inte få barn. Ingen av dom har valt att leva med vetskap att inte få barn, eftersom det har varit så pass viktigt för dem. Någon har stannat kvar i en sån relation tills sambon i fråga faktiskt ändrat sig och själv önskat barn.

    Att gifta sig eller inte är ju bara en juridisk/ekonomisk skillnad jämfört med hu rni har det nu. Så ni kan ju skriva testamente så länge. Att önska barn och vara tillsammans med någon som inte vill ha det är ju inte lika lätt att lösa. Jag tror att det kan vara den stora frågan - om sambon vill ha barn kan det ju kännas lite osäkert att gifta sig i ett förhållande som kanske kommer att förbli barnlöst?

  • vintergården

    Försök att hitta en familjerådgivare, kan vara bra att få ngn utomstående att "se problemen" för att få till en lösning. Önskar Er all lycka

  • MsSandra

    Min rekomendation är att ni tar tag i frågan en gång för alla.. ni planerar in dagen innan så båda har chansen att fundera igenom saken ordentligt. Tex en god middag en fre/lör.. då ni verkligen har tid att prata igenom saker och ting..

    Prata om vad ni ser i framtiden, vilka önskemål ni har och drömmar.. är barn viktigt.. isf hur viktigt? skriv upp en varsin liten lista på fem saker ni vill ha ut av livet.. eller vad som betyder mest för er...

    Försök att tala utan att höja rösterna, det är inte ett gräl vi ska framkalla utan en möjlighet att under lugna trygga förutsättningar.. TALA om saken..

    Var ärlig med vad ni känner.. vad ni vill och ställ vesäntliga frågor och lyssna på svaren!

    Känslan man får när man läser ditt inlägg är att hela denna fråga håller på att trasa sönder ett annars "underbart" förhållande..

    Du har rätt i att få ett ärligt svar och klara besked!
    Jag önskar dig/er verkligen lycka till och hoppas ni löser upp era oroliga tankar och känslor..

    MVH Sandra

  • Lotten och Potten

    Hej Irresolute,

    när jag läser detta, kommer jag att tänka på något jag såg på Dr Phil för någon vecka sedan. han talade med ett par där kvinnan ville ha barn och mannen inte ville ha barn. Dr Phil sa då att de båda borde gradera, på en tio-siffrig skala, hur gärna de ville resp inte ville ha barn. det visade sig att hon ville motsvarande en tia och han ville inte motsvarande en fyra (tror jag). det känns som att när de kommit fram till dessa siffror blev det hela väldigt tydligt för dem båda. det var alltså mer viktigt för henne att få barn än för honom att de inte fick barn. kändes som att han därmed kunde tänka sig att ta sig en ny funderare. denna metod tycker jag låter toppen och den kanske funkar för er?

    Kram,

    L&P

  • valkyriana

    Har inte läst vad de andra skrivit.
    Men tänkte först och främst på det där med barn. Det är ju ett gasnka livsavgörande beslut om man vill ha barn eller inte, och det är ju även giftemålet...
    Då man gifter sig så bör man ju vara på samma sida vad man vill och inte vill här i livet. Man lovar ju trots allt att leva med varandra i resten av livet.
    Det kanske skulle vara det första ni ska reda ut. Om ni har samma framtidsplaner.
    Och har ni det då får ni ta tag i den jobbiga frågan om ni vill ha det med varandra. Och om ni båda vill gifta er.

    Det är tunga grejjer om man misstänker att svaren inte blir vad man hoppas på, men det kanske är värre att låta tiden gå för att i slutet ändå inte ha kommit någonvart och gå skillda vägar ändå.

    Lycka till!

  • Originalrosen

    Jag ville gärna gifta mig med min sambo men han var inte redo för det. Åren gick och jag hade det jättejobbigt under ett par tre år på grund av detta. Jag började dessutom bli för gammal för att få barn så tiden rann verkligen iväg för oss. Varje gång vi pratade om detta så kände jag att han tog ett steg bakåt i vår relation. (Knepig karl!) Fy vad jobbigt det var!!

    Jag kom till en gräns när jag funderade igenom vad som var viktigast för mig; gifta mig med honom, få barn med honom, leva med honom eller leva utan honom. Lite Dr Phil-varianten faktiskt - jag graderade mina behov.

    Jag kom fram till att det var viktigast för mig att leva med honom och då la jag tankarna på bröllop, barn och allt annat åt sidan. Jag var helt enkelt tvungen att tänka om för nu visste jag vad som var viktigast för mig. Jag förstår fortfarande inte idag varför det tog sådan tid för honom men efter 7 år som sambos friade han. (Jag blev så paff att jag inte förstod att det var det han gjorde för jag hade slutat vänta på det, men det är en annan story.)

    Svårt för dig men du måste hitta ett sätt som du kan leva utan att känna ett tomrum efter något. Vad är viktigast för dig?

  • Zozo

    Min käre make var inte redo för giftemal förrän vi varit tillsammans i 12 ar.. själv hade jag varit redo i ca 3 ar tidigare.. Jobbigt, men inte livsviktigt. Svarare var att han inte visste om han skulle vilja ha barn, men nu efter snart 15 ar tillsammans är vi gravida. Ibland är man inte pa samma trappsteg, men sen kommer man ikapp, eller inte..

  • irresolute

    Tack så hjärtligt för alla era inlägg! Vad glad man blir när helt främmande människor är villiga att dela med sig av sina tankar, åsikter och tips. Internet är verkligen underbart ibland!

    Jag tar till mig allt ni skriver!!

    En sak jag vill säga är dock det här med barn och "dr. Phil-skalan". Jag tror inte vi ligger så långt ifrån varandra. Som sagt han är ju inte ens säker på att han vill ha barn längre och jag sa aldrig ett definitivt nej så jag tror inte att "ha barn eller inte" är vårt problem egentligen. Det är nog "bara" det här med "att vara gift eller inte".

    Men jag uppskattar ändå allt ni säger, fortsätt gärna komma med tankar. Jag försökte verkligen prata med honom i helgen, men varje gång jag tänkte öppna munnen så kändes det bara så fel att dra upp det. Och som Originalrosen skrev så känns det som att jag vill nog hellre leva med honom utan att vara gift än att lämna honom om han inte vill gifta sig.

    Men samtidigt... Varför känns det fortfarande så jobbigt? Jag tror verkligen att det skulle känts bättre om han bara sagt nej från första början, istället för att först sagt ja och sen ångrat sig - det som satte ett sånt djupt sår i mig att det förmodligen är det jag fortfarande känner av... Och att inte kunna ge folk som frågar "varför bröt ni förlovningen/varför är ni inte gifta än/varför ska inte ni gifta er" ett svar. För jag vet inte själv.

    Kanske snarare är det jag behöver fråga honom?
    Varför blev det som det blev/är det som det är?

  • Originalrosen

    irresolute,
    Du är klok som en snok. Du ställer frågor till dig själv och ventilerar tankarna/svaren. Om du kan ta det med gubben din - och oladdat - så blir det jättebra! Lycka till!!

Svar på tråden När vet man att det är dags att dra sig ur?