Frivilligt barnlös?

*fnissar* Exakt samma sak här Vi har två katter som vi avgudar. Men barn är helt enkelt inte vår grej.

För att förtydliga: Jag gläder mig verkligen med vänner och släktingar som vill ha och får barn. På samma sätt sörjer jag med de som vill ha barn men av olika anledningar inte får barn. Jag skulle på samma sätt önska att människor runtomkring mig/oss kunde respektera och glädja sig över vårt val.

Kan säga att där jag kommer från är det nästan ännu mer kontroversiellt att inte gifta sig som är mitt fall. Har förklarat hur det ligger till och blev nästan utskälld ...

Hej!!

hmm tyckte detta var ett intressant forum, så jag joinar in lite grann även om jag hoppas att jag snart får barn...

jag har tidigare varit en abort motståndare av extrem kaliber.. fram till den dag då jag själv var gravid och mer än något annat på denna jorden ville bli av med barnet...

jag var säker på min sak och diskuterade detta med min dåvarande pojkvän, han ville inte heller ha barn...

beslutet kändes ganska lätt men jag gick ändå hos kurator för att förbereda mig på hur det kanske skulle kännas i framtiden..

det går inte... jag och kille jag var tillsammans med då passade inte ihop och även om jag fött barnet tror jag inte att vi hade varit tillsammans idag, ibland undrar jag hur de hade varit om jag fött barnet... men nästan alltid känns det som rätt beslut, vad jag vet är dock att om jag fött barnet hade det alltid varit rätt beslut... förstår ni hur jag menar???

Jag tror visst att man kan ha ett meningsfullt liv och allt detta utan barn, men att har man väl fått fel barn kan de aldrig vara fel...

hur som helst lycka till med att inte ha barn/ ha barn, ps vet många kvinnor i 50 år åldern idag som alltid trodde barn skulle komma alt inte var intresserade som ångrar sig bittert idag... visst har de ändå meningsfulla liv men det har en djup saknad och som man är det då fortfarande möjlighet att skaffa men inte som kvinna (kan man inte få själv är man då också för gammal för att få adoptera..)

Det är ju det jag är mest räd för, att ångra mig. Men det känns också helt fel att skaffa barn nu för att jag eventuellt kommer att ångra mig om 20 år. Visst, alla vill väl ha någon som bryr sig om en på ålderns höst och visst är det lätt att vilja ha VUXNA barn. Det skulle i alla fall jag vilja. Men det är just vägen till att få vuxna barn som känns så otroligt olockande, och det är ju ändå en 15-20 år i bästa fall! Jag tror att jag kanske får satsa på annat umgänge än med barn när den dagen kommer. Då, när man är ca 50 bör ju de flesta av ens jämnåriga kunna umgås utan sina barn igen!

om ni nu bestämmer er att skaffa barn så tror jag inte att ni ångrar er men däremot kan ju det bli mycket funderingar på vägen...jag tycker att du är stark som vågar ta upp ett så hett ämne..huvudsaken är att ni är nöjda,ingen annan...som sagt allt har ju en bak och fram sida

Ursäkta mig om jag snedtänder, men jag är otroligt less på att få höra saker som "men tänk om ni ångrar er" och "ingen som skaffat barn har ångrat sig".

Jodå, det finns personer som ångrar sig. Min mamma har jobbat med fosterhemsplaceringar under hela min uppväxt. Tro mig, det finns många barn som föräldrarna inte vill ha.

Och vad är poängen med att gå in i en tråd där frivilligt barnfria samlats för att utbyta erfarenheter, och skriva inlägg av typen som jag citerade? Tro mig - vi som är frivilligt barnfria har hört det där till leda....

man kanske bara vill diskutera lite och få lära sig andras tankesätt och värderingar. är det så fel?

dem som skriver sånt som du citerade kanske också vill utbyta erfarenheter från dem som vill vara barnfria.

Jag har inte fått det intrycket. Men jag kan naturligtvis ha uppfattat fel.

Är bara så vansinnigt less på att få klämkäckheter skrivna på näsan. Jag har tänkt över den här frågan ordentligt, och lär inte ändra mig för att någon skriver "men tänk om du ångrar dig när det är försent" eller "ingen som fått barn har ångrat sig".

nej absolut är denna fråga inget man endast funderar på någon dag, men det är ju det som jag tycker är så intressant. hur vi alla kan vara gjorda av samma sak, vi bor på samma plats, men ändå vara så olika.

det tycker jag är så oootroligt häftigt, viktigt att poängtera att det finns inget rätt eller fel oavsett om man vill ha barn eller inte...

Det finns en tråd här på forum där det samlats ett gäng tjejer som försöker bli gravida. Jag har kikar in där någon gång av ren nyfikenhet, men det skulle faktiskt aldrig falla mig in att skriva nåt inlägg där och berätta hur skönt det är att vara frivilligt barnfri. Jag respekterar deras livsval, och jag tror att jag (med rätta) skulle uppfattas som ganska taktlös om jag gav mig in i den diskussionen.

Det jag inte begriper är varför det är okej att göra tvärtom, dvs berätta för frivilligt barnfria hur bra det är med barn och allt sånt. Varför inte respektera allas val, oavsett vilket det är? Så länge man är överens med sin partner i den här frågan borde det faktiskt inte vara nåt problem öht.

Jag håller med dig till en viss del Duchess men tycker också att det är bra att man får olika synvinklar på saker och ting särskillt om man inte riktigt har bestämt sig för hur man vill göra.

Vi sitter själva i den sitsen att min m2b gärna vill ha barn medans jag själv inte alls tycker om ankelbitare! Jag tycker självklart om mina vänners barn men dom behöver inte ringa mig om dom vill ha barnvakt. Jag är den som skämmer bort med presenter men är inte den som lyfter upp och gullar med barn. Har svårt att se mig som en bra mamma och det är ett sånt enormt ansvar där jag är rädd för att misslyckas.

Sen har jag nästa provocerande grej.... jag skulle aldrig i hela mitt liv adoptera eller ha ett fosterbarn.
Jag VET att jag aldrig skulle kunna älska det barnet och därför väljer jag helt bort dem alternativen.
Blir det så att jag inte kan få biologiska barn så kommer jag välja att vara barnfri.