Hej!
Jag undrar om det finns några därute som inte vill ha barn?
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn och vill inte ha några egna, och jag tycker att det är lite tråkigt nu när de flesta vänner har skaffat barn. Man passar liksom inte riktigt in längre. Jag har en kille som tycker som jag, så det är bra. Men vi faller lite mellan stolarna "singlar" och "barnfamiljer". Någon som upplever samma sak?
Ett argument som ofta kommer upp verkar vara att man kanske angrar sig. Men det ar val varre att skaffa barn och sen angra sig? Det kan ju lika garna handa, fast det enorma kulturella och samhalleliga trycket gor att sana tankar inte far yttras eller ens kannas. Men jag tror det gar att ha barn och gora massa roliga saker anda. Om jag inte hade haft PCO sa hade jag kanske ocksa skaffat barn, men jag har alldeles for stor aptit pa livet for att lata nagot hindra mig fran att gora de saker jag vill och barn hade nog inte hindrat mig. Det finns massor av resor idag som ar anpassade for barnfamiljer. Ibland verkar de nastan roligare an de far icke-barnfamiljer, sa nar min systerdotter blir lite aldre sa tanker jag "lana" henne for att aka pa nan kul safari eller nat.
Jag är kluven... Är 28 och vill inte säga "aldrig"... Som jag skrev förut älskar jag barn men kan inte se mig själv som mamma. Trots det känner jag en viss tomhet i mitt liv, ska försöka förklara...
När jag ser på mina vänner så blir jag jättetrött på att deras liv kretsar kring barnen och tycker det verkar trist. Men det är ju också en självisk tanke, jag är inte med i klubben så att säga. Men sedan när jag kommer hem till mig, så känner jag att "jaha, och vad gör jag då, som har någon mening, vad består mitt liv av?". Vännerna har ju så att säga "en högre mening med sina liv".
Vet inte om det är för att jag känner mig ensam, eller om det är första steget mot att vilja skaffa barn...?
Någon annan som känner igen mina tankar?
Jag kanner igen mig, men kan tycka att de som tror att deras liv har sa mycket mening bara for de har barn lurar sig sjalva. Man kan ju ha barn, men ha ett skittrist liv och sen nar barnen har flugit ut, vad gor/ar man da? Det ar svart att skaffa sig en mening med livet, men tror inte meningen ar sa komplicerad egentligen. Jag hittar nya meningar med livet hela tiden, men de andrar sig. For mig ar meningen med livet att forverkliga mina drommar och ha barn ar inte en av dem. Jag kan dock fa panik ibland nar jag tanker pa att jag inte har nagra, men alla andra far. De har en vardag som cirkulerar kring nagonting, men jag far hitta allt det dar sjalv. Sen sa ar de med barn bra pa att slanga i ansiktet pa en hur harligt det ar med barn och att deras liv inte hade nan mening innan de hade barn. Men det later alltid ganska tomt.
Som min syrra som alltid suckar nar jag berattar om nan ny resa jag ska gora och sager att hon inte forstar hur man kan vilja gora sant nar man kan kopa grejer for pengarna istallet och hur hon absolut inte skulle kunna lamna sina barn. Samtidigt som hon gnaller over att hon aldrig kan gora nanting.
Hjalpte sakert inget alls, men det ar mina tankar....
Det där med nätverk tycker jag låter som en bra idé...kanske kan man bilda en grupp på facebook? Typ "vi som inte vill ha barn". Ska fundera lite på det.
När jag var 20 år trodde jaginte att jag skulle vilja skaffa barn.
När jag var 25 visste jag att någongång, men inte på läännge.
När jag var 30 fick jag baran och jag säger bara det = helt underbart!!!
Visst saknar jag att inte kunna göra spontana saker, men jag vill ej heller bli gammal och ångra att jag inte har några barn och barnbarn som vill hälsa på mig.
Jag går ut med vänner, inte lika ofta, men ändå.
Jag tränar, inte lika ofta, men ändå.
Jag arbetar heltid och trivs ypperligt, inte lika länge på jobbet då jag kan jobba hemifrån den sista procenten.
Jag kan göra allt, bara inte lika ofta.
Jag vet många av mina vänner som sagt NÄE inte ska jag gifta mig och inte ska jag ha baran, men så fort de blev äldre än 30 så ploppade barnen ut och gifta blev dem också.
Man ska aldrig säga aldrig 
. Dessutom, lever man i ett förhållande där den ena vill ha barn så är det kanske mer rätt att låta honom/henne gå för denne person kommer att bli olyckligare ju äldre personen blir. Prata igenom så att din partner verkligen förstår att du inte vill ha baran och att ditt aldrig betyder aldrig. Det är bra om man är på samma plan när det är ett sådant stort livsbeslut.
jo, men jag är över 30 och vill fortfarande inte ha barn. Är lite trött på de som säger att jag kommer att ändra mig. Jag tror inte att barn är för alla...inte om man har ett val i alla fall.
Facebook var ju en valdigt bra ide, tankte inte ens pa det. Det ar ju jattelatt att starta upp en grupp dar! Tror jag i alla fall, har aldrig forsokt....
Har kollat pa Facebook nu och det var ju latt att skapa en grupp dar. Var pa vag att gora det, men kom inte pa nat snyggt namn. Nagra forslag?
Jag och maken är också frivilligt barnlösa. Eller barnfria, som vi brukar säga.
Själv blir jag faktiskt lätt irriterad på alla som talar om för mig att:
* "vänta bara tills du hittar den rätte, då kommer du att vilja ha barn". Nej, jag hittade honom iofs, men vill inte ha barn.
* "..men barn är ju verkligen livets mening". Jahadu.... nåja, då får jag väl stå ut med att leva meningslöst 
* "...du kommer att ångra dig om du inte skaffar barn". Och? Ponera att jag faktiskt ångrar mig när jag blir äldre. Är det ett skäl att skaffa barn nu, trots att varken jag eller maken vill ha barn?
Här är en till frivilligt barnlös! Min man och jag bestämde oss aldrig för att inte skaffa barn, vi bara sköt på det .. Emellanåt diskuterade vi .. men kom alltid fram till .. inte just nu .. Nu är vi båda en bit över 40 och har inte ångrat oss. Försöker istället ha bra kontakt med min systers barn.
Min största rädsla är att bli ensam när jag blir gammal, men att ha barn är ingen garanti för att dom ska ta hand om en när den dagen kommer. Dom kan ju få för sig att flytta utomlands som jag själv gjort ... ;o) det är dessutom en väldigt självisk anledning ...
Jag tror dock att om man skaffar barn .. så tror jag inte att man ångrar sig ...
