Frivilligt barnlös?

Vi börjar komma upp i den åldern då kompisarnas barn är tillräckligt stora för att vara hemma själva .. så vi känner oss inte lika utanför längre ... Sen så tycker vi om barn, så vi hänger ibland med på aktiviteter för barnfamiljer ... Jag tror mest att vi är rädda för ansvaret .. Vi diskuterade ett tag att skaffa hund .. men vi enades om att det var också för stort ansvar för oss .. så vi nöjer oss med tama ekorrar på baksidan .. som klara sig utmärkt själva även när vi är bortresta ...
Om min syster inte hade haft huset fullt av barn, hundar, kaniner .. you name it ... så hade jag kanske tänkt annorlunda .. Nu känns det som om vi har både och ...

hmm,jag ville inte heller ha barn tills det bara blev så nu kan jag inte tänka mig ett liv utan min son. Har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar denna lilla människa. Det är en väldigt okompicerad kärlek,jag skulle älska honom vad som än hände eller vad han än gjorde

man måste nog testa det för att säga om man inte tycker om det eller inte,jag gillar inte andras barn kan jag tillägga,kan tom tycka att vissa är jätteäcliga då de ser smutsiga ut och jag kan fortfarande sitta och svära för mig själv när det sitter nått barn och typ halv gnäller brevid mig,eller när dom stirrar *usch*
eller när dom skriker så högt så att ens öron känns som om de sk aexplodera,eller när dom inte gör som föräldrarna säger.

ja kan ju säga att ALLA i min vänskaps krets fattar inte alls varfrö jag skaffade barn då jag inte tål dom men med min son så är det en heeeelt annan sak.
Han kan skrika hur mycket som helst och jag finner det inte irriterande alls utan blir mest orolig över hur han mår eller vad som händer,att han inte lyssnar på mig..ja det struntar jag i eller när han är skitig så gör det inget,jag pussar och kelar med honom lika mycket ändå

ja ni fattar poängen

Ja lite så är vi också. Vi har inte barn just nu men vill ha det nån dag.

Men jag märker att man hamnar i en lite konstig sits socialt sett. Vännerna som skaffat barn ser man inte röken av längre. Singlarna festar som galningar och vi orkar inte riktigt med den rytmen heller.

Fast vi är lyckliga! Just nu vill vi varken ha mysiga söndagar i lekparken eller fyra fyllor på raken och nattklubbsliv...

Vi vill ha precis det vi har! Och som tur är finns det några kvar som oss... Det gäller väl att hitta likasinnade som har tid att ses. Det är nog lösningen.

lillsessan:

Jag förstår vad du menar, skulle något hända så att jag "plötsligt" blev mamma skulle jag älska mitt barn över allt annat men poängen här är väl att om du inte fått honom hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå? Det är lite grann det jag önskar att föräldrar ville förstå, ingen säger till dem att deras liv är meninglöst/innehållslöst/egoistiskt etc men det är ok att säga det om/till folk som väljer att inte skaffa barn!

I första hand vill jag inte ha barn för att jag inte tycker om barn. I andra hand vill jag inte föda ett barn till den här världen. Har planer på att sterlisera mig, då jag vill "hindra" mig själv till att föda barn när min bioklocka börjar ticka. Anser att det är bättre att försöka ta hand om de barn som har det svårt/saknar familj. Antingen genom att vara fosterfamilj eller genom adoption.

Jag brukar få väldigt många negativa åsikter om hur jag står i "barnfrågan", verkar inte vara någon som förstår.

Jag har full förståelse för de som vill ha egna barn, så jag menar inte alls att provocera eller döma andra. Det är bara hur jag känner.

ja visst jag tycker du har rätt,NU så hade jag ju inte varit lyckligare UTAN min son MEN om jag inte haft honom så skulle jag vara lyckligt omedveten om hur det var och då kankse aldrig skaffat barn. då innan jag fick honom så var jag lycklig som jag var och väldigt anti barn överhuvudtaget

nu så är jag fortfarande anti andra ben men lyckligare än förut vilket jag inte trodde var möjligt så jag håller med helt och om ni känner att det är bra som det är så kör på

Vi har samma problem fast tvärtom. Vi har barn och är de enda i vänkrestsen med barn. Alltså har ingen barnperspektivet utan när vi kommer på middag finns det ingen portion till vår son som är två snart (de tror väl att alla barn äter välling) och sen för en massa oljud när han ska sova. Ja, det är inte alltid lätt att umgås med barnlösa, längtar tills fler skaffar barn i vår krets så vi kan börja umgås mer igen!

Sen tycker jag att det är bra att man inte skaffar barn om man inte är helt säker. Det är stundtals väldigt jobbigt, även om man får igen det tusen gånger om (det är bara inte så man tänker kl 5.30 en lördagmorgon).

Jag känner igen mig i mycket av vad ni skriver. Fram tills för något år sedan var jag inte alls sugen på barn och har ofta sagt att jag inte vet om jag vill ha. Under flera år har det fötts barn i bekantskapskretsen och jag känner igen era tankar kring utanförskap.
För drygt ett år sedan kände jag helt plötsligt att jag verkligen ville ha barn. Jag vet inte varifrån den känslan helt plötsligt kom. Nu ska vi ha barn till våren och jag fyller 33 nästa år. Jag känner att detta är helt rätt och jag känner ett nytt starkt band till min man som jag aldrig tidigare gjort. Vi har varit tillsammans mycket länge och har gjort massor av saker tillsammans. Jag vet ju att vi kommer att få massor av tid i framtiden att återuppta sådant vi kanske måste avstå från under en tid framöver. Sedan varierar det mycket mellan olika familjer. Vissa går helt upp i sina barn och andra fortsätter ändå göra saker på egen hand (och med barnen).
Så lev i nuet och njut av den situation ni är nöjda med. Om man sedan väljer en ny väg i livet får väl framtiden utvisa.

Jag kollade runt lite på facebook och hittade en grupp som hter "Våga vägra barn- VVB". Det låter lite väl anti iofs, men eftersom det redan fanns en grupp gick jag md där istället för att skapa en ny. Välkomna ni andra som vill. Kanske kan vi hitta fler i våra städer och ordna några träffar?

Håller fullständigt med Duchesse!