Det verkar vara många som förlovar sig i samråd med varandra. Diskuterar om när, var och hur med sin partner. Vad tycker ni?Bra eller dåligt?Modernt eller gammaldags?Jag personligen skulle inte vilja bestämma om när det ska hända med min partner..Min m2b friade till mig på en restaurang och gick ner på knä och hade inhandlat ringarna. men jag kanske bara är gammeldags? 
anne på grönkulla
Det var mest en intressant fråga tyckte jag Men visst kan det vara som du skriver...Men jag personligen är gammedags till tänket och traditionell.
Jag hade kollat av med min kille hur han ser på förlovning (själv ser jag det som tiden mellan frieriet och giftermålet som helst ska infalla inom rimlig tid) och frågat om han gärna ville fria. Det ville han. Jag såg det inte som ett problem att vänta ett halvår eller så på att han skulle känna sig redo. Han gick ner på knä, men tack och lov satt vi på en trappa (och tittade ut över havet) så det kändes inte konstigt. Ni andra verkar hänga upp förlovningen på ringarna... Det kanske är svenskt; jag kallar mig förlovad trots att vi inte skaffat ring än.
Vi hade inte heller ringar när vi förlovade oss, min m2b visste inte min storlek och datum (då han ville fria i empire state building när vi var i NY och vi inte hade planerat innan hur våra dagar skulle se ut där). Däremot hade han låneringar med sig för tillfället och sen gick vi tillsammans och valde ut ringar när vi kom hem. Men vi är ju förlovade det datumet han frågade
min m2b friade en söndagskväll utan romantisk middag å blommor, ringar å sånt... vi va bara ute på kvällspromenad med hunden... vi betämde att vänta med att gå ut med det tills en månad senare då våran inflyttningsfest var planerad så vi i lugn å ro kunde gå gemensamt å kolla på dom ringar VI ville ha...
sen överaskade han mig på festen med att tillkalla sig uppmärksamhet å gå ner på knä å återigen ställa frågan... det blev en överaskning för alla å även för mig då vi planerat att helt änkelt ta fram ringarna å gemensamt berätta för alla... men tjii fick ja 
Vi beslutade gemensamt att förlova oss. Åkte iväg på en weekendresa och förlovade oss under en romantisk middag på en fin restaurang i Neapel. Allt under stort hemlighetsmakeri för familj och vänner.
Det viktigaste är väl att båda är bekväma med hur förlovningen går till. Jag hade troligen hånskrattat om min man hade friat genom att gå ner på knä, men det är jag det.. Det hade dessutom inte varit ett dugg typiskt honom. Håller för övrigt helt med Anne på Grönkulla om att ett så stort beslut ville jag fatta tillsammans med prinsen!
Vi gjorde en liten blandning. Vi bestämde tillsammans att vi skulle förlova oss. Och jag hade nog DÖTT om jag inte hade fått va med och köpa ringarna!
Däremot ville jag att själva frieret skulle vara en överraskning. Så vi köpte ringarna rätt så tidigt, i januari, typ. Och så sa vi att vi ville förlova oss någon gång innan sommaren. Sen tog min man ringarna och gömde dem, och planerade förlovningen och frieriet som en överraskning!
Och faktiskt, när han väl gjorde det, så fattade jag inte riktigt vad som hände. Han gjorde det så fint, så jag började gråta och det tog jättelång tid innan jag hämtade mig nog för att inse att jag nog borde svara ja, och ta emot ringen och allt sånt... =)
Min man friade på nyårsafton vid tolvslaget, han gick inte ned på knä och hade inga ringar. Ringarna skaffade vi tillsammans några månader senare och vi satte på dem utan någon form av cermoni. För mig är förlovning att man bestämmer att man ska gifta sig, med eller utan ring.
Tycker det är konstigt att många skriver "ett sånt stort beslut vill jag vara med och bestämma" Men det är man väl om han friar oxå? Ett frieri är ju inget tvång! Man har ju all rätt i världen att svara nej...
Tja... fast det rä ju en jättestor sak att säga nej. Jag har ett lite traumatiskt minne. Gäller inte mig själv, dock.
Jag sitter och väntar på pendeltåget på Stockholms Central. Det kommer ett par och sätter sig bredvid mig. De sitter och pratar en stund, och helt plötsligt sjunker killen ner på knä nedanför bänken. Och friar. Tjejen får typ panik, och börjar viska med gråten i halsen "Snälla, inte nu, inte här, sluta, inte HÄR..." Man ser att hon tycker att det är jättepinsamt att det hela händer mitt på centralen. Och förmodligen så var det ju många romantiska frieridrömmar som krossades där och då för hennes del. Men killen slutar inte, han är mitt uppe i ett inövat tal, så han bara pratar på. Och tjejen blir bara rödare och rödare, och mer och mer ledsen.
Jag kände att jag verkligen inte passade in där i den situationen, jag blev tvungen att resa mig och gå.
Jag hoppas att historien slutade lyckligt och allt sånt där.
Men, klart att det skulle varit trevligare för den tjejen om hon hade fått varit med och påverka frieriet?? Klart att hon hade rätt att säga nej. Men hon hade kanske också velat ha rätt att få ett lite mer romantiskt frieri?? Och om killen är lite trög, ja då måste man kanske planera tillsammans...
Jag blev friad till. Eftersom vi inte hade pratat om det innan blev jag väldigt förvånad (man kan säga att min kille låg i bakhåll=)). "Ja" ploppade ut innan jag hann tänka mig för, och än har jag i alla fall inte ångrat mig!
Ringen fick jag inte välja för den var redan inköpt vid tillfället, måste säga att jag inte kunde ha valt bättre själv!
