att inte bli friad till

När min m2b friade till mig så var det som att han tog andan ur mig. Han ger skenet av att vara totalt oromantisk men icke då.
Han gick ner på knä, och tog mig hand, kysste den och frågade om jag ville gifta mig med honom.

skönt att höra att det inte bara är jag som lever i ett resonemangsäktenskap.

jag har sagt att jag vill inte ha barn förrän vi är gifta, snart var det hela igång fr hans sida med att köpa ringar o.s.v

varför friar inte TS till honom? om man nu ska ha frieri...

Hej!

Min blivande friade inte heller, men visst drömde jag om att han skulle göra det, men vi kom fram till det gemensamt, vi pratade om det förra sommaren, men så i januari tänkte jag att nu j..r ringer jag å kollar efter en bra kyrka..

Jag bokade en kyrka å talade om för min gubbe att nu har jag bokat kyrkan kl 16.00 den 4/8..Jaha men då gifter vi oss då (tyckte han)

Så något frieri fick inte jag heller, men han sa ju "ja" när jag berättade att jag hade bokat kyrkan så...Jag e super lycklig över att änteligen få bli hans fru..

Å vi har inte länge kvar innan vi ska stå där framme, känns lite pirrigt å nu e allt nästan färdigt med all planering, festprogram å div...Undrar hur det kommer att kännas sen å få ha titel FRU..:D

jag vet!!!!!! tanken på att få bli sin älskades fru nästan äter upp en av lycka.
efter ha läst massa trådar här upptäckte jag en sak.
att mitt lilla huvudbry är inte så farligt min m2b vill ju bli min make med varje fiber i sin kropp.
värre för dom som pratar om det gång på gång med sina killar och män och säger det rakt ut och han bara svarar att han inte vill.
det hade gjort mej ledsen sårad och osäker på hans känslor.

När folk frågar mig vem som friade och så får de svaret "Ingen, det var ett resultat av långa hårda förhandlingar". Och även om jag skojar lite kring det och säger det med glimten i ögat så ligger det en hel del sanning i det.

Jag sa tidigt att jag ville gifta mig, fine tyckte min sambo även om han talade om att han inte direkt såg det som nödvändigt, men ville jag så ville han. Och så har vi pratat om det till och från, men hel tiden har jag fått höra "inte ännu". Jag gjorde en operation för två årsedan som blev väldigt dramatisk med lång sjukhusvistelse och respirator och annat och var sedan sjuksriven ett antal månader efter det. Sedan började vi titta på lägenhet, förra julen påbörjade vi renovering av den gamla, köpt ny under våren och sålde den gamla och flyttade i april 06. Vi tappade på sätt och vi nästan ett helt år i vårt gemensamma liv på grund av operation och allt kring bostaden (jag var ännu ganska svag när allt det drog igång) och sambon tyckte då att saker och ting skulle lugna ner sig lite. Men jag började känna panik för jag vägrar vara gravid eller ammandes på mitt bröllop och vi kan inte vänta så mycket mer om vi ska försöka få några barn. Så bröllopspratet blev intensrivare under hösten och alla mina pikar om frieri förblev pikar. Vi pratade allvarligt om det flera gånger jag frågade om han verkligen ville gifta sig och ja fick jag till svar varje gång. Så i februari i år hade jag bokat in en tid med honom (alltså på onsdagen typ sagt att på lördag vill jag att vi lugn och ro pratar om bröllop och framtid) och då kryper det fram att han vill gärna vara gift men inte ha ett klassiskt bröllop utan helst bara gå till stadshuset. Jag vart skitledsen eftersom det inte på något sätt är den bild jag förmedlat till honom och kännde mig grundlurad. Han hade aldrig tidigare sagt att han inte delade min bild av hur ett bröllop skulle gå till för oss, bara att han inte var lika på idén som jag. Så det vart gråt och tandagnissel och faktiskt den del förhandlingar för att få fram ett bröllop som båda kunde känna sig ok med.
Så något frieri föregicks det inte av. Och visst, ibland kan jag känna ett litet stick i hjärtat att han inte gjorde det, men samtidigt, vad gör det? vi har ett så underbart förhållande, jämlikt och starkt och vi vet vart vi har varandra och att vi vill leva med varandra. Vad spelar det då för roll om han lever upp till någon stereotyp bild av hur det ska vara?

åhhh vad mycket av det du skrev jag kände igen mej i.....tack för att du delade med dej!

Jag blev friad till. Men det var inte alls som jag hade föreställt mig. Tror jag hade ganska höga förhoppningar om hur det skulle göras. Men min älskade sambo och jag är helt enkelt olika när det gäller vissa saker.

Fokusera på det som spelar roll: ni gifter er innan barnen kommer, i oktober etc, precis som ni vill!

stor poäng där! så hade det säkert blivit för mej med om han friat...för där går man omkring med en bild i huvet om ngt magiskt och skulle det då inte bli så kanske man skulle bli besviken ändå.

Det hade säkert bara blivit fel... han hade köpt ringar innan som de gör i USA och så hade de blivit fula... ;)

Skämt åsido, jag älskar det mer svenska sättet där man bestämmer sig tillsammans och sen går och tittar på ringar ihop. Tänk Kristina och Karl-Oskar i Utvandrarna. Och som nån annan sa, du har ju faktiskt friat eftersom du sa de förlösande orden först. Lite poänglöst egentligen att fria till nån som redan har sagt rakt ut att hon vill gifta sig med en :D. Tekniskt sett antar jag att en tjej som frågar killen om inte kan ska fria, redan har friat själv. För då har ju hon talat om att hon vill att de ska gifta sig och så ska han svara på det (i så fall genom att fråga henne samma sak tillbaka). Men det är ju just det som är ett frieri. *snurr*

haha verkligen "snurr"