att skaffa barn eller inte

Angående kroppen:

Vissa saker lär du ju få räkna med att det ändras. bristningar är svårt att motarbeta (även om det finns sätt). men man kan lägga upp ett vettigt kostprogram ihop med en dietist/barnmorska på bvc i början och göra sitt bästa för att käka nyttigt och må bra.
Efteråt så tar amning (ihop med mycket barnvagnsprommenader) bort en hel del. Jag vet många i min närhet som lyckats komma tillbaka efter graviditeten och ser ut mer eller mindre som vanligt. Man _behöver_ inte lägga på sig 20 kilo extra och aldrig mer bli normal!

Märks det att jag debatterat med mig själv under några år ?? ;)

c_t - det är klart att det inte finns garantier på att din M2B kommer att tycka att du är vacker efteråt - MEN ifall han inte gör det, så undrar jag om han är rätt för dig oavsett!!

Just frågan om kroppen bekymrar inte mig personligen så mycket, så där har jag inte så mycket att bidra med.

Men frågan om hur det förändrar relationen grunnar jag mycket på. Både om man får barn och om man inte får det (åtminstone om det beror på att man är oense och måste kompromissa, och kanske ingen blir nöjd av det). Jag tror att svaret även där är att om man går in i det med öppna ögon så klarar man sig rätt bra.

**snart brud**

Jag är rätt trött på dina kommentarer.

Miss Cee

Jag tror att det är viktigt att debatera med sig själv, att inte bara "go with the flow".
Man ska väga för/nackdelar, titta på olika lösningar och göra det bästa av situationer.
Jag har inga som helst planer på att gå upp 20 pannor
Ska, om möjligt, fortsätta med mitt sunda liv även om jag blir med barn ( det lutar nog åt en liten iaf så småningom hehe )

Men precis som du Anne på Grönkulla skriver så funderar jag också på hur det kommer att påverka min relation. Vi har varit ihop så länge nu och det har bara varit han och jag. Kommer vi ( relationen han och jag ) att klara oss, klara av förändringen?!

Oj vad svårt. Det här var nog det svåraste inlägget jag nånsin läst... Nu ska jag ge mig på att formulera ett vettigt svar.

Många tvekar över att skaffa barn eller inte, men ingen ångrar de barn de får (som jag träffat iaf). Men man måste känna sig mogen för det och att man verkligen vill! Båda måste vilja ha barn! Om du inte är redo eller inte vill alls måste din m2b respektera det. Att forcera fram ett barn är ju gräsligt och skulle vara jättefel för erat förhållande.

Men tyvärr tror jag att ni har två så fundamentalt olika inställningar till en viktig sak i livet att det riskerar ett påverka erat förhållande. Han vill absolut ha barn o du vill det inte. Det är liksom ett grundläggande val i livet (kanske det mest grundläggande?) och om ni har två helt motsatta meningar om detta kanske det leder till att ni går skilda vägar? Nu är det här jobbigt att höra, jag vet ju egentligen inte alls om det riskerar att bli så, det beror helt på er. Men om ni vidhåller två motsatta viljor om nåt grundläggande så finns det absolut en risk.

Två dagars diskuterande är alldeles för lite hur som helst för att veta varken det ena eller det andra! Ge det mer tid. Din m2b måste acceptera att du behöver tid att fundera, att sätta igång på hans förutbestämda tid funkar absolut inte! Nån av er måste ge med er, och det kommer framtiden utvisa vem det blir.

När det gäller barn kan man nog inte riktigt lägga fram för- och nackdelar heller. Det är ju inte som att skaffa hus vs att bo i lägenhet. Barn innebär ett helt annat liv än man haft tidigare. Antingen vill man bli och vara förälder för alltid, eller så vill man inte det. Jag respekterar att man inte vill ha barn. Själv skulle jag inte vilja nåt hellre än att skaffa barn NU (om det bara gick, men det gör det inte. Men om några år så)

M2b ställde krav på barn inom 2-3 år i ett för mig alldeles för tidigt stadium av vårat föhållande. Det ledde till att jag nog drog mig ur förhållandet (inte bara pga det men delvis) Vi hittade tillbaka till varan hur som helst. Och jag tror INTE jag skulle kunna leva med honom om han inte ville ha barn. För mig är det nåt så självklart och så viktigt. Skulle i så fall kunna vara singel o skaffa barn själv. Hm...

Nej, det blev inget bra svar. Sorry. En massa förvirrade tankar bara... Gud vad svårt! Om jag kommer på nåt vettigt ska jag skriva det... Återkommer när jag funderat lite mer.

Hde kollega som inte heller kände sig sugen på hela barn-grejen, men hon var inte heller helt avvisande. Maken var mycket entusiastisk. Löner och karriärer var väl ungefär likvärdiga.
Deras modell: hon gravid, föräldraledig ca 6 mån. Sen tog pappan över föräldraledighet/tjänstledighet och skolade in på dagis. Jobbade 75%, hämtade 4 dar per vecka och tog störst ansvar för samtal med dagis och skola och en hel del praktiskt. Hon jobbade på som vanligt, men hämtade en dag per vecka. Nu är barnen 10 & 12, han började just jobba heltid och det här verkar ha funkat bra för dem.
Jag kan normalt inte ens se något gott utan att öka i vikt, måste passa mig. Höll som gravid igen på onödigt ätande och onyttigt. Gick båda gångerna upp endast 10 kg och ned snabbt igen första gången. Smorde in magen noga. Ammade två hungriga pirayor 6 månader var. Inga bristningar, brösten såg väl ut som innan och där nere var det också helt OK. Har alltså haft en väldig "tur" eller vad jag ska kalla det för!! Mycket tacksam för det.
En vän ökade i vikt, fortfarande +25 kg övervikt och fick stora fula bristningar.
Men vi har våra män samt 2 resp. 3 underbara tonåringar! Lycka till i dina svåra beslut.

c_t - nu behöver du inte bli oförskämd!

Det är verkligen inte jag!

Men, om du bara vill lyssna på dem som ser på saker och ting på ditt viss, så var så god!!

Jag vill inflika att detta ämne varit på tapeten i ca 2 års tid men att vi nu i samband med att han friat verkligen tagit upp barnfrågan för mer ingående diskussioner.Jag har aldrig sagt att jag aldrig vill ha barn och jag har inte tagit något beslut varken åt det ena eller det andra hållet. Jag är orolig över huruvida jag kommer att bli en bra mamma, hur min relation med min m2b kommer att påverkas, hur min kropp kommer att påverkas, hur jag som person kommer att påverkas. Jag är rädd och osäker och det var därför jag skrev inlägget och jag hoppas att ni alla vill hjälpa mig en bit påvägen iaf. Har bokat terapi för att få hjälp med min prestationsångest och min rädsla för större förändringar (vilket barn är) samt att min älskling och jag MÅSTE prata om min rädsla för att han ska se på mig som något negativt efter att jag (om det blir aktuellt) fött barn.

Swing
Det är väl lite den modellen som jag i sådanafall vill ha. Jag älskar mitt jobb, min lön och vill helst inte vara hemma mer än ett par månader.

**snart fru**

Jag är inte oförskämd men jag tycker inte att du ska komma med kommentarer om huruvida han är rätt för mig eller inte.
Jag har beskrivit min rädsla, jag har aldrig sagt att han har varit annat än stöttande.