att skaffa barn eller inte

Det enda råd jag kan ge är att lösa det här problemet INNAN ni gifter er, det blir definitivt inte lättare när ni är gifta och har olika åsikter i den här frågan...

Jag förstår dig, jag är inte heller säker på om jag vill ha barn. Som tur är känner min blivande likadant, och vi tycker båda att vårt förhållande är viktigare än eventuella barn.

Vi för nästan samma diskussion, där maken säger att han absolut vill ha barn, men sen. Och jag konstaterar att jag inte känner alls lika starkt som han för det, men heller inte är starkt emot - jag har bara ingen egen längtan att tala om. MEN om det ska bli några innan det blir för sent så måste vi se till att göra det möjligt (typ sluta skydda oss) och så kan vi inte räkna med att kunna planera det så vill vi ha alls så får vi ta dem när de kommer - vi är liksom för gamla och etablerade för att upptäcka att vi är med barn och säga "neeej, inte nu. Sen." Och när jag då konkretiserar det så här så blir han lite rädd och slår på backen och säger, "jooo, men sen". Försöker förklaar att sen kanske är försent för mig och jag ptminstone vill ha en sportslig chans att få dem tillsammans och inte bli lämnad vid 42 för att han kommer på att det då är dags för honom (utan kompromissvilja) men för sent för mig. T ex.

Jag har inga bra råd. Tyvärr är ju barn eller inte - om man känner starkt åt det ena eller andra hållet - en dealbreaker i en relation med någon starkt av motsatt uppfattning. Och så tror jag som nån annan sa - har man funderat över vilken sorts förälder man blir och tvivlar, då har man iallafall tagit frågan på allvar och det finns gott hopp för en!

För att göra tydligt - jag tror vi kommer landa i att försöka få barn tillsammans på typ 2-3 års sikt. Men det känns superläskigt - för oss båda!

Du har helt rätt i att det krävs en hel del. Å andra sidan, det finns barn med fullständigt normala och kärleksfulla uppväxter som blir massmördare också. Allt hänger inte på dig, och allt är inte ditt fel.

Du har helt rätt i att det är DU som sätter din kropp till förfogande. Men när ungen kommer så är det bådas ansvar, och du verkar ju hittat en kille som är 100% redo att ta sin del! På det sättet är det ju värre att vara tjej och oroa sig över att killen kanske inte är helt med på att skaffa bran, eller blir övertalad..Du har inte det problemet. Men det kan ju vara läge att ta ett snack om hur ni ser på föräldraledighet, vaknätter och vabb innan ni slår till :)

(Jag förstår dig. Det är läskigt att ha någon boende I sig, och amning ser jag inte alls fram emot.)

*väntar på när någon kommer in i den hä rtråden och säger att jag inte får skaffa barn för att jag är galen*

Miss Cee

Jag inser att min rädsla sitter i huruvida jag kommer att bli en bra mamma eller inte och inte i om jag vill ha barn eller inte.

Jag har alla förutsättningarna för att skapa ett bra och tryggt hem för mina barn:
- en blivande pappa som ställer upp till 1000% och som kommer att vara hemma mest (enligt överenskommelse vid en diskussion)
- ekonomisk trygghet
- släkt och vänner som mer än gärna kan avlasta då jag och min m2b skulle vilja/behöva det

ska boka samtalsterapi tror jag för att övervinna rädslan för att misslyckas.

Sen är jag rädd för att min kropp ska ta skada.... tragiskt att jag är utseendefixerad men jag är rädd.
Vill inte heller att hans syn på mig ska ändras och sen stöta bort mig för att jag är ful

Jag kan bara säga att det är helt okej att känna som du gör, och att du inte är ensam. Men det är skitsvårt att hitta en forum för att ventilera sånt här, för många blir oerhört provocerade av att man pratar om sånt här.

Så tanken att hitta en utomstående, kurator eller så, att prata med tror jag är jättebra. För jag tror att det du behöver mest är att få prata av dig och ventilera allt det här, och få tid att tänka.

c_t - ok nu börjar jag förstå hur du tänker.

klart man SKA se det som ett stort steg att skaffa barn. De som inte gör det är de som kanske tar sig vatten över huvudet!

Detta med att kroppen förändras etc. Jo visst gör den det, men vad jag märkt hos min vänner som har barn, så tycker deras resp. att de är otroligt vackra som gravida.
Sedan, även om kroppen kanske inte är lika vacker efteråt (ett väldigt stort kanske) så ligger ju kärleken från våra resp. mycket djupare nu också.

Då är vi inte bara deras älskarinnor, vi är även mamman till hans barn - det slår ut några ev. bristningar etc.

Miss Cee, Ann på Grönkulla

Tack för ert stöd och synpunkter.
Känns mycket bättre nu när jag känner att det är ok att vara rädd, ha funderingar och tvivel.
Det är oerhört värdefullt att slippa få kommentarer som gör att man känner sig dum i huvudet bara för att man ifrågasätter sig själv.

**snart fru**

Det finns alltid 2 sidor av ett mynt.
Alla blivande pappor känner inte så.
Det finns inga garantier för att min kommer att tycka att jag är vackrast i världen, att han kommer att tända på mig igen och att han vill ha mig under och efter graviditeten.
Min egen sexlust kanske också försvinner och det är det sista jag vill.
Sen har jag sett bristningar på nära håll och det är fan ingen lek, jag tycker så synd om den tjejen, hon kan aldrig någonsin bli "normal" efter dom.
Hon såg ut som strimlad bacon!