att skaffa barn eller inte

Nej du ska inte skaffa barn innan du känner dig redo. Sen gäller det för dig att bestämma dig för vad "redo" är.

Jag har heller aldrig varit en sådan som "sprungit efter barnvagnar". Tycker inte att bebisar är söta och skulle helst så att jag kunde få en blöjfri 3-åring genast. Har dock efter några års ångest kommit till ro med att det är ok att känna så , och att jag VILL ha barn.

Den viktigaste frågan för dig är att avgöra om du alls vill ha barn, och ge honom en tidsplan. Då har han något att ta ställning till. men att gifta sig och skriva in sig för ett liv där man kanske inte alls får barn, det är svårt att göra. Kan du däremot säga till honom att du abslut ställer upp på barn, men om 4 år, så är det lättare för honom att tycka att det är ok. Men om du inte kan lova alls....

Men jag förstår dig till fullo. Jag har också varit livrädd för att skaffa barn och upptäcka att jag inte vill ha det. Framför allt för barnets skull, inget barn fötjänar ett sådant liv. Jag har ångestat över det ett tag och brottats med min rädsla. men det lugnade sig.

Jag kan också se 1000 saker som är dåligt med att skaffa barn. Frågade massor med människor varför de skaffade och fick diffusa svar om "det var dags/det var läge nu". Det lät i mina öron som om de gett upp, som om de inte kände att de hade något annat val. det lät definitivt inte som att de hett önskade barn.

Men, en dag så kände jag att jag jobbar hela dagen. Jag kommer hem, lagar mat, städar, glor på tv. JAg räddar ingen från cancer, skapar inte fred. Jag åker inte på spännande resor, skriver böcker för eftervärlden. Jag gör inte ens något varje vecka som är värt att minnas om 10 år. Och livet bara flyter förbi medan jag städar och jobbar. Men om jag skaffar barn så kommer varje dag att innehålla iaf 1 viktig sak jag gjorde: jag tog hand om någon. Det kändes fan så mycket bättre att veta det än att bara ha en ren hög tvätt att visa upp. Det var det som avgjorde det för mig.

Kanske låter grymt cyniskt, men det gjorde mig lugn..

"Nu kommer det fram att han är trött på att ljuga för sig själv och för mig, och har insett att barn är det som kommer att vara meningen med hans liv!
Otroligt sårande att höra. Kommer han att lämna mig om jag inte vill ha barn?! "

jag kan säga att jag känner samma sak som din sambo, att barn är så pass viktigt att jag hade lämnat min M2B om han inte hade velat skaffa barn.

Miss Cee

Tack för ditt svar!
Mitt stora "problem" är att jag är ett planeringsfreak, jag vill känna mig redo och det ska passa sig. Men när det kommer till barn så finns det inget jag är redo, det finns ingen lämplig tidpunkt och jag är livrädd för att "göra ett dåligt jobb"

Är så rädd för att misslyckas.

**snart brud**

Det resonemanget köper faktiskt inte jag.
Då kan han inte älska mig, för om han hade gjort det så hade han inte velat ha barn med någon annan än mig.

Ska jag skaffa barn så är det med honom annars kan det definitivt va.

jag tror inte du förstår hur jag menar!

att verkligen vilja ha barn är en sådan stor sak, det är ju ens efterlevande.
Att tvinga någon som verkligen vill ha barn att inte skaffa barn är orimligt. Det håller inte i längden, oavsett hur mycket man älskar personen ifråga.

Det tror inte jag iaf.

Har du sagt innan att du vill ha barn om 4 år, och nu säger att du inte vet om du ens vill ha barn tycker jag du måste förstå din M2B.

Jag har inte tvingat honom att avstå, jag har inte fattat något definitivt beslut angående om jag ska ha barn eller inte! Jag bad om råd från andra som varit i liknande situationer.

Jag förstår honom till 100 %!

Rent teoretiskt så kan det ju vara bättre och sämre tidpunkter att skaffa barn. Man kan vänta tills båda har ett fast jobb, tills man har ett tillräckligt stort boende och tills man har en buffert på banken.

Sen kan det också hända oförutsedda saker, och det kan bli svårt att bli med barn. Och skulle vi vänta tills de kriterierna jag listade var uppfyllde så skulle vi få leva barnlösa. trist men sant.

Vara rädd för att misslyckas kan jag baar säga att din reflektion över det i sig är ett ganska bra mått på att du kommer göra ditt bästa. Jag hörde ett uttalande från en barnpsykolog eller liknande som sa att om du "bara" gjort 20 misstag i din uppfostran den dagen så har du gjort ett bra jobb. Alla gör misstag.

Du kommer också att glömma borsta tänderna på ungen. Du kommer också att använda videon som barnvakt och ge glass innan maten för att slippa skrik ett tag. Du kommer också att tycka att skolpjäsen är pisstrist och att julpysslet är skitfult. Det är okej :)

jag menade inte att du tvingat honom, jag bara menade att OM du skulle tvinga honom...

men som du skriver "du har inte fattat beslut om du vill eller inte än" - jag förstår din M2B om han reagerar.
Han anser nog att han borde få vara med och ta detta gemensamma beslut.

**snart brud**

Det är därför som vi pratar om det, som jag skrev.
Men det är också jävligt lätt för honom att säga att vi ska skaffa barn, han behöver bara bidra med sperma. Det är jag som måste genomlida graviditet och förlossning.

Sen kan jag tycka att det är så många som bara pluppar ut barn till höger och vänster utan att ha tänkt efter vad det faktiskt innebär att ha barn.

Dom ska uppfostras också. Du ska bidra med sunda värderingar, vett och etikett, se till att dom blir väl fungerande människor. Det är mycket det som jag är rädd för, att jag ska misslyckas med att göra mitt barn till en vettig människa.
Det är inte bara gos och lek, det är allvar också.