Blir jag någon gång hans hustru??

Jo, om någon dör så ärver man varnadra om man är gifta. Skulle man bara vara sambor så ärver barnen. Skulle man tex ha ett hus så ärver barnen egendom till ett ganska högt värde. Dett innebär att barnen kan tillförordnas en kommunal överförmyndare (utses av domstol) som lägger sig i barnens ekonomi och du som efterlevande föräldrer kommer ha mycket svårare att ta egna beslut om hur du och barnen skall leva.

OT=Off Topic, alltså man skriver något som inte riktigt har med saken att göra...

OT- off topic

hihi, vi skriver samtidigt i den gär tråden

rocketqueen: Jaså, håller inte det argumentet? Skulle du vilja utveckla lite grann varför du anser att det inte gör det?

Okej, tack! har undrat länge

Saltakatten
Hm, det är ju bara att ändra med skrivna avtal, det är inte speciellt svårt. Bara för att man är sambor betyder inte det att bara barnen ärver...

Nej, det säger jag inte men om man inte har testamente är det faktiskt lättare att gå till stadhuset och gifta sig

För att, som jag skrev, giftermål är absolut inte den enda lösningen. Vill TS partner inte gifta sig tycker jag allt att det är lite kasst att pracka på någon det argumentet när det ändå är så lätt att ordna med arvet utan att gifta sig.

Jag var i samma sits som du. (fast vi har ihop i 5,5 år och inga barn) Visste att det är han jag vill dela livet med, bli gammal med, få barn ihop med osv. Jag har ett bekräftelsebehov, jag behöver/vill få den här offentliga bekräftelsen som ett bröllop innebär i form av att vi visar världen att vi hör ihop, att vi heter samma sak osv. Jag vill ha en dag att manifistera att det är vi och en dag att fira vår kärlek.

Min sambo sa att han oxå vill gifta sig. Såsmåning om. Det sa han länge. Och jag har gått runt och väntat å det där djävla frieriet hur länge som helst. Hintat och sagt det rätt ut. Dragit fram honom till juvlearbutikernas fönster och pekat på ringar osv. Inget har hänt. nu stod jag inför att vi pratar om att skaffa barn. Jag är 34 i sommar, han 35. Vi kan inte vänta så mycket längre med det eftersom jag tycker att jag biologiskt börjar bli gammal för barn, man ska ha turen att bli gravida osv. Och jag sa rätt ut att jag vägrar vara gravid eller ammandes på mitt bröllop. Det kunde sambon förstå. Men inget hände. Så jag deklarerade en kväll att i helgen vill jag prata om det här med giftemål, du kan ju mentalt förbereda dig på det.

Och sedan pratade vi igenom det. Det visade sig att han var tveksam inför stort bröllop och festen och det handlade inte om att han inte vill gifta sig. Men han skulle helst vilja smita iväg typ. Eftersom det inte var ett alternativ för mig så fick vi helt enkelt förhandla. Det låter skittrist, men det gjorde att vi noga pratade igenom det hela, vad han ville, vad jag ville och vad vi kunde komma fram till som funkar för båda. Jag har fått gett upp saker och han med.

Men, för min sambo är äktenskapet inte lika viktigt. Han tycker att han bekräftar mig och vårt förhållande i sitt sätt att vara (han är väldigt gullig, omtänksamm och fysisk kramar och pussas mycket offentligt). Och visst, det gör han, men det var ju inte det som jag sökte. Eller naturligtvis, det oxå, men det fattades en bit. I slutändan handlade det om ifall han kunde göra det för min skulle, för att han älskar mig. Och det är nog så det är för oss. Vi har hittat en kompromiss som funkar för båda, men det är jag som vill ha bröllopet mer än han, jag vet att han i mångt och mycket gör det för att han älskar mig och för att det betyder mycket för mig.

Fråga honom själv, om du inte vill fria så fråga hur han ser på bröllop och ni två som gifta. Om han inte ser det i sin framtid, fråga varför. Fråga hur han ser på er två, ert förhållande, er framtid. Det är viktigt att prata om sånt här ifall man inte är nöjd. Förklara hur du känner, rätt ut utan krusiduller.
Ingen av er är tankeläsare, du måste säga rätt ut vad du vill och du måste fråga honom ifall du undrar.

Lycka till!