Vill ha barn, men inte sex

Tack, igen, alla snälla BT-are för alla svar!

Hammerman.
Nja, lite nojjig är jag nog över oreda i hemmet. Men inte så att det är nåt större problem, det är liksom bara att se till att det städas med jämna mellanrum. Och sååå himla städat har vi inte hemma. Inte med två katter ute på landet... *skratt* Min lilla kattdotter kommer in med sina små byten i tid och otid...

Babysteps ÄR en bra idé. Det är egentligen det vi sysslar med, när jag börjar tänka på det. Det var ett tag vi inte hade samlag överhuvudtaget på några månader. Sen började vi försiktigt med små "introduktioner" i taget. Vi är nog fortfarande i det stadiet, känns det som.

Jag känner att det iofs är ett problem med att jag inte gillar sex. Men det som nu stressar mig är just grejen att bli gravid på nåt vis. Min man jobbar borta, är hemifrån i ca två veckor i taget, och sen hemma ungefär lika länge. Så vi har ju liksom inte varje dag på oss heller, att försöka träffa rätt på ÄL dagar och sånt. Och om han mot förmodan skulle råka vara hemma när vi tror det är ÄL, kommer jag att känna en enorm press att ha sex så många gånger som möligt den perioden. Ja, suck. Vi får väl se om det blir några bebisar i detta hemmet...

FruganM
Försök att släppa stressen.. Det blir nog bebisar ska du se. Försök på naturlig väg ett tag och försök att släppa stressen och pressen så gott du/ni kan. För är det något som är ett preventivmedel så är det just den stressen/pressen. Se bara på huuur många som inte lyckas bli gravida förrän efter de adopterat eller gett upp av andra skäl. Detta pga att kroppen behöver vara lugn och i balans för att bli gravid.

Om ni märker att det ni inte lyckas så kan ni söka hjälp av vården. Man kan få hjälp med insemination osv...

Det löser sig ska du se!

Låter som att du och din man är på rätt väg i er sexuella relation oxå. Han låter som en underbar man, du har tur. Glöm inte att han har tur som har dig oxå! ;) Alla har vi våra problem... :)

Kom just på en sak.. Jag såg ett Oprah-program där de tog upp att man ärver sina föräldrars problem och att de ofta kan bli 10ggr starkare hos barnen.

Kanske är det så att din mamma hade problem med sin sexualitet, sin kropp. Felet kanske inte alls ligger i någon traumatisk händelse du upplevt och förträngt, utan att det är ett beteende du anammat från din mamma. Kan vara en teori.

Hur som helst, fobier och ångest har en tendens att escalera om man inte berabetar dem...så kämpa på....

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta här om dagen...
Jag och min lillasyster tog en promenad. Vi har alltid pratat mycket om alla livets väsentligheter, men jag har inte velat avsölja våra barnplaner än. Men våra problem i övrigt vet hon om och känner igen sig i (hon har en liknande situation, kanske inte fullt så stora bekymmer som jag, men i närheten)
Iallafall. Vi var ut och gick och så plötsligt blev hon allvarlig och ville ha lite råd. Hon och sambon har börjat fundera på om det är dags för barn...! Men, sa hon, hur blir man gravid utan att ha sex?!?

Vad skulle jag säga...? Jag suckade och konstaterade att det har jag också funderat på...

Ni är alltså två syskon med samma (ovanliga!) problem?

Om jag vore som du skulle jag fundera lite på pickolinas senaste inlägg.

Wow! Det måste ändå vara ett genombrott när ens syster har samma grej!

Ja, Pickolinas inlägg om mödrars nedärvada sätt har en stor och tänkvärd poäng. Nu är det ju inget jag har diskutterat mera ingående med mni mor. Men hon är inte en frigjord och öppen människa om sin sexualitet...
Men om det nu är så att det är min mors problem som jag "ärvt", vad gör man åt det då?!?

Att känslor skulle vara nedärvda anses väl numerainte stämma vetenskapligt. Däremot kan de säkert överföras, om än omedvetet, under uppväxten, så om mamman har en väldigt negativ syn på sexualitet så kan barnen ta upp den också. Jag tycker inte detta låter som något som skulle ligga i generna precis. Om det däremot varit tvärtemot att ni inte velat ha barn, så skulle man ju kunna tänka sig att den normala driften att fortplanta sig av någon anledning satts ned eller försvunnit - den driften är ju nedärvd och måste finnas för att människan skall bestå som art.

En professor uttalade sig för en tid sedan i TV angående att allt fler par inte vill skaffa barn (det var en diskussion om huruvida detta skulle hota samhällets fortbestånd på längre sikt). Men han sa då att "genetiskt är det här inget problem. De här anlagen kommer ju då att försvinna genom att de inte fortplantar sig och då kommer i stället de med normal fortplantingsdrift att föra släktets gener vidare" (nästan ordagrant citerat tror jag).

Det finns vissa sekter där sex är helt förbjudet även inom äktenskapet utom just precis då det krävs för att skaffa barn. Så visst går det att leva så. Men om inte båda parterna har samma inställning så kan det ju givetvis bli ett klart irritationsmoment.

Maria
Det var ju precis vad jag menade och förklarade även det i mitt inlägg. "att det är ett beteende du anammat från din mamma".

Detta är vetenskapligt bevisat. Många psykiska problem har sin grund i att man tagit efter en förälders beteende och smärta.

På Oprah hade de tre stycken ganska extrema och talande exempel. En tjej på tre och en på fem år (om jag inte minns helt fel) och den ena var besatt av att äta nyttigt och att inte bli tjock.. Hennes mor var fd anoterktiker och fortf väldigt strikt och noga när det gällde kosten. Sedan trodde hon att dottern fått detta beteende och denna rädsla från kompisarna på dagis. Hon såg inte alls hur hennes eget beteende påverkade dottern... Å det blir alltid "förstorat" när ett barn tar över någon annans smärta.

Den andra lilla tjejen var besatt av att vara söt/snygg. Sminka sig, klä sig snyggt osv... De gånger hon inte kände sig fin blev hon odräglig...

Det tredje exemplet var en jätte söt och snygg tjej i 20års åldern, som mådde så dåligt över hennes utseende att hon inte ville gå utanför dörren...hon hade slutat skolan..hon ville inte leva längre.... Hennes mamma kunde inte förstå varför hennes så söta dotter kände så. Det visade sig att hennes mamma var lika dan och dottern hade helt enkelt anammat det + lite till....som det alltså nästan alltid blir.

Oprah sa -Thank GOD I never had children! Med tanke på hur mycket personliga problem hon själv haft.. *s*

Man blir absolut påverkad av sin miljö, de människor man har runt sig osv...och den som påverkar mest är alltid föräldern av samma kön.

Påstog liksom aldrig att jag menade att det har med gener eller dylikt att göra... Det var inte vad jag menade med "medärvd".... Psykiskt medärvd och inte fysisk.

Börjar som sagt vara beredd att tro på Pickolinas teori om anammat beteende. Men som hon säger, att det sitter i generna r nog rätt så otänkbart. Man ärver ju inte ett beteende i sina DNA....

Men, i vilet fall som helst, om det nu är så att problemen ligger i min mammas tillknäppta syn på sex. Vad kan då jag göra åt saken för att komma ifrån det!??! (Får väl hoppas på en pojke, annars blir ju min dotter nunna eller nåt.... )

Är det ett beteendebaserat problem så borde ju terapi (samtals- och kanske beteendeterapi?) kunna hjälpa.

Om jag vore du skulle jag vara väldigt nyfiken på hur jag fungerade. :) Kanske kolla upp hormonnivåer för att se om det har något som helst med saken att göra (att utesluta möjliga förklaringar hjälper ju), se om en terapeut kan hjälpa till att komma fram till något, diskutera dina och din systers minnen av hur er mamma betett sig i samband med att ämnet sex kommit upp, lista ut vad, om något, som gör dig tänd eller avtänd osv. Lägga lite pussel. :)

Jag har för mig att du skrev i början av tråden att du tyckt att sex var rätt skönt de gånger du kunnat slappna av "tillräckligt". Och att du tycker att oralsex är skönt, men att du inte gillar ditt eget kön och därför inte gillar att du får oralsex. Det tyder ju ändå på att dina nerver fungerar på samma sätt som oss andra och att du rent fysiskt skulle kunna njuta av sex. Att det verkar vara något som sitter mer i känslor och beteende än i det fysiska. Sådant går det ju faktiskt att hitta hjälp och lösningar till, om du vill.

Buslinna
Jag tror att Buslinna är inne på helt rätt bana...

Det där med att man "ärver" (eller anammar kanske är ett bättre ordval) sina föräldrars beteende är verkligen intressant! Å verkligen såååå sant. Tur för ens framtida barn att man går i terapi då... *s* Kanske man kan minska deras problem lite i alla fall...

Föräldrarnas uppfostran och eget beteende är ju vad som påverkar och formar barnen mest, både på gott och ont.