Vill ha barn, men inte sex

Tja, man kan bli gravid på första försöket så kört är det ju inte bara för att ni inte har sex så ofta!

:-O
Se till att "pricka in" de två samlagen i månaden under ägglossning då......

Är det inte läge att jobba på att reda ut det här problemet _innan_ du försöker bli gravid?

Du skriver inte så mycket om vad din man tycker om det här, om han vet hur du känner och tycker att det är skitsamma, eller om du inte berättat det för honom... Men ärligt talat, hur du ska bli gravid är ju ditt minsta problem just nu!

Jag menar inte på något sätt att man måste ha ett flådigt sexliv där man hänger i takkronan 7 dar i veckan. Men att känna som du gör mår man inte bra av. Du mår inte bra när du "ställer upp" och han mår troligen inte bra av att ha sex med någon som eg inte vill. Ni måste lösa det här, så att inte känner obehag av ert sexliv. Sen om ni har sex 1 gång om året och båda trivs jättebra med det, så är det ju ingen grej. Men sådär kan ni inte ha det. Och inte om ni ska bilda familj.

MissCee.
Min man vet hur jag tycker och känner om detta. Vi har gått i samtalsterapi och pratat mycket både där och hemma på tu man hand. Min man tycker det är minst lika superjobbigt som jag tycker det är, men inser att det inte hanldar om honom personligen. Han gör allt han kan för att undvika att jag ska tycka det är jobbigt, men kan ju inte heller helt bortse sina egna behov...
Mina svårigheter med sex har funnits också i mina förhållanden tidigare (haft två förhållanden innan maken). Har helt enkelt aldrig tyckt om sex, i stort sett aldrig fått ut nån njutning av samlaget. Däremot tycker jag naturligtvis om själva närheten och den "icke sexuella" beröringen...
Är lite orolig också över hur jag ska känna över att det växer en varelse i min mage. Tanken på det just nu känns också lite motbjudande. En liten parasit som har inkräktat mig, liksom... Jag vet att detta är hemskt att känna och tycka. Speciellt som jag själv jobbar med barn (också nyfödda). Jag tycker ju om barn! De är underbara. Känns bara lite jobbigt att veta att jag måste pussa på någon som varit inne i min mage, och passerat mitt underliv på väg ut....

Det låter verkligen jobbigt! Skönt att du har en så förstående man! men en liten följdfråga (hoppas du inte tar illa upp!)hur kom du ut, och din man, hur föddes han? Är det ditt eget kön som du tycker är så motbjudande? Vad tror du själv kan ha utlöst det i så fall? Du behöver inte svar här...

Jag tycker du ensam ska försöka prata med en psykolog som kan gå till botten hur det har blivit så här. Jag vet ingenting om metoder eller så, men det finns säkert hjälp att få! Lycka till!!

**kram**

Hade det varit jag så hade jag sökt hjälp (individuellt) både hos läkare och psykolog. Det kan ju ligga både fysiska och psykiska orsaker bakom. Det är dock inte "normalt" att känna så och det måste vara svårt att leva i ett förhållande när man känner så. För din egen lyckas skull och för din partners så tycker jag att du ska söka hjälp. Vill inte påstå att du är onormal, hittade bara inget bättre ord...men det är nog något som inte är som det ska, som är helt friskt...och det finns säkerligen hjälp att få!

Gällande själva graviditeten/att bli gravid. Precis som någon skrev, se till att pricka in ägglossningen när ni väl har sex så kan ni lösa det utan att behöva ha sex så ofta.

"Är lite orolig också över hur jag ska känna över att det växer en varelse i min mage. Tanken på det just nu känns också lite motbjudande. En liten parasit som har inkräktat mig, liksom... "

Det där med parasiten hade det kunnat vara jag som skrivit! Jag har alltid varit väldigt barnkär och verkligen velat ha barn men sen kom de där känslorna smygande... "Det kommer att finnas någon inuti mig", "jag kommer inte att vara ensam om min kropp" och "när jag känner på magen kan någonting 'känna tillbaka'" var tankar som äcklade mig.

Folk tyckte att man är helt störd när man sa hur man kände och ville verkligen inte förstå. "Det är som små ålar i magen" sa de och log lyckligt och begrep inte varför det gav mig rysningar.. Det var värre för ett par år sedan, men nu när det börjar bli åtminstone lite mer aktuellt än tidigare har jag faktiskt börjat tina. Jag ser trots allt fram emot att få "odla fram" en egen liten person och ser min kropp mer och mer som en trygg kokong för detta.

Hoppas ni kommer tillrätta med det här! Har ni funderat på adoption? *kram*

Usch, jag vill verkligen inte komma med pekpinnar här men jag tycker att det är lite jobbigt när folk skriver att det inte är "normalt" att känna så här eller att något måste vara fel. Nej, visst, normen i vårt samhälle är att alla är heterosexuella och har ett fantastiskt sexliv med sex två gånger i veckan. Men så är inte verkligheten för många och det behöver inte vara något fel för det.

Självklart tycker jag också att TS verkligen ska försöka reda ut OM det ligger något bakom hennes brist på sexlust för att i så fall kunna göra något åt det. Det skulle ju förstås vara det bästa för både henne själv och hennes sambo.

Men om det nu inte ligger någonting bakom så kan det ju faktiskt vara så att TS inte har och aldrig kommer att få någon sexlust och inte sjutton är hennes liv helt förspillt för det. Det finns människor som är asexuella (dvs saknar sexlust) utan att det är varken något fysiskt eller psykiskt fel på dom och dom kan ha lika meningsfulla liv för det. Alla måste inte tycka att sex är det allra viktigaste i livet.

TS - det finns en sajt för asexuella, (asexuellt.blogspot.com/), och enligt den sidan så har dom ett forum just där man kan diskutera hur man skaffar barn om man inte har någon sexlust. Jag vet inte hur pass aktiva dom är på det forumet men du kanske kan titta in där och se om du får några bra tips? Det kan ju vara skönt att hitta andra i samma situation?

Verkligen stort lycka till!!

Tack för alla svar.
Jag har sökt hjälp hos gynekologen och barnmorskan. De säger att det inget finns att "åtgärda" rent fysiskt. Jag är helt "normal" i kroppen. Och det tror jag nog på själv. Det har ju trots allt funnits gånger då jag tyckt det kännts aningen skönt, när jag lyckats slappna av ordentligt och inte ligga och stressa upp mig...
Hos terapeuten vi går hos pratas det ju mycket förståss, men vi har inte varit till henne på länge nu, så vi har egentligen inte pratat med henne om barn och graviditet... Ska ta och boka id hos henne så fort det blir vardag.

Cavatina.
Gud så skönt att höra att det finns fler som inte helt odelat ser fram emot att ha "ålar i magen"!! Jag kan inte se det mysiga med det

Men allvarligt talat. Måste man tycka om sex?!? Jag menar, är det verkligen så himla onormalt att man inte kan njuta och inte tycka om det? Jag kan verkligen inte förstå tjusningen med det, och jag kan inte se vad andra får ut av det...

Tack Arlington! Vi skrev visst samtidigt. Hade inte läst ditt inlägg när jag postade mitt....