Vill ha barn, men inte sex

tattar-Emma
Det var min tanke oxå.. Å oavsett vad som ligger bakom så tror jag att man mår bra av att bena upp det och bearbeta det. Kanske framförallt få en förståelse för hur man fungerar och varför. Jag har träffat vuxna människor som mått dåligt pga händelser i deras liv som de inte ens minns, men när det börjat uppdagas och de fått möjlighet att bearbeta det så har de äntligen börjat må bättre. Det är märkligt hur människan fungerar, att vi kan må dåligt av saker vi inte ens minns... Men det är ju så, omedvetet så vet man men inte medvetet.

FruganM
Vad bra... :)
Jag kan nog hålla med "Miss Cee" om att det låter vettigast att reda ut era problem innan ni skaffar barn. Om ni ska kunna ha en lycklig framtid så handlar ju det om att lösa era problem sinsemellan först och främst.
Jag kan inte säga att jag förstår helt hur du känner men jag kan förstå lite... Jag har i och för sig alltid varit en väldigt sexuell person men jag har bara träffat ett fåtal som jag gillat ha sex med och bara en som jag verkligen kunnat njuta fullt ut med, vi gjorde inget annat än hade sex.. :D Resterande av killarna har jag bara spelat med och ofta väntat på att det ska vara över. De har inte märkt detta då jag är en bra skådespelerska men det tär ju på en själv. Efteråt har jag alltid blivit väldigt avståndstagande och äcklad... Men jag vet att felet ligger hos mig och eftersom det påverkar mitt liv så försöker jag att bearbeta det genom mycket själsökande och terapi. För jag inser ju att jag kommer få svårt att hitta en partner annars... För jag vägrar vara med någon jag inte klarar av att ha sex med!
Detta var ju inte alls som din situation kanske men jag tänkte att det kanske kan hjälpa lite, att veta du inte är ensam om att ha liknande problem...

Ja, det är skönt att veta att man inte är helt ensam om sina bekymmer. Men det visste jag väl egentligen redan....

Låt mig berätta lite om min makes och min "historia". Han och jag blev vänner när jag var tidig tonåring, han är sju år äldre. Han kom in i familjen som en god vän till oss alla. Efter nåt år böev han sakta men säkert förälskad i mig, medan jag inte såg åt honom med de ögonen över huvudtaget. Andra pojkvänner kom och gick. (2 seriösa förhållanden). Han fanns i bakgrunden som god vän. Småningom kom jag till mina sinnens fulla bruk och insåg att han var den rätte för mig. Han är min dröm man! När vi blev ihop visade det sig att han var oskuld (30 år gammal). Han hade inte velat ha nån annan än mig, kändes inte rätt för honom att vara intim med någon annan tjej än mig. Så om han inte fick mig var han hellre utan sex.
Detta säger han fortfarande, när jag frågar honom om han kommer orka leva med mig på dessa villkor. "Om jag lämnar dig blir jag ändå att leva ensam och utan sex. Det är ju dig jag vill ha. Då är jag väl inte dum nog att lämna dig och bli helt utan både dig och sex...?"
Jag måste säga att jag måste ju tro honom. Annars skulle vi inte ha gift oss i somras heller.
Men nu skrämmer ni mig trots allt lite. Ni verkar så rörande överens om att vårt förhållande i princip är dödsdömt om jag inte lär mig tycka om sex...!?!? Självklart vill vi ju lösa detta, och självklart skulle jag vilja kunna njuta av att älska med min man. Men tyvärr har det nått väldigt nära gränsen för att ge upp hoppet om den saken. Nu rör det sig snarare om att tillsammans med maken leva på bästa sätt under rådande om ständigheter...

Tro mig, jag har tänkt tusen och åter tusen gånger på om jag blivit utsatt för något sexuellt trauma som kan ha gett upphov till dessa bekymmer. Men jag minns inget sådant iallafall...

Jag tror att mycket ligger i metala spärrar. Dels handlar det om svårigheter att släppa kontrollen. Dels om en enorm inre rastlöshet som gör det svårt för mig att "slösa tid" på sånt som inte ger mig nåt. Dels har det blivit en ond cirkel där jag liksom redan från början väntar mig att det ska göra ont eller kännas obehgligt på något sätt. Det gör att jag spänner mig vilket naturligtvis gör hela situationen allt utom njutbar...

Nu blev det ett rysligt långt inlägg. Sorry...
Tack igen för allt stöd!

Känner att jag kanske ska förtydliga mig vad gällde det där pussandet på en bebis också... Menade det kanske inte så bokstavligt. Naturligtvis har jag pussat på många barn, jag jobbar med dem och vårdar hela dem kärleksfullt. Men en helt nyfödd som kommer direkt från förlossningen, med blod och slem och allt vad som hör till, erkänner jag att jag har lite svårt för. Då tar jag gärna på mig handskarna innan jag tar i barnet. I det fallet handlar det ju till stort del om ren och skär hygien för smittrisker och liknande. Men. Jag är inte helt säker på att jag kommer att klara av att se på mitt eget barn som en gullig och puss-bar varelse direkt efter förlossningen heller. Utan att det är några smittrisker eller hygien inblandat.
Jag tycker mitt underliv är äckligt, det tycker jag. Har mycket svårt för att min man ger mig oralsex också (förövrigt en av väldigt få saker som är njutbart i sex) eftersom jag inte vill ha honom nära mig med sin mun igen innan han borstat tänderna...
Men som sagt, en renbadad och fräsch bebis, det är jätte mysigt på alla sätt. Inga problem där!

Kanske det vore en god idé att prata om detta med en psykolog som är specialiserad på sexuella problem? Det låter ju som det tar mycket energi av dig att fundera kring detta och oroa dig över att din man inte mår bra, funderingar kring hur "normalt" det är osv.

Jag dömer absolut inte ut dig eller säger att du måste lära diggilla sex, utan att du förtjänar en chans att få reda ut vad som kan vara kopplat till dina starka obehagskänslor inför sexualitet/underliv osv.

Att få ro i tanken kan vara ett mål så gott som något.

Jag tror absolut INTE att det är kört för er!!! Som jag har sagt förut så tror jag att det finns viktigare saker i livet än sex, som kärlek, ömhet och närhet. Och ni verkar ju inte alls lida någon brist på dom fronterna. Han verkar ju älska dig så mycket och vara beredd att göra uppoffringar för din skull, det om något är ett gott tecken. Finns viljan så finns vägen!

Jag hoppas verkligen att du kan hitta lösningen på problemet och upptäcka din sexuella lust, det skulle nog ge ert förhållande ytterligare en dimension. Att gå till en psykolog som är specialiserad på just sexuella problem är ju ett jättebra förslag. Men om det inte går hoppas jag att ni kan jämka ihop era olika önskemål så gott det går och ta hand om varandra och uppskatta ert förhållande för alla dom andra fantastiska bitarna. Sex är ändå bara en av flera pusselbitar.

TS - verkligen verkligen lycka till!!!!!

Nej det är absolut inte kört för er!

Men hur vore det att ta babysteps vad gäller sexualiteten? T ex börja att smekas men könsorganen är offlimit, och successivt öka inom ramen för vad du tycker är bekvämt? Det låter på dig att du har någon form av sex-fobi, och när man behandlar fobier gör man ju ofta så att man undan för undan låter personen vistas i samma rum som t ex en spindel, och målet är att man ska kunna röra vid den?

Som sagt, det här handlar inte om att jag tycker att du MÅSTE ha sex för annars är du onormal, utan snarare om du verkligen tycker att det är ett problem så finns det säkert metoder psykologer kan hjälpa dig med om du vill komma bort från din fobi.

För övrigt tycker jag också att det verkar vara läbbigt att vara gravid - ha en liten alien som invaderar ens kropp, ens fysiologi förändras och sen spricker man när man ska föda - HUGA!

Så klart att det finns hopp för er och din man verkar ju verkligen vilja vara med DIG och ingen annan, oavsett...och då har ni en jätte bra grund att arbeta med.

Jag håller även med de andra.. Du behöver inte gilla sex, absolut inte... Men du kanske skulle må bättre om du fick hjälp, för alla typer av fobier ger ett lidande.. I mindre eller större utsräckning. Som sagt, om du/ni var glada och lyckliga utan sex så skulle det ju inte vara ett problem.. Men nu är det tydligen det och då måste man försöka lösa det. Nu har ni försökt genom parterapi osv men samtidigt som jag tror att det kan vara bra för er som par så tror jag inte att DU personligen kommer någon vart med din situation på det sättet. Så mitt råd skulle vara att kanske söka upp psykoterapeut som specialiserat sig på sexuella problem. Precis som någon annan ovan nämnde.

Har du i övrigt obehagskänslor inför "orena" ting? Typ, om disken skulle bli liggande eller golvet inte är absolut nyskurat, hur reagerar du då? Jag frågar inte för att jag tycker att det är något "fel" på dig eller så, men det är som om jag anar ett mönster.

Vad jag menar är helt enkelt att jag tror att det kan vara bra att ha förmågan att slappna av inför sådana saker - bli kvitt den där äckelkänslan du verkar få ibland. Att ta "Babysteps" verkar för övrigt vara en mycket bra idé. Kanske prova ha lite oreda runtomkring och försöka bortse från det?

Vet inte om det här inlägget ens är relevant, men men.

Jag ville bara säga att du inte är ensam om att inte vilja hålla i slemmiga blodiga nyfödda. Innan jag skulle föda mitt första barn frågade de om jag ville att de skulle torka av barnet innan de lade upp det på mig, och det ville jag gärna. Det verkade inte vara någon som tyckte det var konstigt.

När det gäller de andra så tror jag att det kommer gå jättebra för dig och din man. Ni verkar både tycka om och älska varandra.

Hej! Ville bara säga att vad som än hänt tidigare angående sexuella relationer i ens liv så är det här o nu man måste ta tag i det - ibland ska man gräva o ibland inte... Mitt råd är att börja med att ha kul med dig själv om du förstår vad jag menar! Om man vill läsa avhandlingar/guideböcker om kvinnlig sexualitet så finns det på Bibblan - en bra bok som jag läst o tillslut köpte är "Fina flickor gör det" av Irene Kassorla. Ge inte upp om du vill kunna njuta av samlivet! Har själv problem med smärtsamma samlag sedan 15 år - ibland är det smärtsamt o ibland inte men man kan ju göra annat - läsa kärlekspoesi eller bara kyssas... Det löser sig säkert - lycka till!!