tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Till Lapinette: Jag vet ärligt talat inte om det räcker att flytta inom US. Men det känns som om det kanske är något jag borde börja med innan jag tar det större steget tillbaka till Sverige. Jag har alltid haft någon slags dragning till östkusten iallafall. Nu har jag bara spenderat en viss tid där. Och inte på ställen som Virginia, Conncecticut, New Hampshire, Maine, Boston som ser så otroligt vackra ut och som jag är nyfiken på. Just för att det påminner mer om Sverige och det är inte så himla långt. Jag vill vara närmre Europa som jag fått upp ögonen för. Men jag är orolig att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan och bryter med min man och ger mig av och sen sitter där och inte alls är lyckligare. Men den risken man kanske måste ta?! Hur ska man annars veta?!

chiqitita - jag säger som många andra här. Kan du komma hem ett par månader till Stockholm typ december - januari, då det är som mörkast och kallast. Stanna hemma, kanske hitta ett extrajobb under tiden så att livet blir så "normalt" som möjligt och känn efter.

Jag har en väninna i Italien som en period hade det jättetrassligt med sin pojkvän. Hon kom hem några månader på vintern och jobbade extra i kassan på Åhléns. Hon åkte tillbaka, hittade en ny man och är lycklig.

Själv har jag gråtit ikväll då vår flytt från Cannes närmar sig. Det är jag som vill bo i Stockholm men samtidigt är livet så bra här. Man blir aldrig nöjd?!

Lapinette, klart att du är ledsen... en flängig, jobbig men underbart romantisk period närmar sig sitt slut. Och även om du redan är på god väg i nästa (underbara, romantiska period) så är man såklart alltid ledsen när man lämnar nåt bra bakom sig. vilket ju bara betyder att man är förmögen att rota sig, och kan göra det om och om igen...

Viktualia; Tack för omtanken! Nej, jag lever nog inte heller i nuet för jag grubblar ständigt om hur allt ska bli jag med. Som när jag var hemma hade jag svårt att bara njuta av dagen eller av vad jag gjorde. För jag tänkte bara på att det ju snart skulle ta slut och vad var det för mening och tycka något var kul då. Därför tog jag inte tag i att ringa några av mina gamla kompisar för sen har vi ju ingen kontakt när jag väl har åkt tillbaka. Så jag har lite svårt att njuta av stunden och livet. Och det du nämner om småstad känner jag igen med. Vi flyttade för att kunna ha råd och köpa hus och jag trodde att man då skulle bli lycklig. Men har nu upptäckt att ett hus gör en inte lycklig utan det är VART man bor. Och jag trivs inte alls där vi bor. Det finns ingen kultur, historia eller ställen att gå till. Jag längtar efter en storstad (som Stockholm eller Rom) där man kan gå mellan cafeer, utbud av museum och omringad av historiska monument. Men varför upptäcker man allt sånt när det nästan är för sent?!

Lapinette:Åh, jag förstår så väl hur du känner det om du nu är på väg att flytta.
Helt plötsligt är man väl nöjd med vart man bor. Men du får meddela sen hur du kommit in i den svenska vardagen och hur omställningen är. Det är ju skrämmande hur snabbt man anpassar sig. När jag kom hem från USA så undrade jag vad man gör där hemma. Skrattade lite åt dom små affärerna och att köpa tidningen var dagens höjdpunkt. Likaså att prata om vad som skulle lagas till middag. Sen var det då nyheter kl 6 och Allsång på Skansen bla. Ringde man upp en kompis så skulle hon titta på en serie som började. Allt sånt där kändes lite löjligt och konstigt. Men det tog ju inte lång tid innan man själv kom in i dom rutinerna.
Det livet är bara så där och man kommer snabbt in i det. Vad jag undrar är förstås. Det är ju bra i ett par veckor som jag upplevde det. Jag tyckte bara det var mysigt och tryggt. Men man vet ju att man är på semester och bara har det en viss tid. Hur skulle det vara om man visste att det var ens liv och inte bara på en viss tid. Vad tror ni?!

chiqitita - jag har aldrig helt flyttat utan bott minst 10 dagar i månaden i Stockholm. Vilket gjort att jag är van vid det där uppbokade livet som ruschar förbi i 190. Me like! Det jag dock inte är van vid är att där ha min man boende hemma hos mig. När jag har varit i Stockholm de senaste åren så har jag varit "singel". Jobbat mycket, tränat och träffat kompisar. Nu blir livet något annorlunda. Jag ska dela den med någon.

Är van från Cannes där vi är tillsammans hela tiden men här har jag inga kompisar. Sitter ensam hemma och jobbar om dagarna etc. I Stockholm har jag många vänner, familj och det är självfallet för deras och mitt jobbs skull som jag vill bo i Stockholm. Klimatet, naturen, maten är bättre här! Vi hoppas att vi kommer tillbaka hit en dag.

lapinette.. Jag känner igen din situation en hel del för vi levde lite liknande under 4 ar; han i Frankrike och jag i Sverige (och jag hann väl flytta typ 4 ggr inom landet da). Vi hade inte sa bra ekonomi eftersom vi bada studerade men jag lyckades resa till Frankrike atminstone varannan eller var tredje manad i en veckka eller mer. Tiden när vi var tillsammans var härlig, lite som semester, tiden vi var ifran varandra var hemsk pa det sättet att man saknade varandra ngt enormt, men samtidigt kunde man ägna sig fullhjärtat at studierna och "singelliv" med massor av utekvällar, träning etc
När studietiden var slut fick min m2b jobb i Paris och jag akte över direkt. Det var verkligen härligt att fa riktigt vardagsliv tillsammans... även om man fick lägga om livet en liten aning.
Det JAG har märkt är att vi än idag har svart att vara ifran varandra om än bara en helg eller en vecka.. Det var sa väldigt manga slitande avsked under den tiden att det är lite jobbigt att säga hejda idag.. Later kanske fjantigt, men sa är det, även om det blivit bättre med tiden.

... måste lägga in en kommentar här.. Zozo skriver att de har svårt att vara ifrån varandra efter distansförhållande tidigare med jobbiga avsked...

...för oss är det tvärtom... det var jobbiga avsked under de 2,5 år när vi bodde 25 mil ifrån varandra och sågs i genomsnitt var tredje helg.. men nu är det helt lugnt. min m2b och jag reser i våra jobb och även privat utan varandra och jag tycker inte att det är speciellt jobbigt. Vet ju att han/jag kommer hem så småningom. Just i detta nu är jag på jobbet och han har semester... vilket innebär att jag är gräsänka en vecka.. mysigt att få längta lite efter varandra!

Hejsan viktualia
Jo, men grejen är att :
1) det handlade om 4ar
2) det var inte var tredje vecka utan ofta var tredje manad...
3) det allra värsta var att oftast visste vi inte NÄR det skulle bli nästa gang..
En gang gick det tom 6 manader - arrrggghh!
Men visst, med tiden blir det bättre och jag tycker att det är skönt att aka hem själv till Sverige ngn vecka eller sa. För det första har jag inte samma "dötid" med familjen när vi bada är där och sedan är det sprakproblemet som spelar in..

Nummer 3 på Zozos lista var nog det värsta... då förstår jag att det var tungt...

Hur som helst kan man konstatera att det här med förhållanden och avstånd är en klurig fråga... för mitt förra inlägg till trots så är det verkligen INTE så att jag längtar tillbaka till tillvaron med distansförhållande...