tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Intressant tråd! Jag håller på att plugga färdigt och sen ska jag söka jobb och flytta, men jag vet inte vart. Även om det blir inom Sverige (egentligen troligast) så finns det ju mycket att ta ställning till - storstad eller mindre stad, nära hem eller längre bort, innerstad eller förort, ta hänsyn till var befintliga kompisar bor eller inte... ser för- och nackdelar med allt.

Det där med cypernsvenskar är intressant, det är precis sånt jag vill undvika. Bor gärna på en liten ort om jag bara får umgås med människor med (enligt mig) roliga intressen. Då gör det inget om vi måste åka en bit för att göra vissa saker. Cypernsvenskar (bra ord) finns det fullt av i Stockholm också.

Fast det kanske inte tjänar nåt till att fundera på saken, vill man ha jobb kanske man inte kan vara så kräsen :D

Oj, vad många intressanta åsikter. Det är jätte intressant att läsa och jag tar in allt...Jag är i en slags livskris för jag vet verkligen inte vart jag hör hemma. Ibland kan jag även ångra att jag åkte från början bara för att man blir såhär konfunderad och snurrig. Jag håller med er mycket i det som irriterar en i Sverige och dessutom arbetslösheten. Men det är ändå det bra som tar över. Som idag när vi var inne och gick i den vackra stan och man är omringad av vatten och alla vackra hus som ju ligger mitt i stan men man ändå känner det som om man är mitt på landet. Det är ju helt otroligt. Och det hjälper mig även att förstå varför jag aldrig kunnat besluta mig för om jag är stadsbo eller landet människa. Man behöver ju aldrig bestämma sig när man bor här. Jag håller med om att man kanske inte träffar gamla kompisar som man tror att man kommer att göra. Fasen att få träffa min älskade mormor är ju projekt. För det ska vara en dag som passar henne och sen så vill ju hon se till att hon bjuder en på allt när man kommer hem till henne. Men jag vill ju bara träffa henne och inte börda henne med att hon ska känna så. Men såna är dom och då blir det inte att man träffas så ofta som jag vill när man väl är hemma. Sen känner man ju även med gamla barndomsvänner att det enda man egentligen har gemensamt är gamla tider. För sen har man ju inte riktigt haft kontakt med dom genom åren och dom har sina egen liv när man kommer hem på en sån kort tid. Och jag vill ju mest prata gamla minnen och gå och titta på träden vi brukade klättra i och det blir nog lite tråkigt för dom efter ett tag eftersom dom fortfarande bor kvar. Men en sak har jag märkt och vill fråga er om. Jag är den som flyttade utomlands men jag får inga frågor när jag kommer hem. Mina gamla kompisar frågar mig knappt något om mitt liv utomlands.....Jag tycker det är jätte konstigt. Jag är jätte nyfiken på deras liv och hur dom lever idag. Och dom bor ju fortfarande här och det kanske inte har hänt dom så förfärligt mycket. Men mig frågar dom ingenting. Varför är det så tror ni......
Men jag har ett stort val framför mig. Kan man leva i ett annat land bara för kärlekens skull och vara lycklig. Hur mycket betyder ens rötter, familj. släkt och vänner egentligen.....Jag kan ju skriva en hel lista på saker som jag älskar med Sverige. Även om det gäller mest sommaren förstås. Men inte med landet jag nu bor i. Det skrämmer mig lite. Men stannar jag bara för att jag längre inte vet hur saker och ting fungerar här. Att skaffa lägenhet, jobb, körkort....all byråkrati är helt främmande för mig. Och hur kommer man framåt här......hjälp....

Intressant chiqitita. Precis så är det!
Vissa är helt ointresserade av mitt liv. Dom lever precis som dom gjorde innan jag flyttade ut. Samma partners, samma vänner dom gör samma saker på semestern. Jag tycker givetvis att det är jättetrevligt att höra om men kan ibland bli lite sårad över deras totala ointresse över saker utanför "deras vanliga värld" som tyvärr numera inkluderar mig och mitt.
Som tur är har jag andra vänner som lever ett lite mera utåtriktat liv (även dom med hus och små barn, det är inte det det handlar om. Det är en inställning). Har blivit att jag umgås mer med dom och mindre med crowden som inte är lika utåtriktade.

Men trots allt anstränger jag mig för att ha i alla fall lite kontakt med dom. Man får bara vara med dom på deras villkor och prata om det dom intresserar sig för .

chiqitita - något som jag undrar över. Är det helt omöjligt för din man att flytta till Sverige? Måste du välja mellan din familj och din kärlek? Kanske har du nämnt det tidigare eller så har jag inte förstått.

Jag har turen att finna en utländsk man i Sverige som absolut kunde tänka sig att flytta tillbaks. Håller med Zozo om hur svårt det är att få franska väninnor och om männen som visslar när man promenerar på gatan. För att inte tala om männen/pojkarna som söker kontakt när man stretchar på gymet. Sånt tar jag med en axelryckning. Då är det jobbigare att hitta vänner, någon man kan prata med om ditt och datt etc.

Och Paris...min man fick ett jobberbjudande där för ett halvår sedan men tackade nej. Nu när vi bor i Cannes kan vi omöjligt tänka oss denna storstad, långt ifrån berg och hav. Hade någon frågat mig för 2 år sedan om jag kunde tänka mig att bo där hade jag jublat.

Det är så sant det ni säger!

Ska gifta mig med en australienare, bodde i Sydney större delen av förra året. Sen flyttade vi till Sverige och nu bor vi i Norge pga jobbmöjligheter och högre löner.
Just nu känner jag mig så stressad för i december flyttar vi tillbaka till Australien för minst två år, så nu känns det som om jag måste suga i mig allt av Skandinavien för jag vet att jag kommer vara borta länge.
Men samtidigt älskar jag Australien och längtar dit som en tok!

Så jag håller med om att man måste ta hänsyn till alla möjliga sidor av saken.

När jag är borta saknar jag familjen så det gör ont, men när jag är nära dem kan de driva mig till vansinne (vi bor med min bror just nu och grrrr)

Jag saknar mina vänner, att umgås med människor som känner en och de flesta dumheter man gjort och ändå älskar en. Men ibland när jag kommer hem är det så svårt att hitta tid att träffas, de har sina nya liv och jag har mitt, vi pratar bara gamla minnen och det känns som vi försöker klamra oss fast i det gamla.

Dessutom har jag märkt att det egentligen inte spelar så stor roll hur stort avståndet är till "hemma". Det är faktiskt lika jobbigt att bo så långt bort som Australien som att bo i Norge. Ibland är det nästan värre i Norge för man vet att man är närmre och att man då borde åka hem oftare.

Måste också tillägga det som känns mest jobbigt för mig att bo utanför Sverige, det är att jag känner mig som en alien. Det känns som om det syns utanpå mig att jag inte hör hemma där. Vet inte varför och det har inget att göra med om jag trivs i landet eller inte, den känslan finns ändå där.

Glad att jag hittade den här tråden, så himla skönt att höra andra berätta om liknande grejer, det känns som om det stärker mig och jag blev nästan rörd till tårar av din lista Sherlock! Den träffade mig som ett slag i magen!

Jag bor också utomlands, pga mitt jobb (och är särbo med maken som stannat kvar hemma till råga på allt! ). Skillnaden för mig är att jag har ett "svenskt" jobb och vet därför att det är för en begränsad tid (även om jag inte ännu vet slutdatum på det) och så betyder det att jag har en delvis svensk arbetsplats. Det betyder mycket också, samtidigt som man lätt hamnar i "ghettot" på kuppen och umgås för lite med personer från det land där jag bor. Förösker komåpensera det med att resa och aktivt söka kontakter här, men det är en trygghet att ha sitt lilla mini-Sverige också. Jag tror på sätt och vis att kollegornas fruar har det värst...

Hej alla :) Mitt första inlägg i forumet.. Ska gifta mig i mitten av september, har smygläst era inlägg ett tag nu så det är väl dags att jag säger något jag oxå ;)

Instämmer helt med kattkatts lista. Den är riktigt träffande, tycker jag.

Jag har haft en dröm (mer fantasi egentligen) om att jag minsann skulle bo "utomlands" under en period. Men då jag är alltför hemmakär (ska inte skylla på bra jobb, pojkvänner osv, för vill man så vill man) så har det alltså inte blivit av. Jag har nu motvilligt erkänt för mig själv att jag inte alls är så äventyrlig som jag gärna vill tro att jag är ;) Däremot reser jag varje år till länder som jag inte besökt innan. För mig blir det en balans (kanske någon skulle kalla det för kompensation eller rentav tröst)till valet av att bo 6 mil från min barndomsstad och päronen.. Jag vill se mer av världen, men samtidigt - det som är viktigast i mitt liv är min familj. Tanken på att behöva boka längre flygresor känns som ett för högt pris.. Känns omständigt, f-n jag kanske bara är lat när allt kommer omkring..? ;) hm..

Tedda.. Jo, men tänk ocksa pa att det inte ALLS är samma sak att resa ut och bo utomlands ett tag som att flytta till ett land där du (à priori) ska bo resten av ditt liv. Atminstone för mig var det en jäkla skillnad om ni ursäktar uttrycket.
Flyttar du tex till London och vet att du ska vara där i fyra ar kan du pa ett annat sätt njuta av stadens goda sidor.. du vet ju att du ska flytta tillbaka sedan..

Zozo..
Jag sätter inga likhetstecken mellan att bo ett par år utomlands till att emigrera för gott. Jag bara utgick ifrån mig själv och mina tankar kring det hela, och som framgår skulle jag med största sannolikhet inte emigrera.. ;) Jag och min blivande har diskuterat vid flertal tillfällen att bo en period i Australien och även letat jobb där, men när det började dra ihop sig på allvar så fick jag kalla fötter. För mig var DET en stor grej, och det hade handlat om 2 år.. Men så kanske jag är extremt hemmakär oxå ;)Jag kan besöka min familj utan att det blir ett projekt, och jag gör det ofta. För mig är det en avgörande faktor.

En kompis från Australien bodde i Sverige i sex år, och jag vet att det var väldigt jobbigt periodvis för henne. Hon längtade hem men samtidigt hade hon rotat sig här, det slutade med att hon flyttade hem till Australien igen (och lämnade sin svenska pojkvän här) - men hon är här och hälsar på varje år. Inga lätta beslut, men om man omöjligt kan fatta ett beslut som måste gälla för resten av livet - kan man inte ge sig själv en prövoperiod? Eller drar man bara ut på det svåra då kanske..? Klart - flytta fram och tillbaka är verkligen ingen drömsituation heller. Men om det visar sig att man inte står ut med det nordiska klimatet, att man trots allt inte träffar sin familj/vänner så ofta som man trott man skulle göra osv - det behöver ju inte betyda att man absolut inte kan flytta igen? Det handlar väl till sist om vad som är allra viktigast för en, är det inte så?

Visst är det! Men när man bestämmer för att gifta sig med en utländsk man (som inte vill flytta till Sverige), skaffar hus och ev barn.. ja da är det ju inte sa lätt att säga "nej hoppsan, det här var inte kul längre - nu flyttar jag tillbaka till Sverige".. Det var därför jag sa "resten av livet"..
Vill man bara testa kan man klart ge sig en prövotid!