Hej tjejer!
Hur ofta brukar ni bråka med era män/sambos och vad brukar ni bråka om?
Vi bråkar oftast om löjliga saker som vi förstorar upp har jag märkt...senast alldeles nyss såklart...
Båda är arbetslösa och uttråkade så det bidrar rätt mycket men visst känns bråk onödigt ibland men det kan nog vara bra nån gång emellanåt? När vi inte bråkar känns det så himla bra och så vill jag ha det jämt men det går nog inte utan lite bråk ibland?
Det beror väl på vad man lägger in i begreppet bråka. Man behöver ju inte skrika och gapa för att man gör det.
Det måste nog vara något allvarligt fel på mig som är nyss 50 fyllda och "bråkar" med min man och gjorde det även med min förste man. Att leva så nära en annan människa kan vara väldigt enerverande trots at man älskar den här människan. De diskussioner vi har haft har konstigt nog aldrig rört stora saker som pengar (för att de aldrig har varit något jätteproblem även om det inte alltid har varit så fett), otrohet (för det har aldrig förekommit) m.m. Däremot kan jag reta mig på min man som inte gör det han har lovat, och det är kris för gästerna kommer ute på trappan NU. Eller för att han inte tänker på att handla hem mjölk och sedan är grinig för att det inte finns någon till frukostgröten. Som om det vore mitt fel. 
Jonnes brud:
Precis, ett bråk kännetecknas inte nödvändigtvis av att man skriker åt varandra enligt mig... Men kanske ser min sambo det så? För när hans syster frågade oss nyss om vi bråkar mycket sa han nej men jag sa ja. (Detta har även konstaterats tidigare.)
Saken är den att vi s.a.s. "gnabbas" väldigt mycket - retas och pikar och småtjafsar, fast för det mesta på ett kärleksfullt sätt och jag har ingenting emot detta. Men min pojkvän är fullkomligt urusel på att märka var gränsen går. Vissa saker kan vara lite kul första gången man säger dem men fruktansvärt sårande/upprörande femte gången, vilket han inte fattar utan säger dem tio gånger samma dag. Och alla diskussioner kan bara drivas till en viss gräns, innan man gjort den andra skitförbannad. Detta fattar ju de flesta människor, och jag tror faktiskt att de flesta av er skulle märka rätt tydligt på mig när jag börjar bli arg och ledsen. Men inte han alltså... Vad gör man åt detta?
Jag önskar jag kunde svar dig på det Bobou. Min älskling har en tendens att börja skratta åt mig om jag blir upprörd över något. Snacka om att man blir ändå mer upprörd!!! 
Han förstår inte heller alltid när han sårar mig, trots att jag säger det åt honom. På ett sätt tror jag att han har rätt, för han gör det ju inte med vilje. Det är inte meningen att han ska såra mig och jag antar att han tycker att jag får skylla mig själv om jag tar åt mig. Suck! 
Bobou:
känner igen det där lite. lite får man ju skylla sig själv om man har en ganska hård jargong i sitt förhållande. tycker du det är jobbigt bör du prata med honom och mildra erat "gnabb".
men sen tror jag också att vissa människor helt enkelt inte märker av sådana där subtila förändringar på väg mot att man blir ledsen eller arg. jag har svårt att upptäcka när min pojkvän går från att ta ett skämt med ro till att bli sur.
man får jobba på det.. kanske hjälper det. kanske inte. alla har inte tentaklerna ute jämt. =/
NokGroda:
Det är inte så lätt heller med en sambo som alltid har tentaklerna ute! Min M2B känner av min känslostämning direkt och läser mig som en öppen bok. Även när det inte finns något att känna av så tolkar han mig. Om jag kommer hem och inte är övertrevlig mot honom antar han att jag är sur, och frågar vad det är, om jag är sur på honom. Ibland är man ju bara trött efter jobbet! Men han har blivit bättre på att inte göra så. Det är i alla fall bra med en sådan sambo när det verkligen ÄR något man är ledsen över. Då känner han det direkt och kommer för att trösta! 
Victory:
Lol, min sambo är också så när han försöker ha "tentaklerna ute"... Typexempel: Jag kommer hem och är trött, svettig och blöt efter att ha cyklat i regnet.
Jag: Krama mig inte nu, jag är så svettig och jag vill ta av mig de blöta kläderna.
M: Va?! Får jag inte krama min flickvän?! 
Du hatar mig!! Min flickvän hatar mig! Jaja, jag ska hoppa framför tåget, om det är det du vill...
Sådär är han ganska ofta också. Fast mest på skämt. 
>Bobou:
Ja, jag måste väl erkänna att jag inte var så mycket bättre själv. Frågade ständigt och jämt vad det var när han såg lite nedstämd ut, (typ: Älskar du mig inte längre, snyft?) vilket ju kan vara väldigt irriterande i längden. Så vi kom överens om att tagga ner och det har vi båda faktiskt gjort. Nu frågar jag inte lika ofta vad han tänker på. Men ibland är man ju bara så nyfiken på vad som pågår innanför pannbenet...
*sambo*
"rödbetsvarning"
vi har aldrig varit osams längre än 20 min. Vi har liknande grundvärderingar och bråkar mest om missförstånd. Vi är nästan aldrig osams IRL, däremot missförstår vi lätt varandra på irc, alltid svårt att förklara hur man menar i en så platt kommunikationsväg. Är väl precis som på BT, vi tjafsar en hel del här, men skulle antagligen förstå varandra bättre IRL.
Vi har iaf som policy att aldrig gå och lägga oss som ovänner och att alltid reda ut det omedelbart istället för att ge oss ut på timmeslånga promenader på egen hand etc.
Bråkar gör vi aldrig men kan bli osams. Vi är så lika att det ibland är helt omöjligt för någon att få fram sin sak.
Vi har lärt oss vad man inte bör ta upp i onödan.
Inte särskilt ofta, någon diskussion ibland men inte så att det klassas som riktiga bråk! Hemma hos oss är det bara lugnt och skönt :)
