Hej tjejer!
Hur ofta brukar ni bråka med era män/sambos och vad brukar ni bråka om?
Vi bråkar oftast om löjliga saker som vi förstorar upp har jag märkt...senast alldeles nyss såklart...
Båda är arbetslösa och uttråkade så det bidrar rätt mycket men visst känns bråk onödigt ibland men det kan nog vara bra nån gång emellanåt? När vi inte bråkar känns det så himla bra och så vill jag ha det jämt men det går nog inte utan lite bråk ibland?
Vet inte hur ofta vi bråkar riktigt, men det händer! Absolut! Fast jag är av den uppfattningen att man ska bråka. Iaf är det något som jag behöver. Vi pratar bra med varandra och det behöver oftast inte blossa upp till storbråk. Dock känner jag ibland att nu behöver jag få bråka och skrika lite. Man går ju och samlar på sig lite irritation hela tiden. Hemma, på jobbet, med vännerna. Inte är allt frid och fröjd jämt. Och ibland kan det därför vara skönt att få skrika lite. Men så tycker jag! Nu låter det som att det här är nåt som händer varje dag, men så är det inte. Det går låååååång tid emellan. Men skönt är det tycker jag. Inte behöver det vara nåt negativt med att bråka inte! Det är bra att frigöra lite energi.
Jag och min sambo har varit tesammans i två och ett halvt år , vi flyttade ihop för två månader sedan, och vi har aldrig bråkat.Han är en sån lugn person och pratar om det är något han funderar på. sån är inte jag, men han lugnar ner mig!!
Han är min speciella juvel! (verkar finnas många av dom! Så Chocolate Chip Cookie, du behöver inte vara orolig! Din alldeles speciella juvel sitter nog på en stubbe någonstanns å väntar på dig! )
Om man tror att det är något eftersträvansvärt och "bra" att inte bråka eller bråka mycket sällan, så har man nog missförstått ett och annat!
Ett par i Karlskoga nekades t o m att få adoptera därför att de bråkade för litet - de uppfattades som konfliktskyende och därmed inte kapabla att ta emot ett barn.. :p
Så bråka på! (men de bästa bråken är de konstruktiva!) :)
Jag tycker det är sjukt att man inte ska få adoptera barn för att man inte bråkar. Finns väl bättre sätt att lösa problem än att stå och skrika på varann. Det löser väl ingenting när man skriker på den andra och inte lyssnar. Tacka vet jag en vanlig hederlig diskussion.
Vi bråkar aldrig. Jag har inte det temperamentet och mår själv inte bra om nån skriker åt mig utan då blir jag bara ledsen.
Håller med dig Ei saa peitää! Man kan väl diskutera problemen man har?!(alla förhållanden har problem ibland)Man behöver väl inte börja skrika åt varann?! Vi diskuterar, det funkar iaf. bäst för oss och våra personligheter. Jag börjar bara gråta när någon skriker åt mig.
Kan tillägga att vi varit tillsammans i 12 år och har ett jätteharmoniskt förhållande med mycket gos, mys, pussar och kramar. Blir vi oense om nåt så löser det sig rätt fort utan skrik och släng i dörrar. 
Jag håller oxå med om att diskussioner självklart funkar bäst. Det är nog det enda som funkar. Att skrika och gråta gör ju inte att man löser problemen. Men kan ni inte tycka att det kan vara skönt att skrika och gråta ibland? Ibland kan jag känna ett behov av att gråta. Och ibland av att skrika. Det är ju inte så att jag startar ett bråk bara för att få skrika, men kan tycka att det kan vara jäkligt skönt ibland att få göra det. Frigör spänningar och energi på det sättet. Om jag går och irriterar mig på småsaker under en period och sen bara diskuterar detta, så löser sig ju själva problemen, men de spänningar som jag samlat på mig genom att vara irriterad försvinner ju inte.
Jag kan helt enkelt inte förstå att man kan leva tillsammans med någon utan att bråka? Det verkar väldigt konstlat och onaturligt på något sätt. Man lever ju så nära inpå någon. Att man bråkar behöver inte betyda att man inte älskar varandra. Precis som allt annat är "bråk" bra i lagom mängd. Ingenting är bra i överdriven mängd, varken åt det ena eller andra hållet. Om man aldrig kan släppa loss och våga bråka med sin partner, tror jag att man kan gå runt och bära på massa negativ energi.
Som någon sa i ett inlägg " vi har inte bråkat på sju år" det kan inte vara bra för hälsan. Är det roligt att gå runt och le åt varandra trots att man egentligen är ledsen och arg?. För ledsen och arg det är ALLA ibland, det kan man inte komma undan.
Sedan tror jag att detta även beror på hur man är som person, vissa har ett hett temperament medan vissa är lugna. Men oavsett detta så kan jag inte tänka mig att det kan vara bra för kroppen/hälsan att aldrig bnåka om man är arg. Det måste vara ett trist förhållande att vara så pass lik den andra att man aldrig bråkar.
Jag kan bara svara för mig själv men jag är sällan arg eller irriterad på min man. Sen vet jag nog inte hur man gör när man skriker åt en annan person för det har i princip aldrig hänt. Har nog inte hört mina föräldrar bråka med varann heller så det går nog i arv. Gråter gör jag heller aldrig såvida jag inte ser en sorglig film eller liknande. Gillar inte att gråta med folk omkring mig heller. Skrattar gör jag däremot väldigt ofta.
Fast lite mer temperament skulle jag nog önska att jag hade men isåfall måste jag nog gå på en skrik och bråk kurs. 
Jag och min M2B är inte sånna personer som blir arga varken på varann lr andra! Senast jag va arg å skrek på någon va för tre år sedan då en person sårade min kompis!
Jag förstår inte resonemanget att det inte är hällsosamt att aldrig bråka. Vi tycker olika om saker , men inte skriker vi på varann för det, vi respekterar att vi tycker å tänker olika!
Om jag skulle känna att jag hade en massa agretioner som ville ut så hade jag sluppit ut det, men det har jag inte!
