Hur ofta bråkar ni?

Vi har varit tillsammans (är gifta nu) i 3 1/2 år.
Inte ett endaste tjafs har vi haft trots att vi har haft en massa anledningar för att ha det.
Jätteskönt!
Det är inte mycket vi inte är överens om men skulle det hända att vi tycker olika om saker så kompromissar vi.
Vi är mest kära o glada hela tiden.

I förhållandet jag hade innan bråkades det massor, massor.

bråkar periodvis mer eller mindre. oftast därför att jag tycker han är helt för oromantisk och tycker han prioriterar fotbollen högre än mig. vilket jag vet att inte är sant, men jag får det till ett gräl iallafall. eller det att han inte är intresserad av att planera bröllopet, utan verkar likgiltigt.

jag fräser ofta till utan anldning, och blir lätt irriterad på honom.

fast delvis är det hans fel. om jag är ledsen för nåt han gjort blir HAN SUR på mig. man får inte ens fråga varför han ibland gör si och så, då säger han att man gnäller och blir sur och arg.

men vi älskar varandra ändå. båda två är bara för stolta för att bara låta det ligga.

MEN, är det för mycketr begärt att han någon enstaka gång ska GÖRA middag åt mig? istället för att bara ta utpå restaurang och bjuda.

Vi har aldrig haft ett regelrätt bråk. Däremot är vi inte ense om allting (även om våra grundvärderingar är mycket lika). Oftast diskuterar vi med varandra och kommer till en konstruktiv lösning, men någon enstaka gång har det hänt att vi har höjt rösten mot varandra. Då brukar vi båda ångra oss snabbt eftersom vi vet att det inte går att lösa problem genom att skrika på varandra. Ingen av oss är nog särskilt stolt - utan kan erkänna att vi hade fel.

Jag tror att det är väldigt olika angående hur mycket man måste "bråka" med varandra i ett förhållande. Jag tycker inte att antalet bråk/år behöver säga så mycket om relationen i sin helhet. Det är helt enkelt olika hur man väljer att lösa sina problem (och så är det nog en fråga om personlighet/temperament också).

Kan bara tillägga att vi inte enbart är störtkära och glada i vårt förhållande (frulan verkar ju ha det toppen ). Trots avsaknaden av bråk så går vårt förhållande upp och ned,,,,,precis som alla andras .

Det skulle självklart inte vara någon flirtgubbe.

Bråka & bråka - det beror väl på vad man menar med bråk. Klart vi inte alltid är överens om allt och att lite kommunikationsproblem ställer till med sura miner ibland. Men aldrig under fem år så att vi känt att relationen är i gungning eller ifrågasatt om det är vad vi båda vill tillsammans. (fast när han blir som mest musslig och jag känt mig som mest sårad så har jag nog frågat ibland om han verkligen vill vara med mig? och tyckt att "men GÖR NÅT för att göra mig glad då"...!!!

Ja jag önskar att vi ibland kunde diskutera mer istället för att bli så sura och arga men vi har temperament båda två och starka känslor för varandra och då blir det lätt så.

Tycker man olika om nåt så ska man ju inte hålla tyst om det tycker jag utan säga vad man tycker. Tyvärr blir jag ju så lipig när jag blir upprörd men jag har på sistone lyckats bli mer arg än ledsen iallafall. *nöjd* :)

Jag blir så arg när min pojkvän blir arg/sur på mig för småsaker. Är jag på bra humör innan så försvinner det direkt. Sedan kan vi vara småsura en hel dag men så är det inte alltid. Ibland löser vi det snabbare ocskå.

Vi har mycket sällan bråk hemma. Men det händer väl att vi tappar tråden ibland och låter barnen härja som galningar. Det är ofattbart påfrestande. Den lilla bara drar ikring saker, sliter ner saker från bord,bänkar stolar mm. Den äldre tjatar och tjatar. DÅ blir det ofta så att vi skyller på varandra om vems felet är. Ofta brukar vi reda upp det med "nu tar vi tag idet här -det är inte barnens fel".

Annars ever vi ett stillsamt liv - kanske mera "tjafs" om småsaker som disk, tvätt, städning mm

det var värre i början av förhållandet -för 13 år sedan...

Vi bråkar aldrig och det är så skönt.

vi bråkade också mycket mer i början men vi har lång väg kvar. Han är lättstött men blir gärna sams fort. Jga blir inte lika lätt arg på honom men surar gärna länge och väl om jag tycker han varit dum....Men även om vårt förhållande verkligen går upp och ner så blir det bättre och bättre kan jag känna...Då tycker jag det är värt att satsa på även om jag många gånger bara vill strypa karljäkeln. Man ökar förståelsen allt eftersom om man är lyhörd...Och det är väl si och så med den också...Ibland Vill man ju inte vara förstående och det gäller väl för ens partner också. Men man skall välja sina krig och aldrig anklaga (det verkar vara manlig standard, de känner sig alltid anklagade för ditten och datten) Det var det som slog mig när jag läste Sofia helenas inlägg. Jag har också varit med om det 1000 gr och sedan läste jag om det i "män är från mars kvinnor från venus" Att män blir arga på sina kvinnor för att de är sura på dem...Eller sura och ledsna i största allmänhet för de tycker att de får skulden. Och är det inget de praktiskt kan lösa så blir de alldeles rådvilla. Min pojkvän tror alltid fortfarande att jag berättar om dagens bekymmer för honom för att han skall lösa dem och DET gör mig galen. Om jag säger att jag är ledsen för att jag inte får något riktigt jobb vill jag ju bara ha förståelse och att han skall säga att jag som är så duktig kommer säkert få ett snart. Nej nej nej...Då sätter han sig vid datorn och kollar alla jobbsiter, hittar annonser jag kan söka, klurar på vad som låter konstigt i mina "personliga brev" och så vidare. När jag inte uppskattar hjälpen det minsta blir han stött. Men sånt där ger sig med tiden. Tjejer verkar också i allmänhet bättre på att generalisera vilket också enligt boken (och min pojkvän) göra män galna....När jag säger: "Du ger AAAALDRIIG mig en kram" till en tjejkompis blir hon alldeles till sig och ger mig 8 stycken och förstår bara att man är i extra starkt behov. Min pojkvän tar mig på orden och blir förbannad och säger att jag faktiskt fick en för tjugo minuter sedan och att jag verkligen inte har rätt i sak...Så kan det vara...Nu är det topmodel..so long

Vi bråkade ganska mycket i början av förhållandet men det har blivit mindre och mindre av det. Främst därför att vi hela tiden försöker lära oss att istället prata konstruktivt om det och reda ut vad som egentligen är orsaken till missämjan (vilket vanligtvis är någon form av missförstånd). Men fortfarande ryker vi ihop ibland och då oftast över småsaker som att jag anklagar honom för att han inte plockat bort efter sig och han försvarar sig med att han minsann gjort det, osv...

Jag tror hur mycket men bråkar beror på vilken personlighet man har och framförallt kombinationen av personligheter. Vi är båda ganska tempramentsfulla personer som gärna vill ha rätt och då blir det såklart diskussioner ibland. Men vi reder alltid ut det och är bra på att säga förlåt.

Däremot är min sambo väldigt bra på att lyssna när man har problem och gör INTE som den typiska mannen - försöker hitta lösningar. Han är nog lite "tjejig" på det sättet. Men det är jag bara glad över!