Tack för alla tankar och kramar hörni.
Vi hade en väldigt väldigt fin begravning och en dag jag tror alla kommer att minnas som en bra dag, trots lera och regn. Det blev så som passade min morfar och jag kan ju säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att folk skulle bli SÅ berörda och glada över attt jag tog mod till mig och sjöng "fattig bonddräng". Jag hade tänkt att den skulle finnas med, som en liten del, en hälsning från mig och typ kanske bland det sista på antingen gudstjänsten eller minnesstunden.
-Istället hade de valt att den skulle sjungas det allra första som hände efter klockringeningen (här var det lite spännande att stå uppe på läktaren och försöka känna in när det var lagom att börja, eftersom jag sjöng utan komp), och sedan hakade prästen liksom på visan och knöt an till den i allt han sade. Jag såg ju inte folket, men det sades sedan att stämningen där nere i bänkraderna gick att ta på. Och en farbror kom särskilt fram till mig senare på dagen och sa "jag har aldrig i hela mitt rätt långa liv hört någon sjunga en sång med sådan oerhörd tydlighet och berätta innehållet så träffsäkert och rent och klart som du, och då ska du veta att jag har hört en del under åren" Det, för en som verkligen egentligen aldrig varit någon solist, kändes rätt fint att höra. Och alla kramarna och annars rätt fåordiga kusiner och morbröder som verkligen visade att de satte stort värde på och fick med sig något av sången. "Det kunde inte ha varit mer på pricken" osv.
Jag är djupt tacksam att jag följt min magkänsla och mitt hjärta även den här gången och det känns väldigt fint att få vara med och betyda något för någon annan, på ett mycket djupare plan än att liksom "uppträda för att få beundran och beröm" om ni fattar vad jag menar. Det här är istället fråga om att förmedla känslor och att det uppenbart spelar roll för att föra människor nära varandra är så himla tydligt och då känner jag mig så glad att jag på just mitt eget lilla vis kan vara med och bidra.
Min mamma höll ett tal och berättade en berättelse på minnesstunden som var jättefin och så man var tvungen att börja böla igen. Jag läste en dikt på slutet och insåg då att det var helt rätt beslut att jag i kyrkan stod på läktaren-det är nämligen oerhört svårt att hålla rösten stadig när man har allas ansikten framför sig...
Att få tillfälle att möta så många av mina släktingar var faktiskt jätteroligt och jag kände starkt i hela mig att det bara helt enkelt är slarv och slöseri att inte ta vara på oss allihop bättre, inte ses och inte känna varandra bättre. Vi pratade mycket om det under dagen, vi kusiner och jaha, vips blev det visst så att "JA det vill vi och PB är helt klart kvinnan för att få ihop oss" Nähä? Styra upp och organisera? Jag? Haha! Nämen allvarligt talat, så en jättekusinträff med de morbröder som vill och alla ungar som finns och typ picknink får det nog faktiskt bli. Här hos oss. För jag har ju ett stort hus... Och min äldsta kusin sa "jaha och vilka hade ni tänkt skulle fixa med det då? PB och jag eller?" och så ett asgarv, eftersom det liksom inte kommer som någon direkt överraskning att om det ska bli, så är det nog just precis vi två.
Det är svårt för mig att uttrycka hur starkt det är för mig att ibland i livet möta dem som vetat vem jag är "alltid". Jag är en flicka som flyttat, bytt miljö och börjat om många gånger i livet och människor har fyllts på längs vägen. Många faller med tiden bort igen och platser slutar vara "hemma" och blir istället minnen och historia.
Igår åkte jag på vägar där jag vet exakt vilka blommor man hittar på varje liten sträcka och vart smultronen gömmer sig i gräset. Jag har aldrig bott där. men jag kommer därifrån. jag umgås inte till vardags med männskorna där, men de är grenar på samam träd som jag och vi kommer från samma fattiga bonddräng och hans hårt arbetande hustru. Vi är barn av samma jord och har samma männsikor att tacka för vår själva existens.
Sådant tåls att tänka på och efter dagar som igår, är hjärtat tämligen fullt och kroppen fullständigt slut. Jag skulle kunna sova flera dagar tror jag. Men det vore ju synd, för då missar jag min födelsedag. Och idag skiner dessutom solen, så jag ska väl gå ut och ha tankarna med mig på en promenad. Om inte killen som ska kika på bilen kommer förstås, han hade sagt att han skulle det.
Jag har aldrig sett bebisar som sover lika mkt som våra gjorde i början 
Men sedan började de vakna till och bli mer medvetna om omgivningen och då blev det svårare att få dem att komma till ro. Jag kommer ihåg att det var runt 2-3 mån ålder som jag började fundera över mat- och sovrutiner och plötsligt kände behov av det, innan dess hade det bara funkat liksom. Men det var ganska lätt att införa denna gången, kanske för att man varit med förut och började tidigare. Tack förresten för pepp ang nattsovningen för ett tag sedan - det behövdes och kom helt rätt i tid! Våra nätter har ju blivit såå mkt bättre även om Ada fortfarande inte sover hela nätter.
Tiden går fort. Utv period ja. Det inns ett åskmoln mellan v 15 och 19 i boken, kan ju vara det. Kan absolut vara tänder också. En liten vit prick finns som varit lika stor sen jul.Men jag tror på fel balans mellan söm och mat
