Jag har funderat på det här med själva vigseln..
Vissa har ju att brud och brudgum går in tillsammans, och andra att "pappan" ger bort bruden där framme...
Jag tycker att det ser mer romantiskt ut när bruden kommer fram till brudgummen å blir bortgiven(!?).
Men i mitt fall skulle jag isf inte gå med pappa utan med mamma för står närmare henne, men det blir ju lite knasigt mot pappa??
Vad anser ni?
Den svenska seden är att brudparet går in tillsammans, och i ert fall verkar det ju vara den bästa lösningen? Ingen förälder behöver känna sig åsidosatt, plus att din blivande man slipper vänta framme vid altaret. (Sjukt nervöst och något jag verkligen inte ville utsätta min kärlek för.) Det var fantastiskt att stå där utanför porten tillsammans och hålla varann hårt i handen. Ögonblicket när orgeln började spela och dörrarna slogs upp glömmer vi aldrig, det var fantastiskt att dela den stunden med sitt livs kärlek.
Jag anser att det är absolut finast när brudparet går in tillsammans.
Men om du nu inte vill ha det så så tycker jag att det är bättre att du går in med din mamma om du står henne närmare. Jag har tyvärr sett exempel på när man gått in med sin pappa trots att jag vetat om att de har stått mamma närmare och haft problem med sin pappa. Anledningen att hon valt pappan ändå kanske har varit "att det ska vara så", det gav mig en liten bismak under vigseln. Så där gör du helt rätt som väljer mamma istället. Jag har i och för sig endast varit med på ett bröllop med brudöverlämning och det var ju den gången ovan då. Tycker att det var lite konstig och "ickesvenskt" på ett annars helsvenskt bröllop. Men det har ju blivit vanligare nu än för tjugo år sedan då man sprang på bröllop flera gånger per år verkar det som efter att ha läst trådar här på BT.
Jag har full respekt för brudar som vill bli överlämnade även om jag inte ville bli et själv, men det är lite tokigt att överlämna bara för överlämnandets skull? om man ska bli överlämnad så känns det ju som att man ska ha en alldeles speciell kontakt med den som lämnar, annars kan det väl kvitta...
Jag hör till dem som verkligen förordar den svenska traditionen (sedan 1200-talet, minst!) med att brud och brudgum går in tillsammans och inte gillar brudöverlämning. Men igår var jag på bröllop och såg en variant som också var väldigt fin:
Bruden gick in med sina tärnor från ena sidan; brudgummen med sina marskalkar från den andra (båda följena hade även näbbar). De möttes vid altaret, och gick sedan som vigda ut tillsammans genom mittgången. MEN detta funkade i just den kyrkan (Trefaldighetskyrkan på Östermalm) där kyrkorummet är format som en solfjäder. Gästerna sitter i fyra sektioner, och inmarscherna skedde alltså på två yttre gångar (på var sida av mittgången) mot altaret, inte från ett sidokor eller så.
Vi tyckte att det var väldigt romantiskt att mötas vid kyrkporten, där M2B stod och väntade med min bukett, och att sedan vänta in vigselns start tillsammans.
Men jag håller med Vi2alltid - brudöverlämning kan ju vara rätt om det känns rätt...
Jo, jag har bara varit på tre bröllop och alla har gått in tillsamnas, är väl mest i filmer det oftast är ett överlämnande och i USA då kanske..
Jo, det e klart att han får stå där nervös och vänta, vilket kanske inte är så snällt :)haha
Och som MrsT2011 skriver, så är det iofs rätt mäktigt att gå in tillsammans kan jag tänka mig..:)
Att gå in tillsammans och få visa världen att vi gemensamt har valt att gifta oss är något det mäktigaste man kan göra.
Jag har nämligen fått smaka på en kvinnosyn som vi inte har här i Sverige och det öppnade mina ögon för hur jämnställda vi är mannen här och det finns INGET som är viktigare i ett äktenskap än att vara jämnlika varandra och gemensamt ta beslut för framtiden.
Olika hurdana upplevelser man har.
Jag har varit på 10 bröllop under mitt liv, alla har haft brudöverlämning...
För mig är det alltså mest normalt att göra så.
Min blivande vill inte gå in med mig heller, han vill stå och se mig komma gående mot honom och vänta in mig. Han tycker att det känns bäst och det är helt ok med mig.
Vi kommer att se varandra under hela dagen så det är bara precis när gästerna anländer som vi kommer att dela på oss och han går in med sina marskalker (eller vad ni nu vill kalla dom, det är visst ett brännbart ämne 
)
Jag kommer gå in sist tillsammans med min pappa. Först går näbben, sen brudnäbbarna och mina två tärnor. Sen kommer jag och pappa.
Pappa har inte varit min trygga klippa i tillvaron när jag var liten.
Men det har ändrats på äldre dagar och nu är han väldigt engagerad i mig och mitt liv och därför vill jag dela den dagen med honom. Jag är även hans enda barn så det här är hans enda chans att få vara med om detta...
Dock kommer inte pappa att följa med hela vägen, utan jag lämnar honom vid hans bänk och går sista biten själv, eventuellt kommer min blivande mig till mötes. Men den biten har vi inte bestämt än...
Som brudgum kan jag nämna att jag tyckte det var fantastiskt att stå framme vid prästen och se min blivande komma gående mot mig. Inte alls nervöst eller konstigt. Vi hade i och för sig ett Amerikanskt bröllop (lite svenska detaljer), i USA, med huvudsakligen Amerikanska gäster så det föll sig naturligt att till stor del välja Amerikanska seder.
Det skrämmer mig att folk idag inte vet om vilka tradtioner vi har i Sverige och varför de finns här.
För 30-20 år sen skulle inte någon frågat om brudöverlämmning, det var ju naturligt att man skulle gå in med mannen, det var så man lekte som barn när man lekte bröllop och det var så man såg att bröllop skulle vara.
