I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

INgis: Mitt löparställ är alldeles för tunt. I vår kyla behöver man nog ett fodrat löparställ. Men det fixar sig på nåt vis det där med kläderna.
Jo jävlar i min lilla låda vilken bra träning det skulle vara, att staka sig blå i alla nedförsbackar!! En idé faktiskt. Men skidåkning ska ju vara lite njutningsfullt också...
Det är jätte, jättebra träning, särskilt klassisk stil (tror jag, vet ej säkert) är en verklig allsidig träning! Det är toppen att bo här uppe så man faktiskt har möjligheten att både åka skidor på längden och tvären och sparka, skrilla, åka pulka, skotta snö osv

Ja Syrinx, vad kostar egentligen munstyckena? *okänd värld*
På den tiden jag spelade trumpet fick man av kommunala musikskolan låna sitt instrument om jag inte minns fel. Och då var det ju knappast av de mer exklusiva varianterna (hoppas jag).

Stavgång fungerar mycket bra för mig också! Om jag inte tar i för mycket vill säga. Kombinationen med MBT-skorna är helt uppenbart det enklaste och mest effektiva jag gjort för att mota värken. Just nu märks det väldigt tydligt att jag A) inte gått lika mycket under senaste tiden B) dras med stress i kroppen över min livssituation. Jag har mer ont än på länge och det skapar genast en ond cirkel med sämre sömn-vi vet ju vad det gör med en som människa, mindre ork-det blir svårare att bibehålla goda vanor, sämre humör-man tappar lätt sugen och så rullar det vidare.
Jag fortsätter min utstakade plan dock, eftersom jag faktiskt skrev in i den att det skulle få bli mindre av allt promenerande i november -januari. Så jag behöver inte känna att jag svikit planen och mig själv, utan varje skogsrunda är ett plus.

Jag tror-som jag säert sagt förr, att det är viktigast att man avslöjar sina egna fällor och vad man egentligen äter, när och varför. Jag har mycket lättare att fika för mycket än min sambo som däremot äter mycket större och fler portioner än han gör av med. Fast min största fiende är att jag inte äter alls och därmed ställer in kroppen på att förbränna för lite och fel.  Som nu. Idag har jag hittills bara druckit kaffe. Ergo, det är lite skitsamma i min värld vad jag äter till frukost sett i kolhydrater-men ATT jag ska äta frukost är i sig ett mål och faktiskt också en utmaning, eftersom jag inte alls vill ha  mat när jag vaknar och dessutom är så morgontrött att jag gärna snoozar bort tiden.
 Och eftersom jag inte är ute efter snabb-resultat, lägger jag  mitt fokus på regelbunden mat som går under "Bra Mat" utifrån perspektivet "vanlig, normal mat som man är van vid". Inga förbud, inga förbjudna saker.

Jag tycker det är bra att det finns en annan medvetenhet runt även kolhydrater idag och inte bara fett, men samtidigt är det ju jobbigt med alla rön och all info som ofta strider mot varandra. Sedan kommer miljöaspekterna på olika matvaror och det är lätt att till sist sitta med ett konstatnt dåligt samvete runt allt som har med mat att göra. Så vill jag inte leva! Jag vill kunna känna någorlunda sinnesfrid, och det är fasiken inte så lätt, med allt man vet om djurindustrin, global uppvärmning, transporter, tillsatser och allt vad det är. Och ovanpå det, det ständiga snacket om att "synda" när det gäller något man ätit.

För egen del är det solklart: Ska jag ta mig ner fler kilon, behöver jag äta regelbundet
fika lagom ofta och promenera tillräckligt för att kroppen ska ta av det som redan finns. Ska jag väga samma som jag gör kan jag ta ett par långpromenader i veckan och några korta om dagen och äta som jag gör.
Slutar jag med promenaderna och fikar lite mer och sumpar regelbunden mat, så kommer jag snabbt att väga de där 14 kilona mer som jag gjorde förra året så här dags.
Jag tänker fortsätta på planen att göra det hela "sakta men säkert" för, ska jag ta bort, avstå och förbjuda en massa och så ge järnet, så kommer jag att ledsna och när jag ledsnar kommer jag att bli ledsen och besviken och känna mig misslyckad. Då kommer jag att trösta mig och dessutom tycka "skitsamma" och så dyka ner i sockerträsket.
Alltså får allt som är neråt duga under våren.

Blomman, känner igen så mycket av det du skriver. Förutom frukostproblemet... Jag äter mycket till frukost, skulle inte fungera om jag inte åt frukost  
Jag har tröstätit senaste året eller kanske två åren faktiskt. Unnat mig och belönat mig och tröstat mig, med fika, mackor, godis, glass, stora portioner, och så ett par vinglas titt som tätt. Samtidigt som mitt ex begränsat mina möjligheter att röra på mig, och inte bara han utan jag själv också naturligtvis. Jag hade ju kunnat skita i honom och hans humör... Men orken fanns inte att streta emot just då.

Jag får också så himla dåligt samvete för att man inte följer alla råd o rön och tänker ekologiskt (eller tänker gör jag förstås, men ibland så blir det inte som man tänker), miljö, rättvisemärkt, tillsatser eller ej, fett eller ej, närproducerat osv osv osv.
Sen så är man i sitsen att man får vända på vartenda korvöre. Och här uppe i min håla är matpriserna höga och utbudet mindre, iaf när det kommer till närproducerat... Det som finns är mycket dyrare, och är man i sitsen att man inte vet hur man ska kunna få pengarna att räcka så att man har en frukost o en middag varje dag till barnen resten av månaden, ja då blir det ju så att plånboken får styra. Och så hoppas man att livsmedelsverket som godkänt maten man äter vet vad dom pysslar med... Och så känner man sig misslyckad

Det här med maten och särskilt middagarna har varit väldigt ångestladdat för mig när jag levt med exet. Han har klagat på mycket. Middagen är klar för sent, den är inte tillräckligt god, den är för "enkel" (vissa dagar), det är för lite, den är för fet, den är för mager osv osv i all oändlighet. Sedan att detta alltid legat på mig; handling, planering o matlagning SAMT att städa undan, har gjort att jag HATAT middagarna. Och att laga mat. Detta har gjort middagarna och stunden vid middagsbordet till en mindre trevlig stund i vår familj.
Nu är det annorlunda. Jag börjar så sakteliga vänja om mig och tycka att det är ganska trevligt att komma hem, för jag är inte ensam om ansvaret för middagen. Det finns en till som kan åka och handla, som kan förbereda, som kan komma med förslag, som aldrig gnäller, som inte ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar göra nån fancy middag, eller nån öht, utan som ser det som självklart att han också faktiskt kan se till att det blir mat på bordet. Vi hjälps åt i köket och sen äter vi i lugn o ro och jag känner att det är en trevlig stund. Flickorna har också blivit lugnare vid matbordet. Så nu äter vi frukost o middag tillsammans alla fyra och det är faktiskt riktigt bra stunder

Blommis, jag hejar på dig! Du är på god väg, och du är på RÄTT väg. En sakta men säker och hållbar förändring det är mycket klokt. Och du är redan inne på det spåret!

Tack Piggelin

Flamman, jag instämmer med Piggelin, och alltså FY FARAO för att stå på ICA och räkna och räkna för att förvissa sig om att man kommer att ha så det täcker kvittot när man kommer till kassan. Jag kan ju säga att jag skiter i vilka bokstavskombinationer det är på matvarorna i det läget. Det får vara LCHF/GI/ADHD whatever, bara det blir mat... Fast, jag tänker nog väldigt "modern husmanskost" på det stora hela. Så, alltifrån falukorv i ugn med potatismos-för att de säljer ut potatisen billigt och för att falukorven var på kortpris och ost, lök och äpplen fanns hemma redan,. Dessutom tar man halva korven och gör sedan korvstroganoff på den andra halvan-middag en dag till på samma pengar, om man har, Wok för att det blev lite slamskött över på det fina köttet vi grillade på min födelsedan, nudlarna är billiga och wokgrönsakerna redan fanns-även de köpta på kortpris, eller fläskpannkaka för att det enda som behöver köpas är en bit fläsk och så vidare.
Och så "Tack gode Gud för maten", helt uppriktigt känt inombords, när sonen frågar "vad blir det till mat" och de härhemma säger "vad gott du jämt lagar".

Och apropå det, så är fiberhavregrynsgröt med den hemgjorda äppelmosen en bra sak. Man blir mätt för väldigt liten peng. Med lin -och loppfrön i är det mat som håller min blodsockernivå på en bra nivå dessutom och magen håller sig i schack för det mesta.
Mätt är jag nu, och då ska jag ta på mig lånklasonger så jag kan gå ut och gå den långa rundan. Jo, för här skiner solen och går jag ut i den lite, så får jag kanske hopp om en ljus framtid. Dessutom kanske hunden slutar med sina uttråkade varv runt benen.

Woooh-ooooh, here we go again... 

Ny överlämningstråd!