• Anonym (Systern)

    Min systers man (mycket långt!)

    Jag är kär! Jag har träffat Den Rätte, mannen som har allt jag någonsin drömt om hos en man. Det finns bara ett litet problem: Han är gift. Och inte med vem som helst, utan min lillasyster... Ni tycker förmodligen att jag är en hemsk människa som tillåter mig själv att känna så om min svåger, och ni har säkert rätt. Jag är nog en dålig människa. Men jag kan inte styra mina känslor! Jag kan inte rå för vad jag känner! Fast när jag rannsakar mig själv är det kanske precis det jag gör...?

    Min syster och jag har ett långt och komplicerat förflutet, men jag tror det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt för att ni ska få en klar blick av det hela. Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

    Jag har två äldre bröder, "Martin" och "Mikael". När jag var 1½ år fick jag en lilasyster. Rättare sagt, jag fick två småsystrar, tvillingarna "Iris" och "Siri", men de föddes mer än två månader för tidigt och var otroligt små och sköra. De låg på neonatalavdelningen på ett sjukhus ganska långt hemifrån, mamma fick bo på patienthotellet så hon kunde vara nära de små hela tiden. Ibland tog pappa med sig oss större barn så vi fick träffa mamma lite, men vi fick inte träffa henne ofta. I början fick vi inte se våra systrar, men när de var ungefär en månad gamla blev vi äntligen insläppta i salen och fick titta på dem. Jag minns det förstås inte själv, men jag hade skrattat och sagt "Dockor!" när jag såg dem, och hade skrikit och gråtit när vi måste gå därifrån. Jag ville ha med mig "mina dockor". Den natten dog Iris, vi hade fått träffa henne för att läkarna visste att hon inte skulle klara sig och de tyckte vi skulle få se vår syster åtminstone en gång. De hyste inte stort hopp om Siri heller.

    Siri kämpade dock på, och ungefär när hon skulle ha fötts fick mamma äntligen komma hem med henne. Hon var fortfarande otroligt liten, men läkarna försäkrade mina föräldrar att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Hon förvandlades snart från baby till en liten flicka, bedårande söt med långa blonda lockar och intensivt blå ögon. Alla i familjen hade blont hår och blå ögon men mitt här hade en ganska trist askblond färg och var rakt, och mina ögon var inte lika klarblå som mina syskons. Jag såg helt enkelt tråkigare ut än de, de var snygga och charmiga.

    Siri hade inte bara utseendet för sig, hon var mycket intelligent och hade mycket lätt för sig i skolan. Hennes lärare och skolans rektor pratade med mina föräldrar och sade att Siri gott kunde hoppa över ettan och börja tvåan direkt, hon skulle inte ha några som helst problem med det. sagt och gjort, Siri fick börja tvåan direkt, och hamnade därmed i min klass. Det kändes inte så bra, hon var ju min lillasyster och skulle inte gå i min klass, men jag kunde förstås inte påverka det. Siri var alltså mycket duktig i skolan, jag fick kämpa med allt. Men på ett område var jag klart överlägsen och det var i i idrott. Siri hade astma och dåliga lungor, ett spår av sin för tidiga ankomst till världen, och fick inte anstränga sig för mycket. Hon och några andra barn med liknande problem fick ha "lätt idrott" medan vi andra hade vanliga idrttslektioner. Jag var duktig i alla slags sporter, men det jag gillade bäst var fotboll. Martin och Mikael var också mycket duktiga i det, Martin var dessutom mycket duktig i bandy. Pappa var så stolt över sina duktiga barn; han skjutsade till träningar och matcher, han stod och hejade i hällregn, han gladdes med oss när vi vann troféer och medaljer... Mamma var stolt över mina bröder, men mig fnös hon bara åt: "Flickor ska inte spela fotboll!" Rynkar på näsan Hon tyckte jag skulle dansa balett, som Siri. Det var tråkigt att inte få något erkännande från mamma, men pappa kompenserade det mer än väl med sin entusaism.

    När vi började högstadiet hade Siri verkligen slagit ut i blom och var en strålande skönhet. Hon var populär både hos killar och tjejer, för hon var en lojal och trevlig vän och ställde alltid upp för sina kompisar. Hon var vackrast i klassen men ingen var avundsjuk på henne eftersom hon var så charmig och hade så lättsamt sätt. Konstigt nog var inte jag heller avundsjuk trots alla Siris fördelar, det låg inte för mig. Siri hade många pojkvänner, det var nya varje vecka kändes det som, men jag hade ingen. Först i åttonde klass träffade jag Hasse. som kom från grannstaden. han var så snygg! Trevlig och charmig var han också, och vi hade så roligt ihop. Efter ungefär fyra månader ringde han alltmer sällan, men jag reflekterade inte så mycket över det, tänkte att han hade väl lika fullt upp som jag. Han lovade i alla fall att han skulle bjuda mig på bio och restaurang på Alla hjärtans dag, så det såg jag fram emot. När den stora dagen var inne hoppade jag upp ur sängen tidigt för att börja göra mig i ordning. Men vid elvatiden ringde han och lät förskräcklig: "Jag är fruktansvärt förkyld gumman. Jag kan tyvärr inte gå ut i kväll."

    Jag blev genast bekymrad och erbjöd mig att komma över och pyssla om honom. Men han sade bestämt nej och tyckte jag skulle gå ut med vänner i stället. Jo då, visst skulle jag göra det, sade jg käckt (vilka vänner?). mikael frågade Siri om jag inte kunde få hänga på henne och hennes kompisar, men hon beklagade och sade att en tjej som hette Ewa skulle vara med, jag och Ewa gick bara inte ihop. Det gjorde mig inget, jag beslöt att gå på bio ensam. Jag tyckte det var mysigt. Sagt och gjort, på kvällen gick jag på bio. När jag satt där i fåtöljen och väntade på att ljuset skulle släckas fick jag plötsligt syn på en tjej som var väldigt lik Siri. Jag log lite för mig själv; för hon var verkligen väldigt lik. Mitt leende frös till is när jag insåg att det var Siri. Men hon var inte i sällskap med sina väninnor utan med - Hasse! Jag förstod ingenting. Han hade ju varit jättesjuk bara några timmar tidigare, hur kunde han vara här på bion nu? Och med Siri? Om han plötsligt hade tillfrisknat, vilket han tydligen hade gjort, varför ringde han då inte till mig, varför gick han ut med min syster? Jag bordde gått fram till dem och pratat med dem, i stället kröp jag ihop i biostolen och jag smet ut så fort jag kunde när filmen var slut. Jag gick hem och ringde Hasse. Jag måste ju sett fel, han var sjuk och sov nog vid det här laget. Men hans mamma sade att nej, Hans var inte hemma. Han var visst på bio.

    Förkrossad lade jag på luren. Min pojkvän hade ljugit för mig och gått ut med min lillasyster! Hur kunde han?! Nästa dag var lördag och vi hade alla haft sovmorgon. Ja, jag sov knappt den natten, jag bara låg och vred och vände mig och såg framför mig Hans och Siri tillsammans. Vid frukosten babblade mina syskon om gårdagens äventyr. Martin och Mikael hade varit på "dubbeldejt" med sina flickvänner, de kom bra överens alla fyra och brukade ofta träffas alla tillsammans. Siri berättade detaljerat om vad hon och väninnorna gjort, och jag kunde bara stirra på henne. Hur kunde hon sitta och ljuga så obekymrat? Hur kunde hon gå ut med min pojkvän, vilken syster gör så? Efter frukosten ringde jag Hasse. han var fortfarande väldigt hes. Jag frågade vad han gjort kvällen innan, och han svarade att han legat och läst till 20 ungefär, sedan hade han somnat och sovit hela natten. Jag frågade om han kände sig bättre nu, om han ville träffas och ta en promenad eller något, men nej. Han mådde fortfarande för dåligt. "Okej", sade jag och lade på. På kvällen försvann alla till sitt igen. Siri skulle träffa en tjejkompis... När hon gått väntade jag trekvart innan jag ringde Hasse. Hans mamma sade samma sak som kvällen innan: Hans var ute med vänner. Nu rådde inget tvivel om att han och Siri gick bakom ryggen på mig, och jag var förkrossad. Jag försökte prata med mamma, men hon hade ingen tröst att ge. "Hans är alldeles för snygg och social för dig" sade hon. "Han passar bättre ihop med Siri, som är vacker och utåtriktad. Du hittar någon annan ska du se!" Hon log mot mig på ett sätt som jag antog skulle vara uppmuntrande, klappade mig på handen ch försvann till TV-soffan. Den kvällen tog det slut mellan mig och Hasse, och han och Siri började visa sig offentligt tillsammans. Dock höll det inte så länge, Siri tröttnade snabbt på honom. Då ringde han mig och försökte be om förlåtelse, men jag lade bara på. Det tåget hade gått för länge sedan!

    Det gick några år, jag hade någon enstaka pojkvän men samma sak hände två gånger till: Siri stal dem från mig. Stal dem, var tillsammans med dem en kort tid och dumpade dem sedan. Mina bröder skällde ut henne och försökte få henne att sluta med det beteendet, men hon skrattade bara och sade att hon väl inte kunde rå för att de föredrog henne framför mig? Märkligt nog såg jag saken på samma sätt; självklart tyckte de bättre om Siri! Hon var vacker, rolig, intelligent och jag var ju bara...jag.

    Sedan flyttade Siri till London tillsammans med två väninnor. De skulle bo där ett år, och kanske resa vidare sedan. Jag fick ett bra jobb  och en lägenhet i Stockholm. Inte lika glamoröst som London, men stabilt och tryggt, med en bra inkomst. Siri och hennes väninnor hade ströjobb på olika restauranger, vissa månader hade de varken gas eller el eftersom de inte hade råd att betala räkningarna. Men efter vad jag hörde hade de alltid råd att gå på klubbar och festa... En dag nåddes vi av stora nyheter: Siri hade träffat en kille och skulle gifta sig! Hon hade aldrig visat något intresse för att binda sig tidigare, så vi blev väldigt förvånade. "Och det är inte någon pojkvän till dig!" skojade Martin. Bröllopet skulle hållas i London, så vi skulle resa dit. Men så blev det kris på jobbet och min chef bönade och bad att jag skulle stanna. Han hade inte behövt göra det jag var ärligt talat glad att få en ursäkt att inte åka. Jag och Siri stod ju inte varandra särskilt nära efter allt som hänt, och hon hade inte bett mig vara tärna. Det var inte alls nödvändigt att vara med på bröllopet för min del. Mamma blev förstås ifrån sig, det passade sig inte alls att jag inte kom, men pappa och mina bröder förstod. Jag köpte en fin present som de fick ta med sig, och stannade hemma och löste krisen på jobbet.

    Familjen kom hem från London med presenter och bilder på brudparet. Inte oväntat var Siri strålande vacker, och när hon blickade upp på sin nyblivne make såg hon otroligt ung och sårbar ut. Andrew, hennes man, var mycket stiig; lång, mörk och med ett brett vitt lende. Han var från Australien men bodde i London och jobbade som fotograf. Han skulle jobba ett halvår till och sedan skulle de resa till Australien och träffa hans familj, släkt och vänner. De skulle ha ett "bröllop" där också, fast det skulle bara bli välsignelseakten eftersom de ju redan var gifta. En kväll ringde Siri till mig. Det hade inte hänt tidigare så jag blev förstås jätteförvånad. Nästan lite orolig, hade det hänt något? Nej nej, inget hade hänt. Men skulle jag kunna tänka mig att följa med dem till Australien? Ingen av mina bröder kunde förlja med, och Siri sade att hon inte ville ha med någon väninna. "Jag vill ha med dig, min syster", sade hon. Jag blev så förvånad att jag faktiskt svarade ja, utan att fundera så mycket. Jag hade många semesterdagar sparade och en rejäl slant på kontot, och Australien var ett drömmål sedan länge. Jag frågade Siri om hon var helt säker på sin sak, ville hon verkligen ha mig med? Ja, det ville hon. Så jag slog till. Det borde jag nog inte ha gjort...

    Jag kom till London några dagar innan avresan till Australien. Jag hade varit där förr, men inte med min roliga och partyglada syster. Craig hade åkt i förväg till Sydney, han skulle ställa i ordning sin lägenhet, och så skulle jag och Siri komma efter några dagar senare. Siri och jag hade väldigt roligt under våra ensamma dagar i London; vi gick på klubbar, vi shoppade, vi satt uppe hela nätterna och bara pratade. Siri bad för första gången om förlåtelse för vad hon hade gjort mot mig, och hon berättade varför hon gjort de där sakerna: Hon var avundsjuk på mig! Jag hade svårt att tro det, vad hade jag som inte hon hade? Pappas kärlek och gillande, visade det sig. Pappa var så otroligt stolt över sin duktiga fotbollstjej, för honom var idrottsliga meriter långt mer värda än akademiska. Siri sade att hon hela sitt liv hade sökt pappas uppmärksamhet och kärlek men inte fått det, åtminstone inte i den mängd hon ville ha. Hon hade varit mammas flicka medan jag och våra bröder var pappas barn. När Siri berättade allt detta tyckte jag synd om henne. Det kunde inte ha varit lätt att vara den yngsta i vår familj, och det kunde inte ha varit lätt att inte få ägna sig åt det enda som var viktigt i pappas ögon; idrott. Jag berättade i min tur hur jag hade upplevt hennes svek och hur det hade känts när Hasse hostade och kraxade och sade att han var sjuk, och jag såg honom på bion med Siri. I alla dessa år hade jag tigit om den händelsen, nu vällde allt ur mig. Det blev många tårar och kramar, och när vi satte oss på planet till Sydney hade vi äntligen blivit det vi borde ha blivit och varit för länge sedan: systrar och vänner.

    Jag önskar jag kunde säga att historien slutar där, men det gör den ju inte... Jag bryter dock här och skriver resten i ett annat inlägg.

  • Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)
  • Anonym

    Ja herregud, någon har uppenbarligen tråkigt i sitt liv och måste hitta på rövarhistorier. TS, bespara oss detta! Böra lösa korsord istället eller gå med i en förening.

  • Betty84

    Men jisses!


    Nu får TS ge sig, hon ifrågasätter om vi som kommenterar har tråkiga liv?!


    Nej det har vi inte, däremot är det rätt tröttsamt att läsa troll-inlägg! I detta forumet finns vi som har eller ska gifta oss och seriöst vill diskutera ämnen kring detta!


    Så snälla TS! Det finns andra forum eller novellsidor för sånt... Du är helt fel ute...

  • Marie Malmö

    Ärligt talat, det var värst vad det hackas på TS! Att kalla henne en idiot är väl också att ta i. Alla verkar ha bestämt sig för att det inte är sant och då behöver ni ju inte fortsätta läsa. Själv har jag inte fattat helt varför det INTE skulle vara sant. Men samtidigt tror jag inte blint på allt som skrivs på nätet. Jag låter dock bli med att hacka och döma.

  • Anonym (Nejdu)

    Dina inlägg är för långa för att det ska vara vettigt att citera dem, så jag skippar det.

    Jag trampade visst på en öm tå, men jag är snäll idag så jag bryr mig inte om dina personangrepp på mig. Jag kritiserade din texts trovärdighet, inte dig personligen.

    De flesta 13-14-åringar jag känner är lite försagda, och jag har faktiskt aldrig sett några barn i den åldern ensamma på restauranger, oavsett prisklass. Men om det är vanligt i din bekantskapskrets så är det säkert så.
    Däremot tycker jag det är konstigt att i detalj redogöra för något som inträffade i åttonde klass om man är vuxen och har lagt det bakom sig.

    Mina ev syskons utseenden och beeteende tänker jag inte kommentera.

    Jag skrev att du borde uppsöka psykolog för att du är osunt fixerad vid att dina syskon är sååå snygga och såå framgångsrika och alla bara har hackat på dig hela ditt liv. Detta upptar tydligen mycket av din energi, eftersom du skriver evighetslånga inlägg på ett forum om det. Om du inte brydde dig, skulle du inte skriva om det. Du skulle inte ens tänka på det, eftersom du då är/Var en mogen person som är trygg i sig själv och som har god självkänsla.

    Jag tycker inte att det är skamligt att gå till psykolog och därför föreslog jag det i all välmening. Precis som jag skulle ha föreslagit att du ska gå till läkare om du skrivit att du brutit benet. Väljer du att ta detta som en förolämpning får det stå för dig. Tyvärr är det många som har fördomar mot psykologer och personlig utveckling. Terapi hjälper väldigt många människor, och man kan lära sig sundare reaktionssätt och tankesätt om man hittar en vettig terapeut.

    Om jag var i dina skor skulle jag oroa mig mest för vad familjen ska säga när de får veta att du haft ihop det med din systers äkta man. Flera gånger dessutom, som det verkade. Tror du att din syster, dina bröder och dina föräldrar kommer att ta emot det budskapet med stor glädje?

    Tänkte du aldrig på vad konsekvensen av en sexuell relation med din svåger skulle få för konsekvenser för dina relationer med familjen?

  • Anonym (Systern)
    Anonym (SUCK) skrev 2014-02-14 08:45:32 följande:
    HAHAHA! Men vad är det här för dumheter. 
    Varför i hela världen skulle en kvinna med förståndet i behåll skriva så detaljerat och långt på ett öppet forum. 
    Om nu detta trots allt skulle vara sant; sök hjälp. Gå till en psykolog.
    Eftersom det är ett anonymt forum kände jag att det gick att vara detaljerad. Ingen här vet vem jag är, eller vilka mina syskon är.

    Det är snarare ni som fortsätter läsa och kommentera trots att ni inte tror på historien som behöver psykologhjälp, det är sjukligt att hålla på som ni gör.
    Anonym skrev 2014-02-14 09:02:24 följande:
    Ja herregud, någon har uppenbarligen tråkigt i sitt liv och måste hitta på rövarhistorier. TS, bespara oss detta! Böra lösa korsord istället eller gå med i en förening.
    Vem tvingar dig att läsa och kommentera? Sjukligt, som sagt...
    Betty84 skrev 2014-02-14 10:57:40 följande:

    Men jisses!


    Nu får TS ge sig, hon ifrågasätter om vi som kommenterar har tråkiga liv?!


    Nej det har vi inte, däremot är det rätt tröttsamt att läsa troll-inlägg! I detta forumet finns vi som har eller ska gifta oss och seriöst vill diskutera ämnen kring detta!


    Så snälla TS! Det finns andra forum eller novellsidor för sånt... Du är helt fel ute...


    Man måste ha ett väldigt tråkigt liv om man läser inlägg som man inte tror på och dessutom lägger ner tid på att kommentera dem. Det är som sagt inte ett friskt beteende heller.
    Marie Malmö skrev 2014-02-14 11:44:47 följande:
    Ärligt talat, det var värst vad det hackas på TS! Att kalla henne en idiot är väl också att ta i. Alla verkar ha bestämt sig för att det inte är sant och då behöver ni ju inte fortsätta läsa. Själv har jag inte fattat helt varför det INTE skulle vara sant. Men samtidigt tror jag inte blint på allt som skrivs på nätet. Jag låter dock bli med att hacka och döma.
    Jag antar att de som sitter och skriver att detta inte är sant själva brukar hitta på "rövarhistorier", annars skulle de inte anklaga mig för att göra det. Jag undrar ju vad någon skulle få ut av att ljuga ihop en sådan här sak, men det får de förklara. Det är de som verkar känna till ett och annat om att hitta på.

    Tack för att du inte kastar skit, skönt att det finns någon sund människa här.
  • Anonym (hmm)

    Det var värst vad det anklagas om sjukligt hit och dit, jag tycker inte att det är sinnessjukt att varken skiva påhittade inlägg eller att kommentera dem. I det första fallet kan det vara kul att trolla lite, alt. öva på sina författarskills, i det andra fallet så kommenterar man för att trådstarten väcker nån slags känsla (irritation verkar vara fallet). Sjävla poängen med diskussionsforum är att a) skriva trådstarter och b) kommentera dessa. 

    Men om tråden är sann så är TS svåger en svinig player och TS är omoralisk. Det rakryggade vore att berätta för syrran vad som hänt, annars kan du ju dra dig undan och vänta på att deras äktenskap faller samman pga. upprepade otrohetsaffärer, vilket inte torde dröja så länge.

  • Anonym (Systern)
    Anonym (Nejdu) skrev 2014-02-14 12:31:07 följande:
    Dina inlägg är för långa för att det ska vara vettigt att citera dem, så jag skippar det.

    Jag trampade visst på en öm tå, men jag är snäll idag så jag bryr mig inte om dina personangrepp på mig. Jag kritiserade din texts trovärdighet, inte dig personligen.

    De flesta 13-14-åringar jag känner är lite försagda, och jag har faktiskt aldrig sett några barn i den åldern ensamma på restauranger, oavsett prisklass. Men om det är vanligt i din bekantskapskrets så är det säkert så.
    Däremot tycker jag det är konstigt att i detalj redogöra för något som inträffade i åttonde klass om man är vuxen och har lagt det bakom sig.

    Mina ev syskons utseenden och beeteende tänker jag inte kommentera.

    Jag skrev att du borde uppsöka psykolog för att du är osunt fixerad vid att dina syskon är sååå snygga och såå framgångsrika och alla bara har hackat på dig hela ditt liv. Detta upptar tydligen mycket av din energi, eftersom du skriver evighetslånga inlägg på ett forum om det. Om du inte brydde dig, skulle du inte skriva om det. Du skulle inte ens tänka på det, eftersom du då är/Var en mogen person som är trygg i sig själv och som har god självkänsla.

    Jag tycker inte att det är skamligt att gå till psykolog och därför föreslog jag det i all välmening. Precis som jag skulle ha föreslagit att du ska gå till läkare om du skrivit att du brutit benet. Väljer du att ta detta som en förolämpning får det stå för dig. Tyvärr är det många som har fördomar mot psykologer och personlig utveckling. Terapi hjälper väldigt många människor, och man kan lära sig sundare reaktionssätt och tankesätt om man hittar en vettig terapeut.

    Om jag var i dina skor skulle jag oroa mig mest för vad familjen ska säga när de får veta att du haft ihop det med din systers äkta man. Flera gånger dessutom, som det verkade. Tror du att din syster, dina bröder och dina föräldrar kommer att ta emot det budskapet med stor glädje?

    Tänkte du aldrig på vad konsekvensen av en sexuell relation med din svåger skulle få för konsekvenser för dina relationer med familjen?
    Om det är så här du är när du är snäll skulle jag inte vilja råka ut för dig när du är elak.

    Ja, när jag växte upp var det mycket vanligt att man började bjuda ut sina flickvänner i 14-årsåldern och efter vad jag hör är det lika vanligt nu. Men ungdomarna i mina kretsar har betydligt mer pengar än andra tonåringar, de har råd att bjuda flickvännerna på restauranger. Att somliga ser  Max och McDonald's som restauranger säger ju en del.

    Och det var ingen som var "försagd", men det handlar väl om hur man uppfostras och vad man är van vid. Får man gå på finare restauranger från födseln är man inte så försagd i tonåren. Överlag är ungdomarna i mina umgängeskretsar mognare ä andra, tycker jag.

    Det är du och dina kompisar här som rackar ner på mig som verkar behöva psykologhjälp, ni sitter och läser inlägg och letar febrilt efter "bevis" på att de är påhittade och tycker att ni finner det för att jag skrivit för detaljerat om en sak... Helt sjukt. Är det konstigt att man minns hur man väntade på sin pojkvän som aldrig kom? Vad var det för fel med att berätta om det? Att det skulle vara bevis för att berättelsen är påhittad är ju helt sjukt! Sedan säger andra att det är uppenbart att jag hittar på för att jag inte berättar tillräckligt detaljerat... Er kan man inte göra nöjda.

    Är jag osunt fixerad vid att mina syskon är snygga och framgångsrika? Jag nämnde att mina syskon är attraktiva (vilket jag nu inser var fel av mig, inte får man tycka att ens syskon ser bra ut!) men var skriver jag att de är mer framgångsrika än jag? Mina bröder var duktiga i idrott, ja. Det fick man tydligen inte heller tycka. Jag är den av oss syskon som har bäst jobb och tjänar bäst. Det gick bättre för min syster i skolan än för mig, det var allt jag skrev. Att skriva ärligt bevisar tydligen att man ljuger, enligt er sjuka logik.

    Jag har inte sagt att alla har hackat på mig, jag skrev att min mamma inte gillade att jag spelade fotboll. Jag skrev också att min pappa alltid stöttade mig, så du får jobba på läsförståelsen lite. Mina klagomål och min osunda fixering är något du hittat på själv, du vill kasta skit på mig och tar till vad som helst för att kunna göra det.

    Ja, jag skrev långa inlägg. Vad ska man säga om en person som läser dessa långa inlägg men inte förstår vad  som står i dem utan hittar på egna saker?  Dålig läsförståelse eller bara ren och skär illvilja? Eller en blandning, kanske?

    Vem har pratat om att det är skamligt att gå till psykolog nu då? Det tycker inte jag heller att det är. Men att säga till en människa man inte känner eller vet ett dugg om att hon ska gå till en psykolog är oförskämt! Särskilt när man som du inte ens läst inläggen ordentligt utan sitter och hittar på ett eget innehåll. Ditt "välvilliga tips" om psykologhjälp kan jag inte ta på allvar eftersom du grundar det på saker jag inte ens har skrivit utan som du har fabulerat ihop. Det skulle ses som osunt av ganska många.

    Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger.
  • Anonym

    TS, jag förstår om du blir upprörd över att folk skriver att detta verkar påhittat om det nu inte är så. Men det är heller inte särskilt trevligt av dig att bli arg när du blir kritiserad för vad du gjort. Vill man inte ha kritik är det nog bäst att inte starta trådar om sånt här. 

    Jag tycker det är otroligt trist att slänga sig med order "sinnessjukt" hit och dit. Att dessutom kritisera psykologhjälp gör det bara ännu tristare. Det är inget fel med att någon gång ta hjälp av en psykolog eller terapeut för att reda ut svåra situationer i sitt liv.

    Till sist så tycker jag att du berövar din syster en chans till ett lyckligt och ärligt liv genom att inte berätta. Hon förtjänar att vara med någon som inte bedragit henne om hon nu vill det. Det måste få vara upp till henne att besluta om sitt eget liv efter att hon fått all fakta, då är det inte schysst att gömma undan den som du gör. Här har du ett ansvar som du måste ta! 

  • Anonym (Nejdu)
    Anonym (Systern) skrev 2014-02-14 15:39:53 följande:
    Det är du och dina kompisar här som rackar ner på mig som verkar behöva psykologhjälp, ni sitter och läser inlägg och letar febrilt efter "bevis" på att de är påhittade och tycker att ni finner det för att jag skrivit för detaljerat om en sak... Helt sjukt.

    /.../

    Ja, jag skrev långa inlägg. Vad ska man säga om en person som läser dessa långa inlägg men inte förstår vad  som står i dem utan hittar på egna saker?  Dålig läsförståelse eller bara ren och skär illvilja? Eller en blandning, kanske?

    Vem har pratat om att det är skamligt att gå till psykolog nu då? Det tycker inte jag heller att det är. Men att säga till en människa man inte känner eller vet ett dugg om att hon ska gå till en psykolog är oförskämt! Särskilt när man som du inte ens läst inläggen ordentligt utan sitter och hittar på ett eget innehåll. Ditt "välvilliga tips" om psykologhjälp kan jag inte ta på allvar eftersom du grundar det på saker jag inte ens har skrivit utan som du har fabulerat ihop. Det skulle ses som osunt av ganska många.

    Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger.
    Du är kanske inte rätt person att säga "buhuu ni är alla så elaka" när du skriver inlägg som det ovan citerade. Jag har inte kritiserat dig som person, däremot har jag kritiserat dina alster här i tråden och ditt agerande (att ha en sexuell relation med sin svåger). Tydligen var kritiken för mycket för dig, vilket jag beklagar.

    Jag har svårt att se varför det är så oerhört fräckt att säga till en främmande person som fläker ut hela sitt liv på internet att hen ska gå till psykolog och få hjälp att reda ut sina tankar. Att gå till psykolog är inte det samma som att vara psykiskt sjuk.

    Jag tar illa upp över att du kastar ord som "sinnessjukt" kring dig - en mogen vuxen kallar inte andra för sinnessjuka för att de blir upprörda. Kul för folk som kanske har psykologisk problematik att du späder på fördomarna om att man måste vara knäpp för att gå i terapi.

    Eftersom jag konstaterat att din diskussionsteknik lämnar en hel del att önska, och du verkar väldigt lättkränkt, så tackar jag för mig och lämnar tråden. Jag önskar dig all lycka med Andrew/Craig/vad han nu heter.
  • Anonym

    Vad ÄR egentligen problemet?

    Att du och din svåger har visat dåligt omdöme?

    Att det blir en fortsättning?

    Att det inte blir en fortsättning?

Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)