Inlägg från: Anonym (Systern) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Systern)

    Min systers man (mycket långt!)

    Jag är kär! Jag har träffat Den Rätte, mannen som har allt jag någonsin drömt om hos en man. Det finns bara ett litet problem: Han är gift. Och inte med vem som helst, utan min lillasyster... Ni tycker förmodligen att jag är en hemsk människa som tillåter mig själv att känna så om min svåger, och ni har säkert rätt. Jag är nog en dålig människa. Men jag kan inte styra mina känslor! Jag kan inte rå för vad jag känner! Fast när jag rannsakar mig själv är det kanske precis det jag gör...?

    Min syster och jag har ett långt och komplicerat förflutet, men jag tror det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt för att ni ska få en klar blick av det hela. Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

    Jag har två äldre bröder, "Martin" och "Mikael". När jag var 1½ år fick jag en lilasyster. Rättare sagt, jag fick två småsystrar, tvillingarna "Iris" och "Siri", men de föddes mer än två månader för tidigt och var otroligt små och sköra. De låg på neonatalavdelningen på ett sjukhus ganska långt hemifrån, mamma fick bo på patienthotellet så hon kunde vara nära de små hela tiden. Ibland tog pappa med sig oss större barn så vi fick träffa mamma lite, men vi fick inte träffa henne ofta. I början fick vi inte se våra systrar, men när de var ungefär en månad gamla blev vi äntligen insläppta i salen och fick titta på dem. Jag minns det förstås inte själv, men jag hade skrattat och sagt "Dockor!" när jag såg dem, och hade skrikit och gråtit när vi måste gå därifrån. Jag ville ha med mig "mina dockor". Den natten dog Iris, vi hade fått träffa henne för att läkarna visste att hon inte skulle klara sig och de tyckte vi skulle få se vår syster åtminstone en gång. De hyste inte stort hopp om Siri heller.

    Siri kämpade dock på, och ungefär när hon skulle ha fötts fick mamma äntligen komma hem med henne. Hon var fortfarande otroligt liten, men läkarna försäkrade mina föräldrar att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Hon förvandlades snart från baby till en liten flicka, bedårande söt med långa blonda lockar och intensivt blå ögon. Alla i familjen hade blont hår och blå ögon men mitt här hade en ganska trist askblond färg och var rakt, och mina ögon var inte lika klarblå som mina syskons. Jag såg helt enkelt tråkigare ut än de, de var snygga och charmiga.

    Siri hade inte bara utseendet för sig, hon var mycket intelligent och hade mycket lätt för sig i skolan. Hennes lärare och skolans rektor pratade med mina föräldrar och sade att Siri gott kunde hoppa över ettan och börja tvåan direkt, hon skulle inte ha några som helst problem med det. sagt och gjort, Siri fick börja tvåan direkt, och hamnade därmed i min klass. Det kändes inte så bra, hon var ju min lillasyster och skulle inte gå i min klass, men jag kunde förstås inte påverka det. Siri var alltså mycket duktig i skolan, jag fick kämpa med allt. Men på ett område var jag klart överlägsen och det var i i idrott. Siri hade astma och dåliga lungor, ett spår av sin för tidiga ankomst till världen, och fick inte anstränga sig för mycket. Hon och några andra barn med liknande problem fick ha "lätt idrott" medan vi andra hade vanliga idrttslektioner. Jag var duktig i alla slags sporter, men det jag gillade bäst var fotboll. Martin och Mikael var också mycket duktiga i det, Martin var dessutom mycket duktig i bandy. Pappa var så stolt över sina duktiga barn; han skjutsade till träningar och matcher, han stod och hejade i hällregn, han gladdes med oss när vi vann troféer och medaljer... Mamma var stolt över mina bröder, men mig fnös hon bara åt: "Flickor ska inte spela fotboll!" Rynkar på näsan Hon tyckte jag skulle dansa balett, som Siri. Det var tråkigt att inte få något erkännande från mamma, men pappa kompenserade det mer än väl med sin entusaism.

    När vi började högstadiet hade Siri verkligen slagit ut i blom och var en strålande skönhet. Hon var populär både hos killar och tjejer, för hon var en lojal och trevlig vän och ställde alltid upp för sina kompisar. Hon var vackrast i klassen men ingen var avundsjuk på henne eftersom hon var så charmig och hade så lättsamt sätt. Konstigt nog var inte jag heller avundsjuk trots alla Siris fördelar, det låg inte för mig. Siri hade många pojkvänner, det var nya varje vecka kändes det som, men jag hade ingen. Först i åttonde klass träffade jag Hasse. som kom från grannstaden. han var så snygg! Trevlig och charmig var han också, och vi hade så roligt ihop. Efter ungefär fyra månader ringde han alltmer sällan, men jag reflekterade inte så mycket över det, tänkte att han hade väl lika fullt upp som jag. Han lovade i alla fall att han skulle bjuda mig på bio och restaurang på Alla hjärtans dag, så det såg jag fram emot. När den stora dagen var inne hoppade jag upp ur sängen tidigt för att börja göra mig i ordning. Men vid elvatiden ringde han och lät förskräcklig: "Jag är fruktansvärt förkyld gumman. Jag kan tyvärr inte gå ut i kväll."

    Jag blev genast bekymrad och erbjöd mig att komma över och pyssla om honom. Men han sade bestämt nej och tyckte jag skulle gå ut med vänner i stället. Jo då, visst skulle jag göra det, sade jg käckt (vilka vänner?). mikael frågade Siri om jag inte kunde få hänga på henne och hennes kompisar, men hon beklagade och sade att en tjej som hette Ewa skulle vara med, jag och Ewa gick bara inte ihop. Det gjorde mig inget, jag beslöt att gå på bio ensam. Jag tyckte det var mysigt. Sagt och gjort, på kvällen gick jag på bio. När jag satt där i fåtöljen och väntade på att ljuset skulle släckas fick jag plötsligt syn på en tjej som var väldigt lik Siri. Jag log lite för mig själv; för hon var verkligen väldigt lik. Mitt leende frös till is när jag insåg att det var Siri. Men hon var inte i sällskap med sina väninnor utan med - Hasse! Jag förstod ingenting. Han hade ju varit jättesjuk bara några timmar tidigare, hur kunde han vara här på bion nu? Och med Siri? Om han plötsligt hade tillfrisknat, vilket han tydligen hade gjort, varför ringde han då inte till mig, varför gick han ut med min syster? Jag bordde gått fram till dem och pratat med dem, i stället kröp jag ihop i biostolen och jag smet ut så fort jag kunde när filmen var slut. Jag gick hem och ringde Hasse. Jag måste ju sett fel, han var sjuk och sov nog vid det här laget. Men hans mamma sade att nej, Hans var inte hemma. Han var visst på bio.

    Förkrossad lade jag på luren. Min pojkvän hade ljugit för mig och gått ut med min lillasyster! Hur kunde han?! Nästa dag var lördag och vi hade alla haft sovmorgon. Ja, jag sov knappt den natten, jag bara låg och vred och vände mig och såg framför mig Hans och Siri tillsammans. Vid frukosten babblade mina syskon om gårdagens äventyr. Martin och Mikael hade varit på "dubbeldejt" med sina flickvänner, de kom bra överens alla fyra och brukade ofta träffas alla tillsammans. Siri berättade detaljerat om vad hon och väninnorna gjort, och jag kunde bara stirra på henne. Hur kunde hon sitta och ljuga så obekymrat? Hur kunde hon gå ut med min pojkvän, vilken syster gör så? Efter frukosten ringde jag Hasse. han var fortfarande väldigt hes. Jag frågade vad han gjort kvällen innan, och han svarade att han legat och läst till 20 ungefär, sedan hade han somnat och sovit hela natten. Jag frågade om han kände sig bättre nu, om han ville träffas och ta en promenad eller något, men nej. Han mådde fortfarande för dåligt. "Okej", sade jag och lade på. På kvällen försvann alla till sitt igen. Siri skulle träffa en tjejkompis... När hon gått väntade jag trekvart innan jag ringde Hasse. Hans mamma sade samma sak som kvällen innan: Hans var ute med vänner. Nu rådde inget tvivel om att han och Siri gick bakom ryggen på mig, och jag var förkrossad. Jag försökte prata med mamma, men hon hade ingen tröst att ge. "Hans är alldeles för snygg och social för dig" sade hon. "Han passar bättre ihop med Siri, som är vacker och utåtriktad. Du hittar någon annan ska du se!" Hon log mot mig på ett sätt som jag antog skulle vara uppmuntrande, klappade mig på handen ch försvann till TV-soffan. Den kvällen tog det slut mellan mig och Hasse, och han och Siri började visa sig offentligt tillsammans. Dock höll det inte så länge, Siri tröttnade snabbt på honom. Då ringde han mig och försökte be om förlåtelse, men jag lade bara på. Det tåget hade gått för länge sedan!

    Det gick några år, jag hade någon enstaka pojkvän men samma sak hände två gånger till: Siri stal dem från mig. Stal dem, var tillsammans med dem en kort tid och dumpade dem sedan. Mina bröder skällde ut henne och försökte få henne att sluta med det beteendet, men hon skrattade bara och sade att hon väl inte kunde rå för att de föredrog henne framför mig? Märkligt nog såg jag saken på samma sätt; självklart tyckte de bättre om Siri! Hon var vacker, rolig, intelligent och jag var ju bara...jag.

    Sedan flyttade Siri till London tillsammans med två väninnor. De skulle bo där ett år, och kanske resa vidare sedan. Jag fick ett bra jobb  och en lägenhet i Stockholm. Inte lika glamoröst som London, men stabilt och tryggt, med en bra inkomst. Siri och hennes väninnor hade ströjobb på olika restauranger, vissa månader hade de varken gas eller el eftersom de inte hade råd att betala räkningarna. Men efter vad jag hörde hade de alltid råd att gå på klubbar och festa... En dag nåddes vi av stora nyheter: Siri hade träffat en kille och skulle gifta sig! Hon hade aldrig visat något intresse för att binda sig tidigare, så vi blev väldigt förvånade. "Och det är inte någon pojkvän till dig!" skojade Martin. Bröllopet skulle hållas i London, så vi skulle resa dit. Men så blev det kris på jobbet och min chef bönade och bad att jag skulle stanna. Han hade inte behövt göra det jag var ärligt talat glad att få en ursäkt att inte åka. Jag och Siri stod ju inte varandra särskilt nära efter allt som hänt, och hon hade inte bett mig vara tärna. Det var inte alls nödvändigt att vara med på bröllopet för min del. Mamma blev förstås ifrån sig, det passade sig inte alls att jag inte kom, men pappa och mina bröder förstod. Jag köpte en fin present som de fick ta med sig, och stannade hemma och löste krisen på jobbet.

    Familjen kom hem från London med presenter och bilder på brudparet. Inte oväntat var Siri strålande vacker, och när hon blickade upp på sin nyblivne make såg hon otroligt ung och sårbar ut. Andrew, hennes man, var mycket stiig; lång, mörk och med ett brett vitt lende. Han var från Australien men bodde i London och jobbade som fotograf. Han skulle jobba ett halvår till och sedan skulle de resa till Australien och träffa hans familj, släkt och vänner. De skulle ha ett "bröllop" där också, fast det skulle bara bli välsignelseakten eftersom de ju redan var gifta. En kväll ringde Siri till mig. Det hade inte hänt tidigare så jag blev förstås jätteförvånad. Nästan lite orolig, hade det hänt något? Nej nej, inget hade hänt. Men skulle jag kunna tänka mig att följa med dem till Australien? Ingen av mina bröder kunde förlja med, och Siri sade att hon inte ville ha med någon väninna. "Jag vill ha med dig, min syster", sade hon. Jag blev så förvånad att jag faktiskt svarade ja, utan att fundera så mycket. Jag hade många semesterdagar sparade och en rejäl slant på kontot, och Australien var ett drömmål sedan länge. Jag frågade Siri om hon var helt säker på sin sak, ville hon verkligen ha mig med? Ja, det ville hon. Så jag slog till. Det borde jag nog inte ha gjort...

    Jag kom till London några dagar innan avresan till Australien. Jag hade varit där förr, men inte med min roliga och partyglada syster. Craig hade åkt i förväg till Sydney, han skulle ställa i ordning sin lägenhet, och så skulle jag och Siri komma efter några dagar senare. Siri och jag hade väldigt roligt under våra ensamma dagar i London; vi gick på klubbar, vi shoppade, vi satt uppe hela nätterna och bara pratade. Siri bad för första gången om förlåtelse för vad hon hade gjort mot mig, och hon berättade varför hon gjort de där sakerna: Hon var avundsjuk på mig! Jag hade svårt att tro det, vad hade jag som inte hon hade? Pappas kärlek och gillande, visade det sig. Pappa var så otroligt stolt över sin duktiga fotbollstjej, för honom var idrottsliga meriter långt mer värda än akademiska. Siri sade att hon hela sitt liv hade sökt pappas uppmärksamhet och kärlek men inte fått det, åtminstone inte i den mängd hon ville ha. Hon hade varit mammas flicka medan jag och våra bröder var pappas barn. När Siri berättade allt detta tyckte jag synd om henne. Det kunde inte ha varit lätt att vara den yngsta i vår familj, och det kunde inte ha varit lätt att inte få ägna sig åt det enda som var viktigt i pappas ögon; idrott. Jag berättade i min tur hur jag hade upplevt hennes svek och hur det hade känts när Hasse hostade och kraxade och sade att han var sjuk, och jag såg honom på bion med Siri. I alla dessa år hade jag tigit om den händelsen, nu vällde allt ur mig. Det blev många tårar och kramar, och när vi satte oss på planet till Sydney hade vi äntligen blivit det vi borde ha blivit och varit för länge sedan: systrar och vänner.

    Jag önskar jag kunde säga att historien slutar där, men det gör den ju inte... Jag bryter dock här och skriver resten i ett annat inlägg.

  • Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)
  • Anonym (Systern)

    Aaaaaarrrrrrrggggghhhhh! Hade skrivit ett nästan lika långt inlägg till, skulle kopiera det eftersom jag visste att jag hunnit bli utloggad. Men kom jag ihåg att kopiera? Nej. Jag orkar inte skriva allt igen, kommer inte ihåg ordagrant heller, men jag ska väl ta det som hänt senaste tiden i alla fall (för hänt saker har det gjort).

    Svarar på ett inlägg först:


    Anonym skrev 2014-02-13 07:05:24 följande:
    Vad ska man säga.. jag vet inte om du vill ha några kommentarer men det är jätte fint att du vågat öppna dig och att ni blivit systrar o vänner igen oavsett förflutet. Jag antar att ni är lite äldre nu och därför är det nog mest rätt att förbise dina känslor och gå vidare. Det är ju trots allt hennes man nu oavsett vad hon gjort mot dig innan.. Det finns många där ute och du kommer att hitta någon hoppas det löser sig//
    Kommentera gärna, om jag var rädd för kommentarer hade jag skrivit dagbok i stället. Jag vet att en del tycker jag har betett mig fruktansvärt illa, det tycker jag själv.

    Ja, vi är äldre nu. Skulle vilja säga "äldre och klokare" men det kunde man ju glömma... Skäms
    Ja, jag tycker också det är så underbart att vi blivit systrar och vänner igen. Därför känns det extra jobbigt att de saker som har hänt har hänt.... Ursäkta att jag är kryptisk, men det kommer förklaring strax.
  • Anonym (Systern)
    Fortsättning på startinlägget då.

    Vi kom då till Sydney där Craig mötte upp. Det första jag lade märke till var hur lång han var! Siri sade att han är 2,05! Det är lite lustigt, jag, mina bröder och mina föräldrar är alla ganska långa (mamma är den kortaste av de jag räknat upp och hon är 1,77) men Siri är en liiiten plutt. Hon är knappt 1,60. Det har förstås att göra med att hon föddes så pass mycket för tidigt. Craig gav henne en jättekram och lyfte henne och snurrade henne flera varv, sedan satte han ner henne och kramade om mig (jag slapp dock karusellturen). Sedan packade vi in oss i Craigs Volvo (han hade haft den innan han träffade Siri, så det var ingen "flirt" till henne) och så bar bar det av mot hans lägenhet. Det var fantastiskt att se det spektakulära Operahuset torna upp sig vid hamninloppet vid Sydney Harborur, man har ju sett det på film och bild, nu fick jag se det "live"! Vi for förbi Bondi Beach, den har jag också sett på TV (Livräddarna på Bondi Beach) men det var förstås inte lika häftigt som Operahuset. En strand är en strand liksom...

    Jag frågade om de bodde nära BB och fick bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Det visade sig att de bor ett stenkast från stranden. Vi langade bara in väskorna i lägenheten, tog fram bikinia/baddräkter och så gick vi ner till stranden. Med tanke på att det då var slutet av december var det inte så tokigt!

    Vi var inte på BB så länge, Craig sade att jag måste ta det lugnt i den "australiska solen" i början. Jag antar att han vet vad han pratar om. Australien har tydligen ganska många fall av hudcancer, det kanske inte är så konstigt iofs med tanke på klimatet. Vi tog våra handdukar, Craig sträckte ut händerna: "C¨m on gals!" mot oss och under lite fniss tog jag och Siri varsin hand och så knallade vi till lägenheten.

    De första veckorna bara rusade iväg. När jag for var jag inte säker på hur läne jag skulle stanna, far man ända till Australien vill man ju stanna så länge som möjligt. Jag sade ca två månader till min chef, han var hygglig och ordnade så att jag inte blev av med några sparade semesterdagar. Jag har ju ställt upp så jäkla mycket på hans företag; jobbat över, jobbat extra o s v att han tyckte jag förtjänade en liten bonus, som han sade. Någon gång ska det väl löna sig att vara arbetsnarkoman och ha sjukt hög arbetsmoral...

    Hur som. Efter en tid tyckte jag att det blev en spänning i luften i lägenheten. Mycket subtil, knappt påtaglig, men den fanns där. Jag förstod inte riktigt vad den berodde på, tänkte först att Craig och Siri tröttnat på mig och funderade på att ta in på hotell men de försäkrade att det inte var något sådant. En morgon gick jag ner i köket, gick in där, sträckte handen mot kylskåpsdörren - och såg Craig stå vid spisen iklädd endast pyjamasbyxor. Jag frös till, för hans överkropp var så läcker. Inte så mycket muskler att det såg överdrivet ut (har aldrig gillat muskelberg) inte en massa hår (gillar inte håriga bröst/ryggar) precis lagom solbränd - som en gåva från gudarna helt enkelt! Men jag påminde mig själv om att han inte var en gåva till mig, så jag "ruskade av mig" synen, tog min juice och gick snabbt uppför trappen till mitt rum igen.

    Morgonen därpå gick jag ner tidigare, men nog 17 stod han där igen! Och den här gången började han prata med mig. Vad han sade? Ingen aning... Nej, skojar bara. Vi pratade om att göra en utflykt till Ayer's Rock så jag får se den innan jag åker hem, det skulle vara roligt. Vi diskuterade det ett tag, pratade om den där röda klippan, dingos som stjäl spädbarn o s v, men hela tiden såg Craig mig stint i ögonen, det var en intensiv bick med riktigt "sug" i. Jag blev förvirrad, inte flirtade han väl med mig? Jag kunde inte stå kvar, var inte så påpälsad själv. Hade bara en tunn, kort morgonrock, det kändes plötsligt alldeles för tunt. Jag drog den tätare om mig och skyndade upp till mitt rum. Satte mig på sängen och hyperventlierade, kände att jag fick svimningskänslor. Ner med huvudet mellan benen tills det gick över.

    Så hörde jag upprörda röster från köket, Craig och Siri grälade! Men varför? Hade Siri sett/hört oss i köket strax innan? Såvitt jag mindes hade inget sagts eller gjorts som skulle kunna göra henne upprörd, men mitt minne kanske inte var helt pålitligt. Kanske bäst att kolla vad som pågick? Jag gick ner i köket, och hamnade mitt i Craig och Siris diskussion. Hade ju ingen aning om vad de diskuterade så passionerat, men Siri vände sig mot mig och berättade: En väninna till henne som bor ca 160 mil från Sydney har haft bröstcancer men hade blivit frisk. Nu hade hon fått "återfall", givetvis när hennes man är och jobbar i Kina och inte går att få tag i. Hon är ensam med fyra barn, ingen match i vanliga fall men det är jobbigt när hon ska på behandlingar o s v, hon blir ju jättetrött. Så hon behöver hjälp med att sköta barnen och hemmet. Men naturligtvis har hon svårt att få tag i hjälpen. Hon har två systrar i USA, men den ena har nyss fött barn och kan därför inte, den andra kan men inte just nu för hennes man jobbar på oljerigg och kommer inte hem än på ett tag. Hopplöst är b ara förnamnet. Nu ska Siri åka och hjälpa henne, och det var det hon och Craig "diskuterade". Craig tyckte det var jättefint av henne att vilja hjälpa sin vän. men borde hon inte vara hemma nu när hennes syster är på besök? Är det inte rätt dålig stil att sticka iväg och lämna mig ensam med Craig, jag känner ju inte honom?

    Siri frågade om jag skulle ta väldigt illa upp om jag åker, jag kände att det här är ju ett så behjärtansvärt ändamål så ville hon åka och hjälpa sin vän ska hon absolut göra det. Jag klarar mig! Jag kunde följa med annars, om hon ville, hjälpa henne att hjälpa? Men det verkade Siri inte så sugen på. Hon sade att Linda, väninnan, är en väldigt stolt kvinna med  stark integritet. Hon skulle skämmas om en kvinna hon inte känner kommer och ser henne spy o s v. Dessutom känner Siri de här barnen väl, hon vet hur hon ska handskas med dem. "Åk du" sade jag. "Jag klarar mig fint här!" Jag kände Craigs blickar på mig bränna som eldar, och vågade inte lyfta min egen blick och möta hans.

    Siri pep iväg för att packa, och jag och Craig stod kvar i köket. "Är du säker på det här?" frågade han med tyst röst. "Självklart!" sade jag käckt. "Klart Siri ska hjälpa sin väninna i nöd. Vi klarar oss själva, eller hur?" Craig svarade inte, han gav mig bara en blick som bara kan beskrivas som förtvivlad. Jag kunde inte tolka uttrycket i hans blick, var han så ledsen över att behöva avara ensam med mig? Jag blev faktiskt lite förnärmad!

    Nå, Siri åkte och vi blev lämnade kvar. De första dagarna såg jag inte mycket av Craig. Jag ägnade dagarna åt lite sol och bad (försiktig sådan, under den australiska solen!) och shoppade lite. På kvällarna lagade jag så god mat jag kunde, vilket inte säger mycket. Jag är rätt dålig på att laga mat tyvärr. Men Craig syntes inte till, och till slut blev jag nästan lite sur. Han kunde ju komma till middag i alla fall, det är ju inte så roligt att äta ensam!

    Men så, efter fem ensamma kvällar, dök han upp. Han såg lite generad ut tyckte jag. Jag hade föresatt mig att inte säga något, men kunde inte hålla mig: "Var har du hållit hus de senaste kvällarna då?" frågade jag, och lät exakt som en grinig hemmafru. "Jag har jobbat på en sak" svarade Craig, lite buttert tyckte jag. Jag ville inte fråga mer, jag var faktiskt inte hans fru och det angick mig inte vad han gjorde på kv'ällarna. Tyckte jag det blev trist att äta ensam kunde jag alltid bjuda in någon, jag hade börjat lära känna en del av Craig och Siris vänner. Dessutom hade jag träffat folk helt på egen hand när jag gått på bibliotek, muséer, konstgallerier och liknande. Helt solo var jag faktiskt inte. Jag gick och hämtade min telefonbok, här skulle bjudas in folk! Men innan jag hann börja ringa sade Craig: "Vill du se vad jag har gjort?" "Ja, hemskt gärna!" sade jag. Craig var en duktig fotograf och konstnär, men han brukade inte vilja att någon såg hans verk innan de stod/hängde på galleriet eller var de nu skulle vara.  Han gick mot en vägg där något hängde, övertäckt med en duk. "Kom och ställ dig här och blunda" sade han. Jag gjorde precis som han sade (har jag lärt mig något av tiden med min syster och hennes man är det att man måste vara konstnärer till lags Flört).

    Jag var rätt spänd, vad hade han hittat på? Jag kände hur han stod bakom mig, så sacde han: "Titta nu på en oerhört vacker kvinna!" Jag tittade, och först förstod jag intel. Sedan trillade polletten ner. Han hade gjort en otroligt vacker ram och satt en stor spegel i den...Han fortsatte: "Du har lite dåligt självförtroende ibland, och du har lätt att kritisera saker hos dig själv. Nu ska du titta när jag visar hur vacker du är!"

    Han pekade på mina ögon, som jag alltid tyckt var för ljust blå. Jag jämförde alltid med mina syskon, främst då Siri som har så otroligt mörkt blå ögon, nästan som safirer. Martin och Mikael har också mörkblå ögon, mycket fina. Och så jag då, mede mina urvattnadeögon. Men Craig jämförde dem med akvamariner, min månadssten tillika favoritsten, och det var ju en trevligare jämförelse!  Så näsan. Jag har alltid tyckt att den är lite klumpig, men det har alla vi syskon. Ett arv efter farfar och pappa. Så där höll han på, visade allt som jag brukar kritisera hos mig själv och jämföra, främst då med Siri. Sådana jämförelser är u dömda att bli msslyckanden eftersom Siri är så otroligt vacker...

    Jag blev fascinerad, kunde inte sluta titta på min egen spegelbild. Var det där jag?! Jag såg ju riktigt bra ut! 

    Så började Craig kyssa mig, helt lätt, på öronen, halsen, nyckelbenen... Och man kan nog föreställa sig vad som hände sedan så jag går inte in på fler detaljer nu. Faktum är att jag säger *biiiiip*, censurerar de följande händelserna.  

    Vi hade några underbara veckor, Craig och jag. Vi kunde naturligtvis inte visa oss som ett par offentligt, det problemet löste vi lätt: Vi stannade inne. Vi beställde mat till dörren och tillbringade tide i sängen eller i soffan framför TV:n. En helg åkte vi til ett superromantiskt litet bed & breakfast långt utanför Sydney, det var en underbar helg. Jag sköt upp alla jobbiga tankar på Siri och vardagen till "i morgon", i bästa Scarlett O'hara-stil. Men så kom "i morgon", mycket snabbare än vi kunnat ana. Vi skulle just till att boka en vecka på Bali, men just då ringde siri ochmeddelade att hon skulle komma hem. Hennes väninnas man hade kommit hem från Kina, och den ena systern hade kommit från USA, så hon behövdes inte längre... Och då skulle Siri förstås åka hem! Rynkar på näsan

    I morgon kommer hon hem. Hon sade i telefon att det ska bli så skönt att komma hem, att hon längtar så efter både craig och mig. Jag och Craig mår skitdåligt, vi vet inte vad vi ska göra. Det finns väl egentligen bara två alternativ:

    Alternativ 1: Vi sätter oss ner tillsammans och berättar allt. Säger som det är, att vi fått känslor för varandra och vill leva tillsammans. I alla fall är det så jag känner, ärligt talat vet jag inte vad Craig har för tankar kring det. Han har inte sagt något. Han säger att han älskar mig, men det är bara under själva "akten". Han har inte sagt det annars. Jag har sagt det till honom flera gånger, jag har också sagt att jag vill att han skiljer sig från Siri och gifter sig med mig i stället. Det svarar han inte på...

    Alternativ 2: När Siri nu kommer hem flyttar jag från hennes säng tillbaka till min. Vi låtsas som ingenting, det blir kanske heta blickar och ännu hetare sms men inget mer.

    Blir det så här åker jag genast tillbaka till Sverige, jag kan inte gå omrking och låtsas som att den här senaste tiden inte har hänt, att jag inte haft underbar sex med Craig. Jag borde ändå ha åkt tillbaka för länge sedan, min chef är tålmodig än så länge men man vet aldrig hur länge han fortsätter vara det.

    Jag vet inte vilket som är bäst att göra... Eller, självklart är alternativ 2 bättre eftersom min syster då slipper att bli sårad. Jag vill ju egentligen inte spräcka ett äktenskap, men jag tror inte man kan spräcka ett äktenskap som är lyckligt och som bägge parter önskar bevara. Då släpper man inte in en tredje part på det här sättet.

    Observera att jag inte frågar om råd! Den här situationen har Craig och jag skapat helt själva, vi måste, och ska, lösa den själva också. Om ni orkar läsa igenom bägge inläggen får ni däremot gärna kommentera det som hänt. Jag har betett mig fruktansvärt illa mot min syster, det vet jag redan så det behöver ni inte tala om för mig. Men känner ni ett starkt behov av att berätta det så kan jag naturligtvis inte hindra er.

    Jag vill bara säga att jag verkligen älskar Craig, det här är inte bara en tillfällig förälskelse! Han är  den perfekte mannen för mig: snäll, rolig, intelligent, konstnärlig, otroligt snygg, oerhört bra i sängen, modig... Jag är övertygad om att han älskar mig också, men jag vet att han är väldigt lojal. Jag vet att han egentligen inte vill gifta sig mer än en gång i livet, men han vet också att man kan upptäcka att äktenskapet inte blev vad man trodde och ville ha, och då är det bättre att skilja sig än att lida i ett dåligt äktenskap. Och det är bättre att skilja sig innan man fått barn, för när barn är inblandade bir det så mycket svårare känslomässigt.

    När vi älskar säger han att han älskar mig men inte annars. Är det konstigt? Jag har flera gånger tagit upp att vi måste berätta för hans nuvarande fru om oss, och jag vill börja planera vårt bröllop. Men han vill inte prata om det över huvud taget, är det något skumt med det?

    Jag ska avsluta nu, det blev väldigt långa inlägg. Hoppas någon orkar läsa! Glad
                                                                                                                            
  • Anonym (Systern)
    Anonym (hmm) skrev 2014-02-13 11:36:45 följande:
    Vilken historia, nästan som en bok... Nåja om du har känslor för Andrew/Craig så är det enda rätta att försöka glömma och förtränga dem. Tänk på honom helt svettig på toaletten eller i andra ofördelaktiga sammanhang. Man kan visst styra sina känslor om man jobbar på det. För oavsett hur kär man än är och oavsett relationen till systern så försöker man inte få hennes man, det gör man bara inte.
    Jag tänkte inte ens på att gav honom två namn! Kan ju säga så här: Ett av namnen är hans riktiga.... Så går det när man är så trött att man sitter och nickar till medan man skriver...

    Du har rätt, man ska inte ta sin systers man. Men när systerns man är den som tar en, då? Det var ju faktiskt han som tog initiativ första gången.
    Anonym (bok?) skrev 2014-02-13 11:47:55 följande:
    Inte för att på något vis ifrågasätta men det känns som att detta snarare är en novell en en riktigt historia, vilket syns tydligast i språket då du borde visa fler kännslor vid tillfällen som gör dig upprörd. och om man "behöver skriv av sig" brukar det inte vara gramatiskt korekt, och namnen överensstämmer inte med varandra... du är för distanisierad till historien i sig, men ja enda tipset är att släppa detta då det var längesen och om du nu har känslor för din systers man kan det ses som omvänd psykologi mot vad hon gjorde moit dig  i tonåren. 
    "Inte för att på något vis ifrågasätta" börjar du och sedan är det det ena ifrågasättandet efter det andra.Flört

    För mig är det viktigt att språket och stavningen är korrekt, det är alldeles för många som inte kan stava och/eller skriva grammatiskt korrekt. Stavfel och grammatiska misstag skär i ögonen på mig, jag kan inte rå för det. Jag antar att jag är något av en språkpolis.

    Jag är alltså alltid noga med sådant, synd att inte fler är det. Språkliga regler upphör inte att gälla bara för att man bara skriver av sig. Jag följer dem även när jag skriver dagbok. Är mina dagböcker bara påhittade då?

    Som jag skrev nyss, jag är så trött att jag sitter och nickar till över datorn här, jag råkade skriva min svågers riktiga namn på ett ställe och det "alias" jag gett honom på ett annat.

    Jag är alltid återhållsam vad gäller känslor, jag är helt enkelt ingen känslomänniska. Jag är alldeles för självbehärskad.

    Man kan mycket väl skriva en helt sann berättelse utan stora känsloyttringar, även om man kanske förväntar sig att en berättelse om förbjuden kärlek innehåller just sådana. Den här texten är dock inte avsedd att skickas till ett bokförlag för publicering, det är en berättelse på ett diskussionsforum på internet.

    Ibland kan det faktiskt vara till textens fördel om man skalar av den. Jag tyckte innehållet var det viktiga, och inte en massa tjafs runt omkring.

    För att sammanfatta det du skrivit:

    *Om en text saknar grammatiska misstag (och stavfel?) kan den omöjligt vara autentisk
    *Råkar man skriva ett namn på ett ställe och ett annat namn på ett annat ställe är texten inte sann
    *Om man inte ger uttryck för stora känsloyttringar i en text är den stulen från en bok

    Är det så du menar? Du tror alltså att jag stulit texten från en bok (ditt nick är anonym bok?, du antyder alltså att texten är från en bok)? Ska du anklaga mig för plagiat vill jag nog att du visar texten jag skulle ha plagierat från som stöd för din anklagelse. Har du ingen sådan text har du heller ingen rätt att anklaga mig för plagiat.
  • Anonym (Systern)
    Anonym (Nejdu) skrev 2014-02-13 15:37:03 följande:
    Håller med alla andra, det här är uppenbart fejk. Någon som aspirerar på att bli författare, månne?

    Om vi leker att detta vore sant, så har jag några tankar:
    - vilken syster åker inte på sitt syskons bröllop över en helg? Ok, du skriver att du hade för mycket på jobbet just då, men däremot har du tid att vara åtminstone 2 månader i Australien... Nej, icke trovärdigt
    - vem tänker ens på om ens syskon är attraktiva? För mig är syskons partners/min partners syskon "off limits" så jag tänker inte ens på om de ser bra ut eller ej.
    - man KAN STYRA SINA KÄNSLOR. Man hamnar inte i säng med sin systers man. Om han ger såna inviter, då säger man "nej tack" och så lägger man sig i sin egen säng.

    Jag tycker det här är en historia som är som hämtad ur "Mitt livs novell" och är inte det minsta trovärdig. Vilken 14-åring går väl på bio och restaurang på Alla hjärtans dag? Ok, McDonalds, Max eller Burger King är också restauranger, men ändå... (syftar nu på historien som utspelade sig i åttonde klass).

    Om allt ändå - mot förmodan - är sant tycker jag att TS ska söka hjälp hos psykolog, uppenbart finns det en hel del hang ups om syskonens förträfflighet, hur "synd det är om TS som alltid varit den fula ankungen osv". Hitta en egen karl och håll dig borta från din systers man. Håll tummarna för att ingen i er familj får nys om det, för då får ni nog båda hett om öronen...
    - Du kanske inte uppfattade det, men jag och min syster hade inte ett särskilt bra förhållande förut. Det hände mycket i vår ungdom som drev oss ifrån varandra. När hon skulle gifta sig hade jag, som du själv skriver, mycket att göra på jobbet, min chef höll på att etablera firman och det var väldigt mycket att göra. Hade jag velat hade jag naturligtvis kunnat få ledigt för att åka på bröllopet, men jag kände inte att det var så viktigt för mig att vara med på min systers bröllop. Och, viktigast av allt: Min syster var inte så värst sugen på att ha mig där heller. Jag vet inte hur det är med dig, men vet jag att någon helst inte vill att jag kommer på hennes bröllop så går jag naturligtvis inte heller. Varför göra någon illa till mods på hennes stora dag?

    - Ja, jag kan vara i Australien i över två månader. Min chef äger företaget jag jobbar på och kan fatta sådana beslut. Jag har ställt upp väldigt mycket för honom under den tid då han har etablerat sitt företag, jag har jobbat extra med kort varsel, jag har ställt upp när folk varit sjuka, jag har gjort en hel del arbetsuppgifter som egentligen inte stått i min arbetsbeskrivning. Varför skulle min chef inte kunna "belöna" mig med långledigt då? Det är som sagt han som äger företaget, vill han ge någon ledigt i ett halvår kan han göra det. När man visar stark lojalitet och arbetsmoral och ställer upp mycket på sin arbetsgivare kan man få sådana "belöningar".

    - Vad är det för fel med att tycka att ens syskon är attraktiva? Det tycker alla som känner vår familj. Naturligtvis lägger jag inga sexuella värderingar i det när jag säger att mina bröder är väldigt stiliga och att min syster är mycket vacker.

    Man behöver inte vara rädd för att säga att ens syskon är attraktiva (om de är det, dina syskon kanske inte är det?), det betyder ju inte att man hyser några andra känslor än normal syskonkärlek för dem.

    - Ja, oftast kan man styra sina känslor och väldigt ofta bör man också göra det. Det har jag gjort hela mitt vuxna liv, som jag skrev i ett inlägg är jag ingen känslomänniska som saknar självbehärskning. Men i det här fallet kunde jag inte det. Jag vet mycket väl att det är totalt fel att förälska sig i och ha en affär med sin systers man, men för en gångs skull tog mina känslor över mitt rationella jag.

    - I de kretsar där jag växte upp  (socialgrupp 1) börjar pojkarna bjuda ut sina flickvänner på bio och restaurang i 14-15-årsåldern. Nu får jag väl sk*t för att jag skriver detta (och det ska väl ifrågasättas också antar jag), men du tror ju inte på att en 14-åring bjuder ut en flicka på bio och restaurang så jag måste ju förklara hur det var när jag växte upp, jag antar att det är likadant nu... I alla fall i min umgängeskrets, som sagt. Och nej, McDonald's, Max och Burger King räknas inte som restauranger! I alla fall inte när en kille ska bjuda ut en tjej på en lite "finare" dejt. Visst gick vi och tog en hamburgare ibland, men inte på en träff. Självklart gick vi inte på de allra finaste restaurangerna heller, men vi skulle aldrig drömma om att gå på Max på en "seriös" träff. Inte gjorde väl ni det?

    Hur har du mage att sitta och säga till en främmande människa att hon ska söka psykologhjälp, enbart efter att ha läst ett par inlägg?! Jag behöver ingen psykologhjälp. Vilka hang-ups menar du att jag har? Ja, när jag var yngre var jag bitter på min syster för att hon tog flera av mina pojkvänner, och det var något som följde med en bit in i vuxenlivet. Men när min syster flyttade till London och jag fick mitt nuvarande jobb växte jag som människa. Jag blev vuxen, och insåg att om jag skulle gå och älta en massa oförrätter min syster utsatt mig för när vi var unga skulle jag bara må dåligt och inte kunna komma vidare i livet. Jag lade det bakom mig och började se framåt i stället, och efter det har jag mått bra! Det som hänt nu är naturligtvis inte bra men det är ingen "hämnd" för vad hon gjorde när vi var i tonåren. Jag föll för min systers man och han för mig, det var inget jag hade planerat eller ville utan det bara blev så. Det har hänt, och inget du säger kan ändra på det. Nu måste vi (vi inblandade) göra det bästa av situationen.

    "Mitt Livs Novell"... Det var nästan lite roligt! Ja, ni får väl tycka det (det var ju fler än du som hade den åsikten) och ni får väl tro att historien är fejk. Vad ni tror är helt ointressant, jag vet själv vad som är sant och inte. Jag kan dock inte låta bli att fundera över vad jag skulle ha för skäl att ljuga? Det är väl otroligt korkat att sitta och ljuga lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllla
    ihop en historia som ställer mig själv i dålig dager? Men det spelar ingen roll vad jag säger, ni har bestämt er för att detta är en hopdiktad historia. Och det kvittar ju vad främmande människor på internet tror, jag vet själv vad som är sant och det räcker för mig.

    Jag har pratat med Andrew (det är alltså min svågers riktiga namn, jag skrev av misstag både det och ett "alias", Craig, i mina inlägg - ännu ett bevis för att jag bara ljög ihop hela historien tydligen. Jag kan lika gärna använda hans riktiga namn då ingen kan veta vem han är. Inga andra namn är autentiska)                                                                                                                                                                                                                     om hur han vill göra. Jag frågade honom hur han vile göra; ville han stanna hos Siri eller ville han vara hos mig? Han sade att han älskar både henne och mig. Ville jag, så skulle han lämna Siri och gifta sig med mig. Annars skulle han stanna hos Siri. Jag tyckte det lät väldigt "ljummet", som om han inte brydde sig om vilket. Dessutom har jag hunnit fundera en hel del. Det var väldigt lätt för honom att bedra sin fru, med hennes syster. En syster han knappt kände, vi hade ju aldrig träffats tidigare. Han kanske har lätt att falla för andra kvinnor och gå till sängs med dem? Jag vill förstås tro att jag var speciell, att han gjorde något som var extremt olikt honom, men jag kan inte låta bli att tänka att han kanske kan, och kommer att, göra det även mot mig om vi skulle gifta oss...

    Jag sade att jag vill hem till Sverige, hela mitt iv finns där. Andrew vill stanna i Australien, han har ju sitt liv där. Ingen av oss vill ge efter när det gäller den saken. Bara där har vi u ett oöverstigligt problem. Jag sade till honom att vi kanske ska avsluta vårt vad-det-nu-är här och nu, och han höll med. Det sved såklart att han inte är villig att kämpa för mig, men samtidigt gav det mig svar på en del frågor... Jag frågade vad Andrew skulle göra nu. Han tänker stanna hos Siri. Det tyckte jag var bra, men han tyckte vi skulle berätta om vårt förhållande för henne. Jag anser inte att vi har haft något förhållande, det var några veckors galenskap! Och att berätta för Siri kommer inte föra något gott med sig. Andrew, och kanske även jag, kommer ha lite lättare samvete, men Siri kommer må fruktansvärt dåligt.

    Jag vet, det kanske är lite sent påtänkt att bry sig om min systers känslor nu, men jag tycker faktiskt inte vi ska berätta något för henne. Jag far hem snarast och förhoppningsvis kommer Andrew inte hoppa över skaklarna igen, även om man förstås aldrig kan veta.Jag vet att jag aldrig kommer svka min syster så igen. Medan vi pratade studerade jag Andrews ansikte. Jag trodde jag var så kär i denne man, att han var min drömman. Jag tog inte hänsyn till att andra kunde såras av det jag gjorde. Men det var jobbigt att höra honom antyda att det kvittade om han var tillsammans med mig eller Siri, och det märktes att han tog väldigt lätt på vad vi hade gjort. Det kanske verkar som att jag också tar lätt på det men tro mig, det gör jag inte. Nu när det är över, när allt börjar lägga sig sig och mina ögon öppnats inser jag att det som hänt är en stor sak, och att jag aldrig kommer glömma vad som hänt, vad jag gjort mot Siri. Hon vet det inte, och det är kanske bäst så, men jag vet det ju själv och jag måste leva med det.

    Jag kom just att tänka på att ni som ifrågasätter den här historian nog kommer göra det ännu mer nu: "Du ändrade dig snabbt, det måste vara påhitt!" men jag bryr mig fortfarande inte om vad ni tror! Ni tror att bara för att jag ville skriva av mig här på BT så tar jag åt mig av allt ni skriver och att jag bir ledsen av att läsa att ni inte tror att min berättelse är sann. Jag tar inte åt mig och jag bir inte ledsen. Jag känner dock stor förundran över att så många känner ett så starkt behov av att kommentera en berättelse de inte ens tror är sann. Har ni så tråkiga liv?
    Anonym (bok?) skrev 2014-02-13 14:13:06 följande:
    Andra inlägget övertygar mig om att detta är fejk. Du har en sån distans till hela händelsen, du skriver i presens fast det berör händelsen nu, du lägger in onödiga detaljer som inte spelar någon roll i det stora hela. och tidsperspektivet är väldigt fel med tanke på att du kommer ihåg händelser som hände i tonåren lika bra som sådant som händer nu, och du resonerar inte som att detta vore ett verkligt problem då det verkligen saknas en emotionell känsla och rationalitet...Men som novell visst då är det bra Glad 
    Jag vet inte om du riktigt förstod vad jag skrev tidigare: Jag är ingen känslomänniska och därför kan man uppleva att jag håller distans. Jag är sådan och skriver så! Jag tänker inte ändra på hela min personlighet bara för att du ska bli nöjd och tro på vad jag skriver. Om du tror att det jag skriver är påhittat bara för att mitt sätt att skriva inte faller dig i smaken så är det ju synd, jag tänker inte förändra mig eller mitt sätt att skriva för att göra dig nöjd.

    "Du skriver i presens"? Just den meningen är faktiskt presens, jämför den med hur jag skriver i mina inlägg och säg sedan om mina inlägg är skrivna i presens!.

    Jaha, nu är det suspekt och ett tecken på att man hittar på inlägg att man minns händelser från tonåren också.*suck* Du och de andra som skriver "påhitt!" kan göra allt till bevis, va?
  • Anonym (Systern)
    Anonym (bok?) skrev 2014-02-13 16:39:55 följande:
    jag menar naturligtvis att du skrivit texten, jag sa ingeting om plagiat, jag bara menar på att händelsen inte känns trovärdig, och att du lägger till detaljer som är helt oviktiga som den sjuka kompisens systrar som bor i USA, medan sådant som borde vara känslomässigt för dig att skriva om är utan känslor och väldigt sakligt. jag skrev bok eftersom detta känns som att det är det du skrivit. en bok inte en verklig händelse. 

    Men för all del bli bara arg på mig när alla andra också ifrågasätter trovärdigheten i denna historia. Men jag förstår inte varför du blir arg, du vet vad som är sant även om vi tror dig eller inte. 
    Om du riktigt anstränger dig förstår du kanske varför jag nämnde att väninnorna bor i USA! Glad

    Du verkar ha en klar uppfattning om vilka detaljer jag borde beskriva mer känslomässigt, ska vi göra så här att i fortsättningen skickar jag mina inlägg till dig innan jag postar dem så får du kontrollera att använt känslorna på rätt ställe? På så vis slipper du kritisera så mycket här i tråden. Det är kanske inte så kul för alla andra att läsa.

    Du låter som ett dagisbarn. "Han var ju också stygg, varför får inte han också stå i skamvrån?". Jag lovar, jag ska bli exakt lika arg på alla och jag ska vara arg exakt lika änge på alla, så att det blir millimeterrttvisa. Blir du glad då? Flört
  • Anonym (Systern)
    Anonym (SUCK) skrev 2014-02-14 08:45:32 följande:
    HAHAHA! Men vad är det här för dumheter. 
    Varför i hela världen skulle en kvinna med förståndet i behåll skriva så detaljerat och långt på ett öppet forum. 
    Om nu detta trots allt skulle vara sant; sök hjälp. Gå till en psykolog.
    Eftersom det är ett anonymt forum kände jag att det gick att vara detaljerad. Ingen här vet vem jag är, eller vilka mina syskon är.

    Det är snarare ni som fortsätter läsa och kommentera trots att ni inte tror på historien som behöver psykologhjälp, det är sjukligt att hålla på som ni gör.
    Anonym skrev 2014-02-14 09:02:24 följande:
    Ja herregud, någon har uppenbarligen tråkigt i sitt liv och måste hitta på rövarhistorier. TS, bespara oss detta! Böra lösa korsord istället eller gå med i en förening.
    Vem tvingar dig att läsa och kommentera? Sjukligt, som sagt...
    Betty84 skrev 2014-02-14 10:57:40 följande:

    Men jisses!


    Nu får TS ge sig, hon ifrågasätter om vi som kommenterar har tråkiga liv?!


    Nej det har vi inte, däremot är det rätt tröttsamt att läsa troll-inlägg! I detta forumet finns vi som har eller ska gifta oss och seriöst vill diskutera ämnen kring detta!


    Så snälla TS! Det finns andra forum eller novellsidor för sånt... Du är helt fel ute...


    Man måste ha ett väldigt tråkigt liv om man läser inlägg som man inte tror på och dessutom lägger ner tid på att kommentera dem. Det är som sagt inte ett friskt beteende heller.
    Marie Malmö skrev 2014-02-14 11:44:47 följande:
    Ärligt talat, det var värst vad det hackas på TS! Att kalla henne en idiot är väl också att ta i. Alla verkar ha bestämt sig för att det inte är sant och då behöver ni ju inte fortsätta läsa. Själv har jag inte fattat helt varför det INTE skulle vara sant. Men samtidigt tror jag inte blint på allt som skrivs på nätet. Jag låter dock bli med att hacka och döma.
    Jag antar att de som sitter och skriver att detta inte är sant själva brukar hitta på "rövarhistorier", annars skulle de inte anklaga mig för att göra det. Jag undrar ju vad någon skulle få ut av att ljuga ihop en sådan här sak, men det får de förklara. Det är de som verkar känna till ett och annat om att hitta på.

    Tack för att du inte kastar skit, skönt att det finns någon sund människa här.
  • Anonym (Systern)
    Anonym (Nejdu) skrev 2014-02-14 12:31:07 följande:
    Dina inlägg är för långa för att det ska vara vettigt att citera dem, så jag skippar det.

    Jag trampade visst på en öm tå, men jag är snäll idag så jag bryr mig inte om dina personangrepp på mig. Jag kritiserade din texts trovärdighet, inte dig personligen.

    De flesta 13-14-åringar jag känner är lite försagda, och jag har faktiskt aldrig sett några barn i den åldern ensamma på restauranger, oavsett prisklass. Men om det är vanligt i din bekantskapskrets så är det säkert så.
    Däremot tycker jag det är konstigt att i detalj redogöra för något som inträffade i åttonde klass om man är vuxen och har lagt det bakom sig.

    Mina ev syskons utseenden och beeteende tänker jag inte kommentera.

    Jag skrev att du borde uppsöka psykolog för att du är osunt fixerad vid att dina syskon är sååå snygga och såå framgångsrika och alla bara har hackat på dig hela ditt liv. Detta upptar tydligen mycket av din energi, eftersom du skriver evighetslånga inlägg på ett forum om det. Om du inte brydde dig, skulle du inte skriva om det. Du skulle inte ens tänka på det, eftersom du då är/Var en mogen person som är trygg i sig själv och som har god självkänsla.

    Jag tycker inte att det är skamligt att gå till psykolog och därför föreslog jag det i all välmening. Precis som jag skulle ha föreslagit att du ska gå till läkare om du skrivit att du brutit benet. Väljer du att ta detta som en förolämpning får det stå för dig. Tyvärr är det många som har fördomar mot psykologer och personlig utveckling. Terapi hjälper väldigt många människor, och man kan lära sig sundare reaktionssätt och tankesätt om man hittar en vettig terapeut.

    Om jag var i dina skor skulle jag oroa mig mest för vad familjen ska säga när de får veta att du haft ihop det med din systers äkta man. Flera gånger dessutom, som det verkade. Tror du att din syster, dina bröder och dina föräldrar kommer att ta emot det budskapet med stor glädje?

    Tänkte du aldrig på vad konsekvensen av en sexuell relation med din svåger skulle få för konsekvenser för dina relationer med familjen?
    Om det är så här du är när du är snäll skulle jag inte vilja råka ut för dig när du är elak.

    Ja, när jag växte upp var det mycket vanligt att man började bjuda ut sina flickvänner i 14-årsåldern och efter vad jag hör är det lika vanligt nu. Men ungdomarna i mina kretsar har betydligt mer pengar än andra tonåringar, de har råd att bjuda flickvännerna på restauranger. Att somliga ser  Max och McDonald's som restauranger säger ju en del.

    Och det var ingen som var "försagd", men det handlar väl om hur man uppfostras och vad man är van vid. Får man gå på finare restauranger från födseln är man inte så försagd i tonåren. Överlag är ungdomarna i mina umgängeskretsar mognare ä andra, tycker jag.

    Det är du och dina kompisar här som rackar ner på mig som verkar behöva psykologhjälp, ni sitter och läser inlägg och letar febrilt efter "bevis" på att de är påhittade och tycker att ni finner det för att jag skrivit för detaljerat om en sak... Helt sjukt. Är det konstigt att man minns hur man väntade på sin pojkvän som aldrig kom? Vad var det för fel med att berätta om det? Att det skulle vara bevis för att berättelsen är påhittad är ju helt sjukt! Sedan säger andra att det är uppenbart att jag hittar på för att jag inte berättar tillräckligt detaljerat... Er kan man inte göra nöjda.

    Är jag osunt fixerad vid att mina syskon är snygga och framgångsrika? Jag nämnde att mina syskon är attraktiva (vilket jag nu inser var fel av mig, inte får man tycka att ens syskon ser bra ut!) men var skriver jag att de är mer framgångsrika än jag? Mina bröder var duktiga i idrott, ja. Det fick man tydligen inte heller tycka. Jag är den av oss syskon som har bäst jobb och tjänar bäst. Det gick bättre för min syster i skolan än för mig, det var allt jag skrev. Att skriva ärligt bevisar tydligen att man ljuger, enligt er sjuka logik.

    Jag har inte sagt att alla har hackat på mig, jag skrev att min mamma inte gillade att jag spelade fotboll. Jag skrev också att min pappa alltid stöttade mig, så du får jobba på läsförståelsen lite. Mina klagomål och min osunda fixering är något du hittat på själv, du vill kasta skit på mig och tar till vad som helst för att kunna göra det.

    Ja, jag skrev långa inlägg. Vad ska man säga om en person som läser dessa långa inlägg men inte förstår vad  som står i dem utan hittar på egna saker?  Dålig läsförståelse eller bara ren och skär illvilja? Eller en blandning, kanske?

    Vem har pratat om att det är skamligt att gå till psykolog nu då? Det tycker inte jag heller att det är. Men att säga till en människa man inte känner eller vet ett dugg om att hon ska gå till en psykolog är oförskämt! Särskilt när man som du inte ens läst inläggen ordentligt utan sitter och hittar på ett eget innehåll. Ditt "välvilliga tips" om psykologhjälp kan jag inte ta på allvar eftersom du grundar det på saker jag inte ens har skrivit utan som du har fabulerat ihop. Det skulle ses som osunt av ganska många.

    Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger.
  • Anonym (Systern)
    Anonym skrev 2014-02-14 17:03:58 följande:
    TS, jag förstår om du blir upprörd över att folk skriver att detta verkar påhittat om det nu inte är så. Men det är heller inte särskilt trevligt av dig att bli arg när du blir kritiserad för vad du gjort. Vill man inte ha kritik är det nog bäst att inte starta trådar om sånt här. 

    Jag tycker det är otroligt trist att slänga sig med order "sinnessjukt" hit och dit. Att dessutom kritisera psykologhjälp gör det bara ännu tristare. Det är inget fel med att någon gång ta hjälp av en psykolog eller terapeut för att reda ut svåra situationer i sitt liv.

    Till sist så tycker jag att du berövar din syster en chans till ett lyckligt och ärligt liv genom att inte berätta. Hon förtjänar att vara med någon som inte bedragit henne om hon nu vill det. Det måste få vara upp till henne att besluta om sitt eget liv efter att hon fått all fakta, då är det inte schysst att gömma undan den som du gör. Här har du ett ansvar som du måste ta! 
    Om någon kritiserade mig för vad jag gjort skulle jag inte bli arg. Jag vet att jag gjort fel, att man inte gör så här. Men jag ser inte mycket kritik mot mina handlingar, däremot är det en massa kritik om mitt sätt att skriva, mot att jag mindes vad som hände när jag var 14 år, mot att jag skriver för detaljerat, mot att jag inte sriver tillröckligt detaljerat och, inte att förglömma, det ifrågasätts om det hela är sant. Vad jag har gjort tycks inte vara det vktiga för de som svarar i tråden.

    Eftersom Siri har varit otrogen mot Andrew ett flertal gånger, både före och efter att de gifte sig, tror jag inte att hon tycker hon får ett "ärligt och lyckligt liv" genom att jag berättar detta för henne. Hon gillar att vara gift med en rik australisk kille, om han inte lämnar henne kommer inte hon lämna honom heller.
    Anonym (Nejdu) skrev 2014-02-14 17:41:04 följande:
    Du är kanske inte rätt person att säga "buhuu ni är alla så elaka" när du skriver inlägg som det ovan citerade. Jag har inte kritiserat dig som person, däremot har jag kritiserat dina alster här i tråden och ditt agerande (att ha en sexuell relation med sin svåger). Tydligen var kritiken för mycket för dig, vilket jag beklagar.

    Jag har svårt att se varför det är så oerhört fräckt att säga till en främmande person som fläker ut hela sitt liv på internet att hen ska gå till psykolog och få hjälp att reda ut sina tankar. Att gå till psykolog är inte det samma som att vara psykiskt sjuk.

    Jag tar illa upp över att du kastar ord som "sinnessjukt" kring dig - en mogen vuxen kallar inte andra för sinnessjuka för att de blir upprörda. Kul för folk som kanske har psykologisk problematik att du späder på fördomarna om att man måste vara knäpp för att gå i terapi.

    Eftersom jag konstaterat att din diskussionsteknik lämnar en hel del att önska, och du verkar väldigt lättkränkt, så tackar jag för mig och lämnar tråden. Jag önskar dig all lycka med Andrew/Craig/vad han nu heter.
    Eftersom både du och Anonym som jag svarar ovan skriver att jag sagt att folk skulle vara sinnessjuka svarar jag er samtidigt. Jag har ingenstans skrivit att någon skulle vara sinnessjuk. Jag skulle inte drömma om att göra det, eftersom jag inte vet något om det. Däremot har jag skrivit sjuk, ja. Flera har läst mina startinlägg, bestämt sig för att de inte tror på dem men sedan har de inte lämnat tråden som en vettig människa skulle göra utan de har satt sig och lusläst mina inlägg för att hitta bevis för att de är påhittade. Och de har hittat dem, minsann!

    Jag mindes, och skrev om, att jag blev övergiven på en dejt när jag var 14 år = bevis för att jag ljuger. Jag har inte varit tillräckligt känslomässigt engagerad där jag borde ha varit det = bevis för att jag ljuger. Jag skrev att min syster ser väldigt bra ut = bevis för att jag ljuger. Jag skriver i presens (fast det gör jag ju inte, hon har inte koll på grammatik bara) = bevis för att jag ljuger. Och så vidare...

    Och det är det jag menar med sjukt. Det är inte ett helt sunt beteende i alla fall.

    Var sade jag "buhuu ni är alla så elaka"? Var har jag över huvud taget gråtit över det sätt på vilket jag bemöts? Ingenstans. Vill ni kritiser mig för att jag hade sex med min systers man så gör det för all del. Det var fel av mig, man gör inte så, även om hon varit otogen mot honom. Men att anklaga mig för att ljuga och sitta och dra fram "bevis" för att tråden inte är sann är ju bara löjligt!

    Och är det några so ljuger är det ju ni som säger att jag ljuger. Vi har ju två exempel bara här, Anonym och du påstår att jag kallat folk sinnessjuka. Det har jag inte. Jag har bara sagt att det är sjukligt att hålla på som folk gör. Det är inte ett sunt beteende att anklaga någon för att ljuga och sedan lusläsa inläggen för att hitta "bevis" (och vilka "bevis" sedan! Skrattande).

    Eftersom jag inte skrivit sinnessjuk någonstans kan du sluta ta illa upp nu och i stället fundera över vad människor med verkliga behov av psykooghjälp skulle tycka om att du uppmanar någon att söka psykologhjälp när du inte ens kunnat läsa hennes texter ordentligt. Jag har skrivit att han heter Andrew och förklarat flera gånger varför jag skrev fel, men du förstår ändå inte...
    Anonym skrev 2014-02-14 20:12:30 följande:
    Vad ÄR egentligen problemet?

    Att du och din svåger har visat dåligt omdöme?

    Att det blir en fortsättning?

    Att det inte blir en fortsättning?
    Visst har jag visat dåligt omdöme. Jag skulle aldrig ha skrivit på det här stället bland alla perfekta brudar som aldrig gjort eller kommer göra något fel i hela sina liv. Och deras män kommer naturligtvis aaaaldrig vara otrogna mot dem....Drömmer
  • Anonym (Systern)
    FruForsmark skrev 2014-02-15 06:42:24 följande:
    Troll-tråd. Hon fick hoppa över en klass och hamnade då i din. Dvs det skiljer inte så mycket i ålder mellan er. Jag har inga minnen från när jag var runt ett år, så därför ställer jag mig skeptisk till dina tydliga minnen och känslor från neoavdelningen. Skulle det vara så att tråden är äkta så är det väl självklart att man inte tar sin systers man. Även om hon gjort fel tidigare så är väl inte det ett beteende man vill efterapa?
    Och det kan förstås inte vara så att mina föräldrar berättat för mig hur jag reagerade, så att det är det jag skriver om...?

    Nej, självklart tar man inte sin systers man. Det var fel av mig, och inget jag är stolt över precis. Jag tror inte jag har skrivit någonstans att jag är stolt heller. Jag försökte skriva av mig här, men tyvärr har i princip alla bemött mig med anklagelser om att bara hitta på alltsammans.

    Vilka "bevis" har du hittat för att det är en "trolltråd" då? Var det det här med besöket på nenonatalavdelningen, att jag omöjligt kan minnas det?

    Ni sitter och säger att allt är påhittat, men ni kan inte låta bli att lusläsa mina inlägg och leta efter bevis på att jag bara ljugit ihop alltsammans. "Bevisen" ni hittar är skrattretande skrala, men det tycks ni inte inse.

    Vill ni kritisera det jag gjort så kör hårt, men sluta tramsa om  trådens äkthet.

    Men det här beteendet är så typiskt tjejer, så fort det är många i en grupp (de som tror tråden är påhittad) så ska man mobba en ensam tjej (trådskaparen) och det finns ingen hejd på elakheterna.

    Snart är det någon av er som är i min situation, då kanske ni inte tycker det är så kul längre....
    Anonym skrev 2014-02-15 07:28:01 följande:
    Är det bara jag som får avsmak över själva tanken att ligga med någon som har legat med min egen syster? Jag själv har två systrar som vid olika tidpunkter i livet faktiskt legat med varandras pojkvänner/sambor. Moraliskt fel eller inte, så gör det mig personligen rejält äcklad.
    Ja, det är nästan incest eller hur? Så tänkte jag förut. En kompis till mig blev tillsammans med sin systers man (eller snarare exman, de låg i skilsmässa då) och jag tänkte som du: Usch vad äckligt, hur kan man ligga med en man som legat med ens syster?!  Nästan incest, som sagt.... Vad gäller moral tar det emot att säga det då jag ju gjort det själv, men det är väl alltid omoraliskt att ha ett förhållande med en gift man, oavsett vilken relation man kan ha till den mannen.

    Men tyvärr är det inte så lätt alltid att styra sina känslor, som någon sade att jag skulle ha gjort. Normalt är jag väldigt bra på det, självbehärskning är mitt ledord i livet för det mesta. Men det kan uppstå situationer då man inte kan behärska sig. Jag upplevde en sådan. Nu när jag tänker på det som hände kan jag inte förstå det, varför gjorde jag så? Varför gick jag i säng med sin  systers man. Vad hände med min självbehärskning?

    Jag har inget svar på de frågorna. Jag tänker att jag inte bearbetat det som ände i tonåren, då Siri snodde mina pojkvänner, att jag ville hämnas helt enkelt. Jag försöker absolut inte ursäkta mitt handlande, jag försöker förstå och förklara det.

    Jag vet vad ni tycker, men jag är ingen omoralisk människa i vanliga fall, jag har aldrig gjort något liknande tidigigare. En kompis har läst tråden och hon sade samma sak: "Du har ju aldrig gjort något sådant härr tidigare, varför nu?" Hon troddde att det berodde på händelserna i tonåren, att jag inte "processat" dem. Som  sagt, det är ingen ursäkt för vad som hände men kanske kan de vara en förklaring.

    Jag ska prata med min syster och berätta allt för henne. Egentligen är det ju fel att berätta sådant i telefon, men jag kan tyvärr inte åka till Australien igen så snart. Nu måste jag jobba. Visserligen kommer hon och Andrew till Sverige i april, vi ska fira mina föräldrars bröllopsdag då, men jag vill inte förstöra det firandet och detta lär ju göra det.

    Eftersom ingen tror på den här berättelsen kan jag inte fråga om råd heller. Som sagt, att säga det i telefon är egentligen fel men att berätta det när de kommer hit i april blir nog ännu mer fel, jag vet inte hur jag ska göra.

    Jag antar att detta att jag frågar om råd är ännu ett "bevis" för att allt är påhittat?
  • Anonym (Systern)
    Anonym (författarn) skrev 2014-02-16 10:17:41 följande:
    "Vad menar du med när familjen får veta, vem skulle berätta det för dem? Andrew lär knappast göra det och min syster vet inget. Får hon veta lär hon knappast tala om det för dem, hon gjorde exakt samma sak mot mig förut så hon har inte så mycket att beklaga sig över. Enda skillnaden är att hon gjorde det flera gånger."

    Skillnaden är väl snarare att när din syster gjorde det mot dig var hon ett BARN och nu när du gör det mot henne är du VUXEN. Det är skilnaden.  
    Hon var 20 sista gången hon tog en pojkvän från mig, så något barn var hon knappast. Jag har aldrig använt det som en ursäkt heller, men jag har märkt att de flesta inte klarar av att läsa vad jag skriver utan bara kommenterar det de tror eller anser att jag skrivit...

    Jag har i alla fall berättat för mina ena bror vad som hände, han blev förvånad att jag avbröt vistelsen hos min syster så tvärt. Han tyckte naturligtvis att det var dåligt gjort, men han blev inte så arg som jag trodde han skulle bli. Han visste också om att min syster har bedragit Andrew ett flertal gånger, och var förvånad att Andrew stått ut så länge som han gjort. Men han tyckte självklart att jag hade gjort fel också, vilket jag är den första att erkänna och hålla med om. Han tycker inte det är någon mening med att berätta för våra föräldrar, de ska inte behöva hamna i en situation där de måste välja vem de ska "hålla på" av sina döttrar sade han De har hamnat i den situationen alldeles för många gånger redan. Vet inte om det är rätt, men som han sade "Man måste inte berätta allt för föräldrarna, vissa saker mår de bäst av att inte veta". Ska berätta för min andre bror när han kommer hem från USA där han för tillfället är på "förlovningsresa" med sin fästmö.
    Anonym skrev 2014-02-16 14:13:43 följande:
    Om nu detta är sant så är ju lösningen enkel: låt mannen va och berätta inget för systern. Hon kommer bara bli ledsen och arg på dig och det blir problem i familjen. Ni kommer ju säkert inte träffas älskligt mkt pga var de bor. Låt de leva sina liv och låt deras relation ha sin gång, om de båda är otrogna hela tiden tar det väl slut snart nog ändå eller så förtjänar de varann. Lägg dig inte i mer och glöm detta.
    Jo då, jag kommer absolut låta Andrew vara i fortsättningen! Jag trodde ju jag var förälskad i honom, men lite självrannsakan har givit vid handen att jag inte alls är det. Jag ska inte berätta något för min syster, men när/om det tar slut mellan henne och Andrew kanske jag gör det. Men det får jag ta ställing till då. Det känns skönt att ha berättat för min bror och fått en hyfsat bra reaktion i alla fall.
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-16 15:10:14 följande:
    Jag tycker, oavsett om d e sant lr ej att d e INTRESSANT att få veta hur detta slutar. Påminner mig om En Ungdomsroman o jag e nyfiken. Att folk som "tror d e påhittat o blablabla" inte har bättre för sig än Att kritisera. Läs, tycker du inte om d du Läser så GÅ VIDARE! Varför lägga ner energi, speciellt genom Att vara så negativ o elak. Tycker alla här vart väldigt negativa o elaka o av vilken anledning då? Ni läste en Text.... Ööhhhh????? Förklara logiken i att fortsätta kasta skit på varandra???? Sålänge man inte kränker ngn så ska man faktiskt få lägga upp olika inlägg som man Känner att man vill, utan att bli dömd. Va tycker ni själva??
    Du har så rätt. Jag skulle vilja veta logiken i att anklaga mig för att sitta och ljuga på ett anonymt forum, men jag har en känsla av att de flesta inte kan förklara det logiskt. De vill bara ösa skit över mig, jag antar att de själva har en massa saker i bagaget som de inte är så stolta över och tycker det är skönt att någon berättar om sitt så de får kasta ur sig en massa skit som de egentligen borde vända mot sig själva....
  • Anonym (Systern)
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-16 21:17:33 följande:
    BERÄTTA för Andrew va du känner!!!! Oavsett.... Sen låt HAN ta ställning till va han vill göra..
    Efter mycket självrannsakan och funderande har jag insett att jag inte har några känslor för honom. Jag vet inte vad som for i mig när jag sade att jag var förälskad i honom och gick till sängs med honom (usch, skulle helst inte vija tänka på det!). Eller, just då kändes det väl som att jag var kär i honom, en tillfällig sinnesförvirring helt enkelt eller vad man ska kalla det. Jag känner inget sådant för honom nu i alla fall, jag vill verkligen inte ha något förhållande med honom. Det beror inte enbart på att han är min systers man, även om det naturligtvis spelar stor roll, jag är inte intresserad av honom som person bara.

    Men han säger att han vill ha mig, så det är väl bäst att göra helt klart för honom att det aldrig kommer "bli något" mellan oss. Det var så du menade va? Att jag ska förklara för honom vad jag känner även om jag inte känner något?

    Du har alldeles rätt i alla fall, det bästa är ju att göra helt klart för honom var jag står i den här historien.

    Tack för att du bemöter mig med respekt. Även om du hyser misstankar kring äktheten i det jag berättar struntar du i det nu och koncentrerar dig på det viktiga i historien, tack så mycket för det! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Systern)
    Anonym (Onödigt) skrev 2014-02-17 10:00:42 följande:
    Jag är en torsk för kärlekshistorier, Sanna eller osanna! :) tycker oavsett att du ska berätta, så han fattar vart du står. Sen får han själv avgöra om han vill spendera resten av sitt liv me ngn han själv bedragit samt bedragit han.
    Ja, du har så rätt, jag ska beätta för honom. Jag tvivlar på att deras äktenskap kommer hålla med tanke på bägges fäbless ör utomäktenskaliga affärer, men det är deras sak och inte min. Jag ska inte bli orsaken till att de skiljer sig i alla fall.

    Ja, visst är kärlekshistorier alltid underbara.Glad Och det är rentav oförskämt att börja ifrågasätta om nåon ljuger när hon skriver sin berättelse. Visst kan man ibland undra om allt man läser är sant, men man kan hålla sina funderingar för sig själv, tycker jag.
Svar på tråden Min systers man (mycket långt!)