Augusti 2011 - del 2

shit vad ni ligger i! =) vi har som alltid massor kvar att göra men igår beställde vi ringarna iaf! jag ska göra om min förlovningsring eftersom den är lite bred o så ska guldsmeden tillverka en annan som kommer att passa ihop med min vigselring som kommer vara en enstensring med min mammas diamant! känns hur bra som helst! ska hämta förlovningsringen om en vecka och vigselringen en vecka innan bröllopet..

Åh, låter som att ringen/-arna kommer bli helt underbara. Ja, förstår att jag (vi) kanske uppfattas som aningen speedade, men vi tar inte semester fören 15 augusti, och då får vi försöka göra så mycket som möjligt på helger och kvällar. Hela juli är väl typ redan uppbokat för vår del, så det är lite nu eller aldrig helt enkelt.. :)

Fast det känns ju lite... hm. Rekommenderar du verkligen familjeliv? Haha jaasi... Och hur konstigt blir inte det då, när man spenderat månader och åter månader här inne tillsammans med dessa brudar och bara för att man vill prata om lite bredare saker, så ska man helt plötsligt byta sida? Som sagt, jag tycker att det är ganska naturligt att om man pratar såhär på ett forum (även om det är ett bröllopsforum), så blir man nyfikna på varandra och man vill dela med sig av sina erfarenheter, tankar, känslor osv. Även under bröllopsplanerandet kommer det dagar och veckor då tankarna är någon annanstans och det kan vara skönt att kunna ventilera sådant för att komma vidare i bröllopsplaneringen. Det går ju dessutom att undvika de trådar och inlägg som man själv inte finner intressanta. Nåja... skitsamma. Nu är det som det är helt enkelt, du har ju fått mer bröllopsprat återigen.

Ja, vi brukar också försöka tänka på det på det sättet. Det finns en anledning till att vi fick just vår dotter och att hon är som hon är. Trots att det självklart många gånger har varit otroligt påfrestande, så skulle jag inte byta bort det för allt i världen. Precis som du säger också, skulle det hända en gång till, så vet man åtminstone vad det handlar om och man är förberedd på ett helt annat sätt.

Usch, havandeskapsförgiftning. Jag var nära det, men blev sängliggandes hemma och lyckades undvika det. Mycket tack vare att lillan kikade ut ett par veckor tidigare än planerat också, så hann det aldrig bli så pass allvarligt. Förstår att det var en jobbig upplevelse, absolut.

Det låter inte alls roligt det er son lider av, jag känner verkligen med er. Kan tänka mig att det många gånger känts extra jobbigt då man inte ens vet vad det är. Ni gör det riktigt bra måste jag säga, man måste vara stark för att klara av sånt där. Har han alltid, hela livet, sondmatas? När började kräkanfallen, redan som spädbarn?

Jag tycker det är så mycket annats som påverkas också när man får ett sjukt barn. Jag har ju tex inte kunnat jobba eller gå skola på 4år. Gick min första hela termin nu under våren, dottern är 4,5år. Jag har ju fått vara hemma med henne, då dagis inte har varit ett alternativ. Då blir ju inkomsten direkt lidande också, även om vi har vårdbidrag. Vi hade tänkt gifta oss för tre år sedan, men har inte haft råd, då vi hela tiden blivit tvugna att ta ur sparpengarna för att ha råd att leva ens.

haha jag är mest imponerad! när vi säger att vi ska fixa en massa saker (som denna veckan när vi har haft semester) så brukar vi göra en sak ungefär :) vi är inte världens mest handlingskraftiga och min m2b tror ju dessutom att det typ inte är något att fixa :p 

men nu tar vi iaf en bröllopspaus med att åka till brännö med massa kompisar över midsommar! hoppas att ni får det fantastiskt allihopa! jag är mest bekymrad över hur jag ska kunna dölja för min supernyfikna svägerska att jag är gravid, men det är ju egentligen ett ganska så angenämt bekymmer :)

Jag tror man måste tänka så för att över huvud taget orka med vardagen ibland, men jag säger som du, jag skulle inte för allt i världen byta bort det. Allt detta ger ju en annan syn på livet och ta vara på det man har. Jag tror också att man rent känslomässigt skulle klara det bättre om det händer igen, man är förberedd och vet vad som väntar. 

Usch nej, havandeskapsförgiftning var inte roligt. Fick inte träffa sonen första dagarna heller eftersom det kunde stressa upp mig. Det kändes tungt! Skönt att du slapp det, kan ju gå riktigt illa!
Kom hon spontant ett par veckor tidigt eller satte man igång det?

Ja, att inte veta exakt vad det är gnager i en ibland. Men vi har så mycket annat att fokusera på, autismen är tidskrävande, och vi har någonstans accepterat att det är som det är trots att han i vissa perioder ligger som ett kolli och kräks blod och galla. Konstigt nog blir ju allt en vardag.
Han började kräkas när han var 4 dagar och det bara sprutade ur mun och näsa och så höll det på de första 2,5 åren. Sedan glesades det ut och numera kommer det i anfall som man kan likna vid långa svåra migränanfall. Han fick sond i näsan när han var 9 månader och i juni förra sommaren fick han knappen på magen. Innan han fick sonden så var det ett h-vete, han visade aldrig hunger och lyckades vi få i honom mat kräktes han bara upp det ändå. 

Visst är det så, det är inte lätt att få ihop det ekonomiskt. Jag har gett upp min karriär helt, inser att jag aldrig kommer kunna ha ett riktigt jobb igen. Har ett eget företag vid sidan av men det är ju inget jag kan leva på. Jag har nu varit hemma i nästan 5 år (sen graviditeten) nu, tack och lov har gubben hyfsat bra betalt. Sonen går visserligen några timmar på dagis men den tiden går ju åt att administrera honom, haha. Jag trodde nog att sveriges skyddsnät fungerade bättre än såhär faktiskt, det enda vi kan få är vårdbidrag men hur många är det som kan leva på det egentligen? Förstår inte att det inte är ordnat på ett bättre vis. 

Hur är det med dottern idag? Klassas hon som frisk? Går hon på dagis? Har hon hängt med i utveckling trots hjärtfelet?

Jag kan förstå det. Är glad att du ville dela med dig

Det går att testa fostret redan i magen, inget vi tänkte på med Elliott då man alltid trott att man ska få ett friskt barn första gången. Som en bekant sa "Tack och lov är ni unga och hinner få tio barn till om ni vill", sant men ändå sorgligt. Har funderat på fostervattensprov som visar alla trisomidiagnoser. Men då är risken större med missfall att provet än att få ett trisomibarn igen  

Jo klart att det är naturligt och allt sånt.
men det kanske inte alla tycker är kul, ta t.ex. dom som kanske är med i tråden som har försökt bli med barn i över 1 år och inta lyckas än? dom kanske inte mår bättre av alla som blir gravida här och var runtomkring dom, eller? klart man ska få prata om det och vara glad men tänk lite att det finns fler, det är allt jag menar =)

Det är rätt skönt att vara öppen med det man gått igenom. Bara det är lite terapi för mig! 

Klumpig kommentar, ungefär som att det är lättare rent känslomässigt att få ett trisomibarn bara för att man är ung. Jag har också fått enmassa idiotiska kommentarer bara på grund av min ålder och om folk bara visste vad sårande det kan vara. 
En svår avvägning, fostervattensprov är ju som sagt inte riskfritt det heller. Och även om barnet inte har någon trisomifel så fins det ju en uppsjö av andra sjukdomar/fel man inte kan se med det testet. 

DHL kom precis med tärnklänningarna. Har bara hunnit kolla som hastigast. Det är en liten fläck på det nedre sidenbandet på den ena klänningen, och en liten fläck på chiffongen under bältet på den andra. Vissa av pärlorna ser ut att sitta lite löst och jag har inte fått att tyget går från lila till vitt.

Men vet ni vad, de blev jättefina ändå :) Helheten är perfekt. Färgen ville jag skulle vara varm och vara mellan det lila och rosa hållet, och det tycker jag absolut att jag har fått. Nu hoppas jag bara att de sytt efter rätt mått, då kommer de att vara så nära perfekt som det bara går...

Bild på original:


Thérese på jobbet var snäll och provade en. Låter henne dock få vara lite anonym här.. :)