Överreagerade jag? (långt)
Ok, så jag och min sambo har nyligen gått igenom ett missfall, jag var i vecka 12 ungefär när det inträffade, vi hade sett fram emot det hela förstås men fick veta att det dött i min mage och det fick tas bort (har skrivit om det här förut).
Iallafall, vi skulle få en barnvagn av min, ja då var hon iallafall, vännina som är gift med min sambos bror. Det hände för typ 2 veckor sedan, missfallet alltså. Så i söndags kommer dom och har barngvagnen med sig, förväntar sig att vi ska ta den med oss, trots att vi sagt hur ledsna vi varit över missfallet, att vi har svårt att ha barnsaker hemma. Hennes man går på min sambo, han kan vara ganska aggressiv, och kräver att dom ska prata om barnvagnen, jag visste då inte om detta för jag var inte där när det hände utan fick veta senare. Min sambo sa då att han inte kunde förstå hur dom kunde tro att vi fortfarande vill ha vagnen, då säger hans brorsa att det där måste man ju kunna prata om varav min sambo bara gick ifrån honom och sa att han inte orkade med det. Och han har varit jätteledsen sen dess och känt sig riktigt nedtryckt i skorna att hans brorsa inte verkade vilja förstå.
Jag blev arg och kontaktade min väninna och sa att vi inte vill ha barnvagnen, sälj den, vi ger blanka f*n i vad som händer med den, och jag sa uttryckligen att jag tyckte dom var känslokalla och taskiga som inte kunde vänta och förvara den någonstans (Dom har ett stort hus med massor av plats, men men.).
Jag förstod inte hur dom kunde göra såhär mot oss, och jag skällde en del. Varav hon då säger att jag är den som felat, jag ska minsann be om ursäkt och hur vågar jag säga sådana saker till henne. Vi har varit vänner så länge och jag kan inte behandla henne hursomhelst, vilket jag tolkar som att jag får inte säga till henne när jag blir ledsen och sårad över någonting hon gjort mot mig. Så med andra ord är jag den dåliga människan, som blev arg och sårad över att dom nu vill tvinga på oss en barnvagn när vi faktiskt fortfarande sörjer, vi har ingen bebis att lägga där i och vi vet ju inte när det kommer bli.
Överreagerar jag som blir ledsen över detta? Är det fel att bli arg liksom? Nu vet jag att hon var inne på att vi skulle ta den hon också, hon kunde inte heller tänka sig förvara den ett tag åt oss. Det är inte första gången det händer heller, jag hade ett missfall förra året och då insisterade dom ganska nära att det inträffade på att vi skulle ta deras barnsäng och förvara hos oss, dom hade inte plats. Naturligtvis skulle vi ha bara låtit dom slänga den eller sälja, men trots att det tog emot att ha den ståendes hos oss som en påminnelse av att man inte har några barn, så tog vi emot den ändå och tänkte att det är ju bra att ha. Den gav vi nu till min sambos föräldrar, för efter den här gången ville vi inte ha några barnsaker omkring oss, inte nu, inte så tätt inpå.
Jag tycker ändå det är väldigt konstigt att dom ska hålla på och pracka på oss saker sådär när vi säger att vi är ledsna. Och jag tycker det konstigaste är att jag inte ska få säga ifrån när jag blir ledsen, hon kunde inte ens förstå att jag blev ledsen och sårad av hennes beteende, fastän jag tydligt förklarade det, att det var smärtsamt att dom ville att vi skulle ta den där barnvagnen med oss när vi fortfarande är så ledsna, då tycker dom tydligen att det är bra att ha en barnvagn ståendes där som man inte kan använda på ett långt tag liksom...
Visst, jag uttryckte mig kanske väl argt för jag var väldigt arg när jag kontaktade henne och det bad jag om ursäkt för efteråt, men jag förstår bara inte deras beteende. Jag har verkligen berättat för henne hur ledsen jag varit, att det är jobbigt att man haft en del barnsaker, vi har fått av släktingar och så innan det blev missfall, och jag sa att vi kastat ut allting, allt ligger hemma hos min sambos föräldrar. Och då tycker hon det är en strålande idé att ta med barnvagnen... Hur knäppt är inte det? Dom tar liksom ingen hänsyn, till någonting, när det gäller det här och det mesta annat.
Sen tycker jag också det främst är att dom ska kunna kräva så mycket av oss hela tiden, det har vi känt förut, vi har hjälpt dom en massa gånger med olika saker och försökt vara där, men när vi behöver deras hjälp då passar det minsann inte. Dom är otroligt själviska på det sättet, det är deras väg eller "the highway" som det heter... Och vänskap är tydligen för henne att hon ska kunna säga och göra saker som sårar mig, och när jag säger det till henne så är jag den dåliga människan... Inte mycket till vän gissar jag... Och att dom dessutom var villiga att ge oss saker, det gör tydligen att vi ska tillåta dom behandla oss hursomhelst...
Jag var bara tvungen att skriva av mig, det känns samtidigt skönt på ett sätt, att man äntligen stod upp för sig själv och sa ifrån, något jag aldrig gör annars. Jag orkar bara inte bli trampad på längre och bli behandlad på detta sätt, jag tycker inte det är rätt, jag har aldrig gjort henne något illa, inte med flit iallafall...
///Anna