Lös biljett till barnkarusellen!

koko: jag menar inte att skälet är fel i sig men det känns fel för oss. El rättare sagt, jag kanske trodde att folk i allmänhet var sugna på en nr 2. Men så kanske det inte är? Det kanske är fler som tänker praktiskt än vad jag trodde?

Oms: japp jag är lite rädd för vad förhållandet tål också. Man är ju redan ganska sliten mellan alla måsten och en del säger att 2 barn inte alls är lika mkt jobb som 1 (dvs att det inte skulle vara så mkt mer jobb med 2 än 1). Tänk om man till slut känner att allt bara handlar om att "rodda" vardagen med dagishämtning, tvätt/städ (fiskpinnevardagen som jag brukar kalla den) och man inte har ngn romantik kvar alls?

Ang syskonrelationer så går man ju enbart efter sina egna erfarenheter så där får man ju tänka själv hur nära/onära man är sina egna syskon om det är det man har som anledngin till ett barn til.

JAg som har 3 syskon tyckte synd om alla ensamstående barn under min uppväxt då de inte hade några äldre syskon att skryta med hade de däremot småsyskon tyckte jag synd om dem för det - för fy vad hemskt att vara tvungen att dela m sig till ngn yngre (japp jag e ju sladdis).

När jag sen blev vuxen så var kontakten redan utarmad på sina håll och idag har jag bara nära kontakt m en av mina bröder. Den ena har ingen av oss kontakt m då han har flyttat långt o valt det så o den andra e bara en enstörning av naturen och har inget direkt behov av att mingla m sina syskon (eller så många vänner heller för den delen - han e en riktig hustomte) så för mig att ha argumentet "ett syskon så att de har varandra när de blir stora" det håller inte i mitt fall baserat på egna erfarenhter. men hade du frågat mig för ca 10 år sen hade jag sagt JA - jo såklart att O behöver ett syskon.

Sen har jag vänner som inte skulle kunna tänka sig en dag utan sina syskon men ändå itne vill ha fler än 1 barn då de menar på att deras barn har så många kusiner som de är så nära - just för att de vuxna syskonen umgås så nära som de gör.

intressant är det iaf hur man tänker i frågan!

Nä fan jag tror jag sticker hem - gör ju ändå ingen nytta här (om inte BT räknas? ) C U L8er!

muggles, det låter som om du och Vickan har ganska mycket gemensamt.

Vad jag har hört så är det jobbigt att få barn nr 2 men därefter så är det ingen skillnad MEN vad vet jag??!!

Mugglan - ska man prata om att 2 barn inte är jobbiga än 1 så pratar man nog enäggstvillingar som dessutom har den fantastiska gåvan att de älskar varandras umgänge framgör ngt annat

2 barn -oavsett ålderskillnad- är 2 barn. De är två som ska ses om, ges kärlek till, kläs, matas, tröstas, gosas, fostras osv osv det tar tid o kraft o man känner sig ständigt som om man är på fel plats och dessutom lite skyldig om man sätter sig o tar lite egen tid däremellan. Dock lär man sig att hantera det, man lägger upp rutiner som gör att barnen får egen tid när det passar en själv och man bokar in egen tid m maken (ja spontan kan man inte vara då barnen oftast redan tagit den tidenhaha)

att säga att det bara är några tuffa hundår i börja o sen går det som på räls är ju också att fara m osanning i flera fall tyvärr. hur många har tonåringar som trotsar samtidigt, har samma umgäsgeskrets o smiter iväg på samma fester? eller som har samma sporter o dessutom samtidigt i samma lokaler? eller samma prov som det ska pluggas in 87 sidor till m DIN hjälp till dagen därpå...

ja tycker nog at man ska känna i hjärtat för flera barn och inte bara tänka praktiskt. Det är ju faktiskt du o din man som ska vara föräldrar här och om ni inte orkar med det finns det ingen plan b utan man får köra på ändå.

*haha, börjar nästan själv tveka nu när jag läser det här - herregud vil jag o maken verkligen ha 3 barn?*

En av mina väninnor har räknat ut att hennes båda döttrar (födda när inpå varandra) kommer att vara i tonåren när hon går in i klimakteriet. Det kommer nog att bli tufft!

oms - Man utgår ju som sagt alltid från sina egna erfarenheter, och det vi hittills skrivit här bekräftar ju att man egentligen inte kan göra det.

Jag har en kollega som är gravid nu, och SHIT vad jag längtar efter mage, så man kan nog definitivt säga att jag är sugen. Men sen hade jag ju också en lätt första graviditet (man glömmer fort...).

oms - Och jag LÄNGTADE efter att läsa läxor och skjutsa till olika sporter och vara morsa på stan när jag läste det du skrev...

Fö tror jag absolut att det är jobbigare med 2 barn än 1!!! Framför allt för relationen, man måste helt enkelt anstränga sig för att ge den tid också! Barnen kräver ju sin tid, men relationen gör inte det och plötsligt står man där och har inget gemensamt längre.

En jobbarkompis adopterade tvillingar för 14 år sen då flickorna var 1,5 år ugnefär. Hon fick genom adoptionen snabbt då det var 2 st eftersom de flesta vill ha 1 barn och dessutom gärna yngre barn (då iallafall). Hon tänkte att tjejerna skulle känna sig trygga m varandra o ha ngt gemensamt när de växte upp osv och hon skulle inte hinna med fler adoptioner (hon var 39 när hon fick tjejerna till sig tror jag).

Dessa tjejer har inte dragit jämnt från dag 1! de har bråkat om allt o det jämt o ständigt - de är varandras motpoler. Det har tyvärr gått så långt att den ena tjejen inte bor hemma nu utan hos min jobbarkpmis syster o har så gjort i 1,5 år och kommer väl vara där iaf hela högstadietiden ut sen får man se.

så även där där man ngnstans trodde att flickorna skulle hitta styrka i varandra som adopterade (man berättade för dem när de var mkt små) så har det inte blivit så och föräldrarna har tvingats välja den ena eller den andra i måpnga konflikter - ett hemskt scenario för en förälder.