Lös biljett till barnkarusellen!

Metallbrickan (idbricka att användas vid krig) som ni pratar om har inte blodgrupp på den utan det får man ombesörja själv genom att skicka in ett läkarintyg till den avdelnign på skatteverket som skickar ut brickorna vid barnets 1-2årsdag.

Koko - jag beställde ett sånt där test och hoppas att det fungerar - jag kan ju kolla på mig först då jag vet jag är (A RHD-)

Muggles: Jag tror att det handlar om just att ge barnet ett syskon. Att ge dem varandra. Det är rätt bra att ha någon att förhålla sig till, luta sig mot både under uppväxten och sedan när de gamla föräldrarna skall tas om hand ...

"Skaffar" man ett barn så ska man nog tänka sig för innan man av bekvämlighetsskäl "låter bli att skaffa ett till"... Jag förstår er så väl - tänkte precis som ni förut!

Sedan kan man nog dessutom tänka på att det är första året som är jobbigt - och det går ju fort. Sedan har ju syskonen i de allra flesta fall glädje av varandra och ni har glädje av att de har varandra - så då blir det ändå bekvämt i slutändan.

Tänk en vända till! Kram!

Oms: tack för info om metallbrickan. Fast jag är säker på att min egen bricka har blodgrupppen inpräntad (fast det kan ju min mamma ha fixat i efterhand)

Själv så blir det definitivt bara ett barn i den här familjen. Från början var vi inställda på två men ska det ta 3-6 år att få ett så känner jag att vi inte orkar mer... och är för gamla för ett syskon.

GAAH! Busiga jag!

Hejhejhejjj!!! Var så himla nyfiken på Frejis men tji fick jag. Hoppas få en positiv rapport inom kort!

Hinner inte kommentera, sitter inklämd mellan två personer... Men det är roligt och jag har varit efterlängtad!!! Så det känns skönt (fast lite bitter var jag imorse när jag promenerade hit och eldade upp mig rejält men sen försvann det och det känns enbart kul att få en liten chans till. Fast det handlar bara om 2 veckor. Sen är det "semester" igen.

Nu måste jag jobba. Eller nåt.

Kram på er!!!!!

muggles - Åh, det där vill jag gärna svara på! Jag skulle absolut kunna tänka mig att "skaffa" syskon bara för första barnets skull, tycker inte alls att det är fel skäl. Men det är ju med utgångspunkt från mig själv, som går väldigt bra ihop med min bror och inte alls kan se mitt liv utan honom så nära som vi är (både i ålder och relation).

Sen har jag till och med även börjat förstå de som vill ha fler än två barn. Jag blev nämligen ledsen när jag tänkte på att aldrig mer få uppleva den tid som vi hittills haft tillsammans med conny...

Sen tror jag att alla som vill ha barnen tätt har olika anledningar. Vissa gillar inte småbarnsåren och vill ha dem avklarade, andra vill ge barnet en lekkamrat, andra vill inte jobba, andra vill sniffa bebisdoft igen, osv...

Mugglan - här blir det inga barn förrän Mathilda är iaf 3-4 år gammal - OM det blir några fler. Vi vill inte ha tätare mellan barnen då vi vill kunna återhämta oss ordentligt(såväl fysiskt, emotionellt som ekonomiskt dvs vårda parrelationen) samt att vi vill njuta av M ordentligt och också hinna m jobb o hinna m stora tjejen etc. Jag har sagt att jag vill vara max 35år min sista graviditet så det blir väl då - OM det blir. Maken håller m mig om åldern så ligger i fas där.

det finns de som tänker att de kör på för att då har de småbarnsåren avklarade och barnen har (förhoppnignsivs) större utbyte av varandra. Sen kan man ha tiden emot sig också och då förstår jag ju om man kör på.

vi har tillsammans kommit fram till att totalt 3 barn vore det ultimata i vårt fall - men vi är självklart jättenöjda o tacksamma för vad vi har så om det inte blir fler så gör det inget alls!

Lappis: blir det ett så är det väldigt mkt glädje - det räcker gott och väl! Och jag är uppvuxen som "ensambarn" (dock med många kusiner i samma ålder så vi hade mkt kontakt) och jag har inte mått särskilt illa av det. Klart att jag gärna hade velat haft syskon men nu blev det ju inte så och det går bra det med.

AM: vi har resonerat en del och som det känns just nu så väntar vi (hela tiden med risk att det inte blir ngt när/om vi till slut vill). Som du säger så är det första året jobbigt och jag är så glad att vara över på "andra sidan". Det är ju inte bara första året heller, det är ju graviditeten med. Jag är INTE sugen på att kroppen ska bli kapad av en graviditet igen, gå upp igen nu när jag gått ner, inte kunna träna (vilket jag mår bra av) pga foglossning. Och jag är INTE sugen på förlossning, amningstrubbel och brottsligt lite sömn... Så visst, jag förstår vad du säger men det känns ändå så fel att gå in i en ny graviditet när man tänker så här. Så var det ju inte alls första ggn, då kände jag precis som Nenne uttryckte här för ett tag sedan. Man såg fram emot att klappa magen och hade stenkoll på vilken vecka/dag man var i, läste om fostrets utveckling varje vecka, all förväntan och glädje. Det känns bara fel att vara så praktisk...
Men jag köper all argumentation om att syskonen kommer att ha glädje av varandra, att det avlastar oss på sikt mm. Svårt dilemma...

Självklart Lappis. Glömde att inleda mitt inlägg ovan med: "OM man har den stora ynnesten att kunna styra mängden barn så tycker jag så här ..."
Själv vet jag att om det är något som går snett med den här graviditeten så kommer nog inte jag orka fler gånger.

Kram.

Lappis, kan ni inte göra som den där killen i DN som vi pratade om, "ta" två på en gång? Jag vet inte hur det funkar men han hade ju fått adoptera två syskon på samma gång.