• Forsfors

    hembiträde eller livskamrat

    just nu är jag så förbannad. var nyss ner i tvättstugan och hämtade upp tvätten som sambon tog på sig att fixa. Berättade exakt vad jag ville ha tvättat, och nu när jag tar ner tvätten så visar det sig att han gjort precis som han brukar och bara tvättat sina egna kläder (om man räknar bort 5 par trosor som är mina och en handduk). så nu har jag varit tvungen att boka en ny tid tidigt i morgon bitti för att slippa gå naken resten av veckan...jag blir så arg för att jag tog upp det här med tvätt, diskning och städning senast för några dagar sen då jag var jättearg över att ha varit tvungen att diska och städa undan sånt som han lovat att göra...känns inte som att jag gör annat än diskar och städar snart, är inte pedant för 5 öre, men jag vill ändå ha det lite rent omkring mig och förväntar mig att vi ska dela på hushållsarbetet. det säger han också att vi ska men det blir aldrig så i praktiken, han städar och diskar men först efter att jag bett snällt om det i två dagar, sedan skällt om det i 2 dagar till och till slut exploderat och antingen gjort det själv för att jag inte står ut eller för att det ska komma folk eller tvingat honom att göra det för att jag hotat att lämna honom annars. Vi har bott ihop i två år, i början var det inget problem, men det senaste året har han börjat så här. . och det värsta är att det känns som att han inte lyssnar och bara skiter i vad jag säger och det gör mig så frustrerad och ledsen och tär på andra delar av förhållandet också...jag blir riirterad på honom och irrtationen leder till tråkiheter i form av gräl etc.

    Hur gör ni andra?

    säg inte att jag bara ska låta allt vara för det gör inte honom något, han skulle inte bry sig om hela hemmet grodde igen totalt, det skulle han inte se, det är jag som inte skulle stå ut.

    Förlåt om jag öser ur mig av våra problem, men jag kände mig så ledsen nu efter tvättstugebesöket och behövde bara skriva av mig.

  • Svar på tråden hembiträde eller livskamrat
  • tessideluxe

    Vi verkar alla vara rörande överens om att killarna ska dela hushållsarbetet på samma villkor som vi tjejer men jag tror faktiskt att vi gör ett fel. Vi låter inte killarna själva ta ansvaret. Vi gör "listor där vi talar om hur och när något ska göras" eller gnäller när han inte gjort "som vi skulle gjort det" När min syster fick barn var hon orolig i början när hennes kille, pappan till barnet, skulle vara hemma ensam med bebisen. Varför? Jo hon trodde inte att han skulle mata henne på rätt tid, byta blöja på rätt sätt osv. Jag sa att barnet överlever en sned blöja och ingen ignorerar ett hungrigt barn. Jag förbjöd henne ockå att skriva listor till sin egen man med instruktioner.

    Jag tror att många killar känner att det spelar ingen roll om de gör sin del av hushållsarbetet för det blir ändå fel. Då har de tvättat i fel temeperatur, ställt glasen i fel skåp osv. Ska man dela livet med någon måste man tillåta dem att ha sitt sätt att göra saker. Vi kvinnor vill inte vara cheferna i hemmet men vi beter oss hela tiden som om vi vore det. Inte så konstigt om könsrollerna består.

    /Tessideluxe

  • NYCsvensk

    Det var precis det jag menade tessideluxe. Vi later dem inte gora det pa sitt satt. Dessutom sa tror jag att det tar ett tag for dem att lara sig att se dammrattor, skura badkaret, byta lakan, om de under 20 ar inte har behovt att gora sadant!!!

    Det tog min pappa tio ar innan han och mamma var pa samma niva, (de traffades fyra ar innan jag foddes och mamma sager att hon var nojd nar jag var 6). Det var val lite tillsagningar i borjan av vem som skall gora vad, men sa fort pappa fattade att han inte kom undan tvattningen fastan han inte sag de morka sockarna i lakanstvatten utan bara var tvungen att sova pa gra lakan sa gick det, (fast langsamr da).

    Har snackat en del om detta med min mor eftersom de har lyckats jattebra pa att dela pa allt, de har darimot inte fattat hur de skall uppfostra mig och min bror i detta, (jag ar som sagt stokig da, bade mamma och pappa plockade snabbt upp efter mig och brorsan. Det gick val bara pa rals!!).

  • Scarlett

    Hellre att det inte blir precis som jag vill ha det än att jag måste göra allt själv! Jag kan se att mina föräldrar är inne i precis den där problematiken - efter 30 år som gifta har mamma kommit på (antagligen under inflytande av sina feministiska döttrar...) att det är lite orättvist att hon drar största lasset hemma, så hon propsar på att pappa ska göra mer. MEN när han verkligen försöker blir allt han gör fel! Och det räcker inte ATT han gör det, han måste göra det SOM HON, på hennes villkor. Inte så lätt, kan man tycka, när mamma har haft 55 år på sig att lära sig att sköta ett hushåll, medan pappa under samma tid har lärt sig att han slipper... Jag vet inte vem jag ska hålla på när jag är hemma, men en sak är säker: jag tror att vi alla mår bättre av att uppmärksamma problemet så tidigt som möjligt!

    För egen del har jag inga problem eftersom jag är mycket slarvigare än min man... Det är självklart för oss att dela på ALLT hushållsarbete och jag är nog ganska millimeterrättvis där (även om vi inte för några listor). Den som inte lagar mat åker på disken, vi städar tillsammans, tvättar tillsammans (eller varannan gång om vi inte hittar någon tid). Det har varit lite problem med handling, eftersom jag jobbar mitt i stan och cyklar förbi affärer, men jag lessnade snabbt på att ta ansvar för att planera maten, så nu gör vi det tillsammans och storhandlar då och då istället.

    Så att dels göra saker tillsammans och att dels vara tillåtande mot andra sätt att göra saker är mina tips!

  • Forsfors

    För min del får han göra det på vilket sätt han vill, bara det blir gjort inom rimlig tid...tycker inte att det är okej att diska på EN disk en hel vecka (typ några tallrikar eller glas om dagen, och sen fylls det på igen). OCH jag hatar att tjata, det är det värsta jag vet, så jag brukar vänta och ge honom en chans att se själv vad som behöver göras, men till slut så är det i allafall JAG som måste säga till eller göra det för att det ska bli gjort (och säga till innebär att man säger till minst 10 gånger tills man exploderar).

    Och han är snart 27 år, så han borde ha lärt sig vid det här laget (bodde själv i ca 2,5 år och har bott med mig i 2, och jag har inte servat honom då heller, problemen har kommit under sista året)

  • Forsfors

    Kan föresten meddela att sambon igår när vi skulle gå och lägga oss frågade om "Vi inte ska ta och svabba av golven i morgon", så vårt senaste samtal kanske har sjunkit in *hoppas* ska svabba tillsammans med honom och uppmuntra honom till tusen! han har dessutom ringt en elektriker för att kunna sätta in en tvättmaskin som han lånat av en kompis som blivit sambo...ska som sagt uppmuntra honom till tusen 8och ta upp seden vi hade när vi flyttade ihop att vi tackade varandra för allt som blev gjort "tack för att du diskade", "tack för att du dammsög", "tack för maten", "tack för att du finns", blev mycket tackande, men visade att vi såg vad som gjorts).

    kom på en till sak, han föreslog att vi skulle ha torsdagar som stadig städdag också.

  • Genus

    Kom att tänka på en sak: eftersom det har blivit så här sista året som du skriver kanske det är så att han protesterar på nåt sätt? Man kan uttrycka undertryckt ilska och känsla av underlägsenhet på många sätt; alltid komma för sent, inte göra sin del av städningen, glömma saker och på så vis pysa ut ilska på subtila sätt eftersom det är förenat med konflikt att uttrycka vrede rakt av. Han kanske går runt och jävlas så att säga? Jag tror inte att han "inte ser" vad som ska göras, han märker väl när han själv blir smutsig och kläderna, självklart ser han att det blir disk och dammråttor, annars får du väl börja ifrågasätta hans normalseende och intelligens! //G

  • Forsfors

    Genus:

    ja han har väldigt svårt att uttrycka ilska i ord och är väldigt konflikträdd så det är möjligt att det är så som du säger. det har varit ett tugnt år för oss båda, då jag har varit depprimerad efter en hemsk händelse förra året (som jag inte vill berätta här vad det är)och många i vår släkt har blivit sjuka (cancer och sånt), konflikter på jobbet....har försökt prata med honom, men han vill inte prata, har bråkat med honom också men det är mest jag som bråkar och han som är tyst och jag har föreslagit honom att gå och prta med en psykolog eller kurator eller någon kompis eller någonting om han inte vill prata med mig, men det vill han inte. ska försöka prata med honom igen, för jag vill ju naturligtvis inte att han mår dåligt eller är förbannad på mig, då vill jag ju hellre veta vad det är så att jag kan göra något åt det.

  • Jolin numera gift!!

    eh ja du...

    just nu (alltså 2 veckor efter bröllopet) går jag och är så jäkla grinig man bara kan bli...
    jag bor tillsammans med 2 vuxna och 2 barn...
    Alltså här hemma är det jag (halvvuxen), min man (vuxnare än jag), min syster (yngre än jag men räknas till dom vuxna ändå) och min och mannens 2 barn på 4 och 3 år...
    Ändå är det _JAG_ som städar, diskar, tvättar, lägger fram kläder, håller koll på läkartider, betalar räkningar, handlar ja i princip ALLT...
    Mannen är trött och irriterad (pga vår arbetsplats...men HALLÅ...jag jobbar där också juh!!) och han orkar ingenting...
    Syrran är den lataste människan i norderoupa och ett av "kraven" vi ställde när hon flyttade hit var att hon hjälpte till med hushållsgrejerna...NIX...
    BLAH!! Snart strejkar jag...
    Alltså gör lika lite som dom så får vi se vem som reagerar först på skiten och röran...det brukar dock vara jag själv så jag biter väl mig i svansen...

  • StinaS

    Jolin - mannen får du väl ta i kragen och bara vägra gör mer än din del! LÅT BLI att göra allting.

    Och din syrra. Ta betalt av henne så klart. Säg att kravet var att hon skulle hjälpa till och nu när hon inte gör det så får hon istället betala för sig. Det finns inga hotell man bor gratis på. Strunta i att försöka uppfostra henne, det är väl ändå bara tillfälligt som hon bor hos er. Men ta betalt! Har hon ont om pengar så lär det ju svida.

  • Jolin numera gift!!

    StinaS
    jo jag vet när det gäller syrran...orkar bara inte ta tag i det hela och KRÄVA att hon hjälper till...
    men det kommer ;) och då i en sån där välkänd Linda explosion jag råkar vara känd för ;)

  • Tjejen2

    Vi löste det genom att dela upp ansvarsområde. Jag tvättar allt, han diskar och sköter köket. Sedan skaffade vi städerska varannan vecka.

  • StinaS

    Är det inga fler som är som vi? Vi har inga övereskommelser, vi bara fixar. Städar oftast tillsammans. Den lagar mat som känner för det, blir nog ungefär lika ofta. Den som tycker det är dags att tvätta slänger i en maskin tvätt. Vi har aldrig någonsin diskuterat vem som skall göra vad eller varit sura på den andre. Det har bara funkat.

  • Forsfors

    Stina S:
    Kul att det fungerar för er, vi gjorde så tidigare, men nu fungerar det inte för det är bara jag som tycker att det är dags att städa eller tvätta...

  • Pa´sHeffaklumpan

    StinaS:
    Här har du en till, allt "praktiskt" i hemmet fungerar utan ngt som helst gnat el gnäll, vi hjälps åt.
    Vi båda hade dåliga erfarenheter med oss på den fronten och bestämde från början att båda tar ansvar, att inte ha större krav än man själv klarar av att fixa - dvs. har du synpunkter på dammsugningen gör det själv, tycker du att det behöver dammas/tvättas - fine do it!!
    Den som har tid/anser att det behövs fixar disk,tvätt,städning osv.
    Sista tiden har jag dragit det största lasset hemma eftersom m2b har "trippeljobbat" vilket inte gör mig någonting eftersom han dels inte kräver att det ska vara "välstädat" eller att middagen ska stå på bordet när han kommer hem och dels för att jag vet att han tar huvudansvaret när jag jobbar mkt.

Svar på tråden hembiträde eller livskamrat