Vilken ålder?

Jennifer E.. För mig är det tvärt om.. Mina storstadskompisar (gamla vänner från gymansiet) är alla gifta.. Här vet jag bara en i min ålder (27) som är gift.

Anna, kul! Där ser man!

Antonia, du har ingen aning om hur fel (jag tycker att) du har med denna kommentar;

"Tycker att det är rätt skönt att både min blivande och jag har gifta föräldrar för det känns mer som man har en annan syn på livslångt äktenskap. Behöver ju inte vara så men oftare är det nog så iaf."

Den som ej har varit med om en skilsmässa har inte en susning om hur det känns, hur ont det gör och hur mkt ilska, sorg och svek alla inblandade känner (det finns naturligtvis fall där skilsmässan är en befrielse också).

Mina föräldrar skilde sig när jag var 17, de hade aldrig bråkat och min uppväxt var underbart trygg och lycklig. Vi är alla tre helt överens om att det är det värsta som hänt oss och jag vet hur otroligt mkt mina föräldrar skäms över att de krossat min familj, i stor mån också min grundtrygghet (har inga syskon och anser mig således inte ha ngn riktig familj mer) och svikit mig så.

Jag är oerhört besviken på dem, att de inte lyckades sköta sitt äktenskap bättre och jag önskar INGET hellre på hela jorden än att de lyckats hålla ihop. Deras skilsmässa är min största sorg hitills och jag är ledsen än idag, sju år senare. Detta trots att jag pratat massor med dem båda och alla tre tillsammans och även med en psykolog för att komma över den sorgen.

Nu sitter jag med tårar i ögeonen på jobbet t.ex. Ditt uttalande var i mina ögon oerhört fördomsfullt och enkelspårigt, endast en person som ej varit med om en skilsmässa kan kläcka ur sig något sådant! Jag försår vad du menar tror jag men då kan man precis lika gärna vända på det! Skilsmässa kan drabba alla och jag kan trots allt bara hoppas att du slipper...

Och jag kommer naturligtvis att kämpa för allt vad jag har för att aldrig utsätta mina framtida barn för ngt så hemskt som en skilsmässa.

Min sambos föräldrar är lyckligt gifta och han har två syskon. Alltså riktig Bullerbylycka och raka motsatsen mot det jag har. Vi har ändå exakt samma inställning till skilsmässa, vi har dock upptäckt när vi pratat om det att jag nog är ännu mer emot. Inte för att vi två är någon norm men ändå.

Ditt uttalande gjorde mig rätt ledsen och jag kan lova att jag inte hade suttit här på jobbet med en klump i halsen om det inte var för det. Visst, jag vet att jag är "ledsnare än de flesta" i min ålder som varit med om en skilsmässa, åtminstone om jag jämför med mina kompisar men ändå, tänk dig för!

Jag kommer vara 21 o min blivande fyller 24 två veckor efter bröllopet.
Vi har då varit ihop i 6 år, förlovade i fem. Våra föräldrar var bara positiva, mamma tyckte tom "att det är ju lagom att ni gifter er nästa år, då är du ju 21 o allt"...vet väl inte riktigt vad som menades men.. :)

Jennifer E...

Jag hoppas verkligen att du ser detta.
Fick oxå en klump i halsen när jag läste ditt medd. Det var dumt att skriva så som jag gjorde. Man sårar så lätt folk här inne utan att man menar det.
Inte alls min mening att såra någon så!

Självklart kan det vara det precis motsatta att man aldrig skulle vilja utsätta sig själv el sina kommande barn för det när man själv har varit med om en skilsmässa.

Ett exempel om man som barn haft en svår uppväxt så kan man antingen bestämma sig för att aldrig göra något sådant mot sina egna barn el så blir det så att man själv gör likadant. Så klart inget man bestämmer och det är ju inte samma sak som en skilmässa men en del som varit med om skilsmässor i sin familj ser inte på samma sätt livslång kärlek, vill inte heller gifta sig. Medans andra som du Jennifer E är precis tvärtom som du skriver. Detta tar jag inte bara ur luften utan har vänner eller ex som har varit sådana.

Det jag menar är att jag är lyckligt lottad att min familj håller ihop, tycker det är väldigt tråkigt att så många skiljer sig och ger upp för lätt, att inte kämpa kämpa kämpa först och om inte det går då skilja sig. En del gör det men långt ifrån alla.

Jag vill en en gång be om ursäkt för att ha sårat dig genom mitt medd. Ska i fortsättningen tänka först och skriva sen. Inte något som är lätt för mig. För jag skriver gärna före jag tänker efter.. hrm!

Kram till dig och hoppas det är lugnt. HOppas oxå att jag inte skrivit något som kan såra någon gm detta medd.

Mvh

Antonia

Jag får känslan av att antalet unga brudpar är proportionellt sett fler här på BT än i landet i stort. Jag kan förstå att många tycker att man är ung när man är strax över 20 och gifter sig (därmed absolut inte sagt att det är fel eller för tidigt) helt enkelt för att det är väldigt ovanligt i min bekantskapskrets. Jag var 28 och min man 30 när vi gifte oss, och jag kände mig ung! Endel av mina jämnåriga kompisar börjar kanske tänka på bröllop, men ytterst få har slagit till än. Jag hade inte en tanke på bröllop förrän jag var sådär 25-26 och flyttade ihop med min nuvarande man - och även då kändes det långt bort. Jag har på nåt sätt haft föreställningen om att åren mellan 20 och 25 är singelår då man har kul och tänker på sig själv och lever i nuet och absolut inte tänker på hur man ska leva resten av livet...men det är förstås bara för att det var så för mig...

Både min blivande och jag fyller snart 24.

Jag hade väl inte någon tanke på att jag skulle gifta mig så tidigt. Jag var inte ens säker på att jag skulle gifta mig överhuvudtaget... men så träffade jag min pojkvän och visste att detta var mannen jag ville dela resten av mitt liv med.

Jag känner inget behov av singellivet idag. Jag har "lekt färdigt".

Min sambo kommer vara 34 och jag 26 när det är dags. Känns som att jag hade kunnat gifta mig tidigare, jag hade bara inte hittat "mister Right" :)

jag kommer att vara 24 och min blivande 32.

Vi kommer båda att vara 27 när vi gifter oss.

Scarlett:
Jag håller absolut med om att unga brudpar är väl representerade här.

I min kompiskrets har man varit/är runt 30 eller strax över. Jag tror inte ens att jag känner någon som gift sig yngre idag... På föräldrarnas tid var det annorlunda, men de skaffade barn tidigt också.

Jag var 27 och min man var 30år när vi gifte oss.
Vi gjorde lite tvärt om,skaffade barn först och gifte oss sen...

På tal om skilsmässor, tror ni att det är "jobbigare" (det är väl jobbigt med alla skilsmässor iofs) om föräldrarna utåt sett har haft ett lungt liv utan bråk (som du Jennifer beskrev) än om de bråkat som hund och katt i flera år?

Jag är lite nyfiken på vad ni tror, mina föräldrar ska skiljas nu, men det tycker jag mest är skönt, för de har mest bara bråkat! Så skönt att kunna hälsa på en helg utan bråk!

Jag var 32 & min 31 när vi gifte oss.

Betr. skilsmässa så blev jag bara lättad över att mina föräldrar skiljde sig, fast det berodde på att min s.k pappa har missbrukarproblem. Har full förståelse över att t.ex Jennifer E kände sig ledsen & besviken över sina föräldrars skilsmässa.

Vi gifte oss förra året den 28/6. Hade då varit tillsammans i nästan 4 år. Jag var 30(fyllde 31 sedan) och han hade fyllt 31.
I dagarna ska vi bli tre.

min man var 22 och jag 20!

Wow! Sa manga "smatjejer" som gifter sig!
Minns när min barndomskompis blev gravid när hon var 25 och jag tyckte det var ALLDELES för tidigt och i det närmaste en "tonarsgraviditet"...

Själv kommer jag vara 32 och min man 33 när vi gifter oss. Och ytterst fa av vara vänner är gifta... Beror väl lite pa hur man lever sitt liv. Ofta kommer ju utbildning, karriär och utlandsboende "emellan" och gör att bröllop, familj och barn läggs lite senare i livet än om man börjar jobba direkt efter skolan och bor kvar pa sin hemort.

Och det sär med "smatjejer" var inte illa menat...!

Jag kommer att vara 25 och min blivande 26 när vi gifter oss nästa år. Då har vi båda hunnit utbilda oss till jurister, skaffat jobb, båda pluggat utomlands och skaffat en schysst bostad. Dessutom har jag hunnit luffa runt i Asien i ett halvår! Så jag känner mig inte "för ung", jag känner att jag har hunnit med en del...

jag kommer att vara 25 och sambon 29. Men jag skulle kunna tänka mig att gifta mig redan idag om vi hade råd och tid (är 22). Det är väl upp till vara och att bestämma själv när det är dags.