• Äldre 23 Apr 16:29
    2271 visningar
    2 svar
    2
    2271

    Tar tacksamt emot råd... mår skit

    Jag och exet var tillsammans i 10 år (båda är nu i 30 årsåldern), och för 2 månader sedan tog det slut. Det hade en tid varit väldigt kyligt i vår relation och vi kom lätt i luven på varandra, men det hade den senaste tiden ändå känts bättre än på länge. Nu kom då alltså detta, och det visade sig att hon förälskat sig i en annan.

    Jag fick panik och stack direkt från lägenheten till en kompis som lät mig sova på hans soffa. jag grät som fan, pratade med vänner på nätet som stöttade mig då jag var helt förstörd. Sen efter några veckor kändes det tillfälligt bättre. Jag köpte massa nya kläder och då jag rasat i vikt pga detta såg jag bättre ut än på många år. Träffade exet och fick komplimanger för mitt utseende och fick förhoppningar om att det kunde bli vi igen. Sen rasade dom igen då hon berättade att hon bara känner för mig som en vän och allt blev nattsvart. Dock har hon lämnat dörren lite på glänt då hon säger att hon är osäker, och att vi får se längre fram hur det blir med allt. Detta gör att jag inte kan släppa henne helt och omedvetet bygger jag upp förhoppningar igen. När vi varit ifrån varandra säger hon (och jag märker det på henne) att hon saknat mig. Hon säger att hon absolut inte kan tänka sig ett liv utan mig och att jag måste finnas i hennes liv. Naturligtvis menar hon (i alla fall nu) som en vän, men det är ändå såna saker som gör att jag inte kan gå vidare. Och sanningen är väl den att jag inte vill gå vidare. Det finns ingen annan jag vill leva med.

    Sen har vi en hund tillsammans som vi besämt att jag ska ta över (även om hon vill ha honom), men då jag inte har någonstans att bo nu så bor hon tillsvidare hos henne. Mina saker är också kvar hos henne tills jag hittat bostad, så det går ju inte att klippa helt med henne. Men det är så otroligt svårt, jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag vill ju samtidigt träffa henne för hon ger mig trygghet, tröstar mig och vi delar ju så otroigt mycket. Hon är min bästa vän, och desvärre har jag knappt några vänner längre. Och så fullkomligt hatar jag ensamheten. Den får mig att bli tokig...

    Hur som helst så kan jag inte heller sla älta min skuld i att förhållandet sprack. Hon ville så görna ha barn och var på mig under flera år, faktiskt senast bara några månader innan hon gjorde slut. Jag var rödd för att skaffa barn, velade och sköt fram det hela tiden. Men nu, nu önskar jag inget mer än att vi kunde få vara tillsammans och skaffa barn. Jag har även gjort det tydligt för henne att jag helt ändrat mig i denna fråga och verkligen vill ha barn, men det är ju för sent. Hur som helst känner jag sådan otrolig skuld och ånger, och jag kan knappt se barn på stan längre. Tänker att den där pappan kunde varit jag. Varför tog jag inte chansen när jag hade den? Blir helt knäckt av dessa tankar.

    Hon hör av sig någon gång i veckan och vill ses: äta middag, gå på bio eller bara umgås. Jag säger alltid ja och varje gång jag ser på henne är hon vackrare än sist. Jag som tvekade så under senaste året på om det verkligen skulle vara vi resten av livet (inget jag sa till henne, men i och med våra olikheter och tjafs tänkte jag mycket så). Allt detta är borta. Nu är det som att jag vaknat ur en dåsig dröm och insett (för sent) att hon är kvinnan i mitt liv. Hon är den jag vill ha barn med. Hon är den jag vill gifta mig med. Detta är så starkt att jag inte kan släppa henne, och därför träffar jag henne trots att det inte är bra. Men tanken på att helt säga upp bekantskapen skrämmer mig och då förlorar jag även min bästa vän.

    Snälla, vad ska jag göra? Jag står snart inte ut längre. Tankar på självmord kommer och går, allt känns nattsvart. Utåt sett och inför henne är jag sammanhållen och oftast ger jag ett intryck av att ta detta bra. I själva verket är det tvärtom. Det känns som om jag inte kommit vidare någonting trots att det gått t månader.

    Tack för svar!

  • Svar på tråden Tar tacksamt emot råd... mår skit
  • Äldre 24 Apr 14:35
    #1

    Hej!

    För det första, om du tänker på självmord finns det människor att prata med att för att få stöd, här kommer några länkar. 

    www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Sjalvmordstankar/
    mind.se
    mind.se/sjalvmordslinjen/

    Välj inte den vägen, säker på att det skulle göra människor runt dig förkrossade och du kan få ett bra liv, ge inte upp!

    Gällande det övriga i din situation så får jag lite känslan av det här med att inte veta vad man har och vilja ha det man inte kan få. Om du verkligen rannsakar dig själv, är hon så fantastisk som du tänker? Skulle ert liv bli bra tillsammans? Menar inte att vara taskig men du skriver att det var mycket tjafs och olikheter.
    Om du kommer fram till att jo, det är kärlek och inte bara saknad av att ha någon så måste du bestämma dig för vad du klarar av och vara tydlig med henne. Prata med henne och fråga var hon egentligen står, hur stor är chansen för er? Är hon bara sårad eller är det helt slut för hennes del? Saknar hon dig eller att ha någon? 
    Sen får du bestämma dig för hur mycket du kan utsätta dig för, hur länge du vill vänta. Om du orkar med ovissheten, att bara vara vänner fast du vill mer. Mår du för dåligt av det kanske det inte är en bra idé. Kanske ska ni ta en paus helt, några månader, ett halvår för att sen mötas o se var ni står? När man är mitt uppe i det kan det vara svårt att se klart, kan vara bra att låta det "svalna" ett tag. Hur du ska göra vet bara du, detta var bara några tips.

    Jag hoppas det ordnar sig för dig och er. Även om ni skulle fortsätta vara isär så kom ihåg att chansen till kärlek och lycka finns där ute, även om det inte känns så. Människor träffar sina livspartners hela tiden och även längre upp i åldrarna, du är eg. relativt ung. Lycka till!!!

  • Äldre 25 Apr 12:24
    #2

    Hej!


     


    Först och främst: Du kommer inte alltid att må så här. Jag vet att du vet det, och att du kanske inte vill höra fraser i stil med ?det går över?. Men eftersom du har självmordstankar är det ändå viktigt att du påminner dig om detta. Även om alt känns nattsvart nu, och kommer att kännas så ett tag till, så kommer du ju faktiskt att bli glad igen. Inte bara för korta stunder ? den här tiden kommer att bli ett minne som förvisso kan vara jobbigt men som också kan ge en känsla av ?jisses, tänk att jag kände så?.


    Två månader är väldigt kort tid efter ett tioårigt förhållande. Tillåt dig att sörja, att vara arg, rädd o.s.v. men gradvis bör du sedan gå över mer till att konstatera ?ok, nu blir jag ledsen igen, känner mig ensam igen, men det är en övergående känsla, allt är egentligen ? eller kommer att bli ? bra? för att undvika att fastna i negativa tankespiraler. Googla (seriösa sajter!!!) eller sök på biblioteket om sorg, sorgbearbetning och att undvika negativa tankemönster.


    Och vad du gör: Begå inte självmord! Det är svårt att förstå vidden av hur det påverkar omgivningen ? och hur många i omgivningen som påverkas även om man kanske tror att de inte skulle bry sig. Dessutom finns det ingen ångervecka på självmord. Du skulle inte få chans att uppleva allt det glädjefyllda som väntar senare i ditt liv. Jag hade själv långt gångna självmordsfunderingar för många år sedan. Du anar inte hur glad jag är i dag att jag aldrig gjorde det ? Blir tårögd bara jag tänker på det:°-(


     


    Sen tror jag för din egen skull att det kan vara bra att sätta lite gränser mot exet. Det är en stor omställning för er båda, men att fortsätta höras och ses så ofta som ni gör innebär naturligtvis att det blir svårare för dig att släppa taget (och kanske är det just det hon, kanske omedvetet, vill ? att du ska finnas där som ett trygghetsankare utan att hon för den skull vill ha hela kakan så att säga). Initialt blir det säkert jobbigt att, som Red lion så klokt föreslår, klippa eller ta ett långt uppehåll i att höras/ses. Men det skulle förmodligen ge både dig och exet välbehövlig distans.


    OM ni ska fortsätta umgås föreslår jag att ni går i någon form av parterapi. Det kan verka märkligt om hon nu har klargjort att hon inte vill återgå till relationen, men att ta hjälp av en utomstående som leder samtalet med ?rätt? frågor etc. kan hjälpa er att reda ut det som var och hur det blev, så att ni båda kan gå vidare. Parterapi KAN vara ett sätt att hitta tillbaka till varandra (och att då undvika gamla mönster och roller som triggar bråk etc.), men det kan lika gärna vara ett sätt att försonas med att förhållandet inte funkade.


     


    Angående barn så är det mycket möjligt att din tidigare tvekan var rätt med tanke på alla bråk etc. eller för att ni helt enkelt inte var helt rätt för varandra. Fundera ALLVARLIGT på om din nya ståndpunkt inte är ett ?ok? för att få tillbaka henne snarare än ett oreserverat ja. Det är viktigt, för barn innebär en STOR påfrestning på förhållandet. (En vän till mig sa ?det borde vara förbjudet att skiljas första året efter att man har fått barn?. När jag själv fick barn förstod jag precis vad hon menade. Min sambo och jag bråkade ALDRIG innan vi fick barn. Efter första barnet bråkades/tjafsades det ofta. Men egentligen hade/har det inte med själva förhållandet att göra utan det faktum att sömnlöshet är en tortyrmetod som effektivt slipar bort ens normala generositet, medkänsla och allmänna hyfs. Det gäller att ha distans nog för att inse varför man bråkar + att jag tror att det är viktigt att ha en relation som i grunden är bra.) Jag bör kanske även nämna att det självklart inte bara är jobbigt och sömnlöst att få barn, det är alldeles underbart också Men jag skulle inte vilja ha barn med fel? person. Att separera är skit. Att separera när man dessutom har barn är inte roligare, även om det ibland kan vara det bästa för alla parter ?


     


    Det finns, även om det inte känns så just nu, andra tjejer därute som är lika bra eller till och med bättre för dig än ditt ex. Det innebär inte att ditt ex och du inte skulle kunna leva lyckliga tillsammans hela livet. Men det betyder att du inte behöver leva ensam och lycklig utan henne. Du kan leva lycklig ? oavsett om du nu väljer att göra det ensam eller tillsammans med någon annan (eller för all del med ditt ex).


     


    Lycka till, och ta hand om dig!


     


     

Svar på tråden Tar tacksamt emot råd... mår skit