Tar tacksamt emot råd... mår skit
Jag och exet var tillsammans i 10 år (båda är nu i 30 årsåldern), och för 2 månader sedan tog det slut. Det hade en tid varit väldigt kyligt i vår relation och vi kom lätt i luven på varandra, men det hade den senaste tiden ändå känts bättre än på länge. Nu kom då alltså detta, och det visade sig att hon förälskat sig i en annan.
Jag fick panik och stack direkt från lägenheten till en kompis som lät mig sova på hans soffa. jag grät som fan, pratade med vänner på nätet som stöttade mig då jag var helt förstörd. Sen efter några veckor kändes det tillfälligt bättre. Jag köpte massa nya kläder och då jag rasat i vikt pga detta såg jag bättre ut än på många år. Träffade exet och fick komplimanger för mitt utseende och fick förhoppningar om att det kunde bli vi igen. Sen rasade dom igen då hon berättade att hon bara känner för mig som en vän och allt blev nattsvart. Dock har hon lämnat dörren lite på glänt då hon säger att hon är osäker, och att vi får se längre fram hur det blir med allt. Detta gör att jag inte kan släppa henne helt och omedvetet bygger jag upp förhoppningar igen. När vi varit ifrån varandra säger hon (och jag märker det på henne) att hon saknat mig. Hon säger att hon absolut inte kan tänka sig ett liv utan mig och att jag måste finnas i hennes liv. Naturligtvis menar hon (i alla fall nu) som en vän, men det är ändå såna saker som gör att jag inte kan gå vidare. Och sanningen är väl den att jag inte vill gå vidare. Det finns ingen annan jag vill leva med.
Sen har vi en hund tillsammans som vi besämt att jag ska ta över (även om hon vill ha honom), men då jag inte har någonstans att bo nu så bor hon tillsvidare hos henne. Mina saker är också kvar hos henne tills jag hittat bostad, så det går ju inte att klippa helt med henne. Men det är så otroligt svårt, jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag vill ju samtidigt träffa henne för hon ger mig trygghet, tröstar mig och vi delar ju så otroigt mycket. Hon är min bästa vän, och desvärre har jag knappt några vänner längre. Och så fullkomligt hatar jag ensamheten. Den får mig att bli tokig...
Hur som helst så kan jag inte heller sla älta min skuld i att förhållandet sprack. Hon ville så görna ha barn och var på mig under flera år, faktiskt senast bara några månader innan hon gjorde slut. Jag var rödd för att skaffa barn, velade och sköt fram det hela tiden. Men nu, nu önskar jag inget mer än att vi kunde få vara tillsammans och skaffa barn. Jag har även gjort det tydligt för henne att jag helt ändrat mig i denna fråga och verkligen vill ha barn, men det är ju för sent. Hur som helst känner jag sådan otrolig skuld och ånger, och jag kan knappt se barn på stan längre. Tänker att den där pappan kunde varit jag. Varför tog jag inte chansen när jag hade den? Blir helt knäckt av dessa tankar.
Hon hör av sig någon gång i veckan och vill ses: äta middag, gå på bio eller bara umgås. Jag säger alltid ja och varje gång jag ser på henne är hon vackrare än sist. Jag som tvekade så under senaste året på om det verkligen skulle vara vi resten av livet (inget jag sa till henne, men i och med våra olikheter och tjafs tänkte jag mycket så). Allt detta är borta. Nu är det som att jag vaknat ur en dåsig dröm och insett (för sent) att hon är kvinnan i mitt liv. Hon är den jag vill ha barn med. Hon är den jag vill gifta mig med. Detta är så starkt att jag inte kan släppa henne, och därför träffar jag henne trots att det inte är bra. Men tanken på att helt säga upp bekantskapen skrämmer mig och då förlorar jag även min bästa vän.
Snälla, vad ska jag göra? Jag står snart inte ut längre. Tankar på självmord kommer och går, allt känns nattsvart. Utåt sett och inför henne är jag sammanhållen och oftast ger jag ett intryck av att ta detta bra. I själva verket är det tvärtom. Det känns som om jag inte kommit vidare någonting trots att det gått t månader.
Tack för svar!