jag ger upp med jobb :( och denna jädra sjukdom vill inte mer

Tycker du har en tråkig inställning till de försöker stötta dig och berätta om deras situation och att det finns hopp. Sen känns det inte som du har någon kämparglöd heller eller viljan att ta tag i ditt liv. Jobb kommer inte gratis. Med din attityd... lycka till.

nej men som ja skrev i trådens början har jag kommit till ett stop, efter 7 år hittar jag ingen motivation el får hjälp av ams osv, de va just de allt i tråden handlde om, alla är olika starka, ocha tt veta att jag en dag hamnar i rullstol är tufft

Hur skulle du vilja att det såg ut? En klassiker inom motiverande samtal är att man hittar ett mål och försöker klura ut hur man ska nå dit. Små mål, stora mål spelar ingen roll.

 

En sak som jag blev glasklar över när jag själv var sjuk är att det bara var jag som hade ansvar för min hälsa. Klart det finns massor med läkare, bra hjälp etc. men huruvida jag blir bättre eller sämre påverkar endast mitt liv - deras pågår ju som tidigare, de får samma lön oavsett och jag är en ganska obetydlig människa i deras sammanhang. Skulle jag bli bättre handlade det alltså om vad jag själv gjorde och ju snabbare du inser det desto lättare blir det för dig.

 

Du läser på allt du kan och lite till kring forskningen om din sjukdom. Du har alternativa förslag. Du byter läkare om du inte får vettig hjälp. Du blir en pain-in-the-ass patient helt enkelt för om du är påläst och har kontroll är det mycket svårare att köra över dig. Den rätt uppgivna människa du givit intryck av ovan slängs ganska snabbt in i hopplöshetsfacket och där får man sällan eller aldrig bra hjälp. Ingen läkare skriver längre SVBK i journalerna men du kan ge dig sjutton på att den mentaliteten fortfarande finns kvar.

 

Och visst, det är bittert att konstatera att man har sjukdomar som påverkar livet negativt men riktigt hur mycket de ska få lov att påverka, det väljer du faktiskt själv.

Jag har funderat över dig och dina olika trådar under en tid.
det är mycket svårt att formulera det jag vill få dig att ta till dig.
Du är inte i ett läge där du känns speciellt mottaglig för vare sig goda råd, peppning eller några uttryck för att det finns andra som förstår.

det du förmedlar är att

ingen förstår
ingen har det som du
ingen kan hjälpa dig
du kan ingenting
du vill ingenting
du kan inte trivas där du är
det går, inte det går, inte det går inte

och så vidare.
Du hade redan bestämt när du skulle flytta att du inte skulle trivas
när du fyttade konstaterade du i ny tråd att du inte trivs.
Du har redan bestämt att vad du än gör kommer du inte att få några nya vänner-iallafall inga som är något att ha för de kommer ändå bara sluta att höra av sig.
Dina inlägg är fulla av allt som inte går och gärna med stora versala INTE.

Drt går att vända på nästan alla dem och fråga varför inte, men det är ju ingen större idé, eftersom du går i försvar.

det som är frågan i slutänden är:

Vad tänker du göra med ditt liv?
Vilka beslut tänker du fatta?

för en sak kan du vara säker på-säger du själv att inget går och du inget kan-då blir det så! och du kommer dessutom att bli monumentalt ensam-det är nämligen oerhört påfrestande att umgås med en människa som vältrar sig i elände oh självömkan.
det kan vara hur tragiskt som helst i livet-det är sällan man är hjälpt eller betjänt av att andra tycker synd om en.

Du har själv ansvar för hur mycket gjädje, livslust och gemenskap du ska låta ditt liv bestå av. Det går att välja.

Man kan räkna allt man inte kan

Eller allt man kan

Andra försöker dela sina erfarenheter med dig-men du är helt låst i att få ösa.

jag tror du skulle må bra av en samtalsterapi där du får vräka ur dig all sorg, vrede och frustration-men också få hjälp att hitta verktyg att leta reda på den styrka, motivation och envishet som bor i varje människa.
Jag tror inte på det där snacket att alla är olika starka. Du väljer vem du vill vara och utifrån det fattar du beslut och gör vägval. Det är en medvetandeprocess.

Ingen har sagt att det är lätt. Ingen har heller någonsin lovat dig eller någon av oss andra att det skulle vara lätt. Livet innehåller för de flesta av oss utmaningar som ibland känns både omänskilga och övermäktiga.
Man får bryta ihop-och komma igen.

Jag tycker personligen inte att man har rätt att svika sig själv, sitt eget liv och syftet med att man kommit till den här jorden och ge upp. Jag är skyldig mig själv mitt bästa-och mitt bästa är inte att bli ett offer, låta mig sjunka i dyngan, ge upp, slarva bort hoppet, sluta drömma och bli bitter. jag har inte tid att sitta och tycka synd om mig själv-även om jag måste ge plats för att låta mig uppleva mina känslor.

Jag har min berättelse och mina tunga besked. jag har andra runt mig med sina. En slående sak är att det definitivt inte är så att de som har de värst är bittrast-tvärtom undrar jag ofta hur somliga ens kunnat överleva.och än mer vara sådana ärleksfulla glädjespridare. sådana som ser möjligheter. Sådan vill jag också vara. Jag vill välja det. Jag vill kunna vakna och känna att "idag känns det tungt"-det är en känsla, och sedan ändå stiga upp, göra något av min dag och helst något som betyder något för någon annan-det är ett val. Känslan kan finnas där och den har man-den bara är. Men valet hur min dag ska bli behöver inte styras av den.

Börja ifrågasätta alla dina inten och allt du påstår inte går. Utmana din pessimist och be den dra åt skogen.
Leta medvetet efter saker att sätta på pluskontot. Låt inte hinder bli ursäkter och ägna ingen tid åt att tycka synd om dig själv.
Du har det här livet. Det är ditt liv. Du har samma ansvar som alla andra att göra det meningsfullt och fyllt av drömmar och mål.

Tar du inte på djupet tag i din egen inställning till alltings vara, så spelar det ingen roll vad du startar för trådae elelr vad någon svarar i dem. Du har ett jobb att göra som du inte gjort ännu-det är bara du som kan göra det och fram till dess du gör det, kommer du att ha det som du har det. Ditt liv måste inte vara tröstlöst, hopplöst och uppgivet-faktiskt nsätan oavsett vad du har för svårigheter att brottas med.

Om du har svårt att tro att det skulle vara möjligt, så finns det gott om litteratur och exempel på människor som genomlidit det mest fruktansvärda och ändå behållit livsgnistan-även är det tyckts som om de förlorat allt de levat för. Dem kan man behöva lyssna å för att hitta tankeknep och få perspektiv.

Och för att du ska ha hört det igen: jag sätter mig inte på höga hästar utan att veta vad jag pratar om. Jag har god insikt i hur det känns att komma ny och försöka bygga något nytt, förlora arbetskapacitet, vara långtidsarbetslös, ha värk etc etc. Det jag säger säger jag av egen erfarenhet. Om du lyssnar och tar till dig, eller bara slår ifrån dig, väljer du själv.

Jag hoppas att du vågar se dig själv i ögonen och säga

jag kan....*fyll på med möjligheter*

jag vill...*fyll på med drömmar*

jag tänker....*fyll på med planer*

Att du kommer att falla och deppa ibland är en sak-men grundinställningen ska vara
Det här är mitt liv och jag tänker leva det! Med värdighet glädje och självrespekt!

Nu vill jag inte se fler hopplösa trådar om allt som inte är lönt att göra eller du inte vill, tänker, får, kan eller tror går-nu vill jag höra vad du tänker göra (och behöver du hjälp och tips om hur du kan gå tillväga, så brukar man kunna få tips av andra, men då måste man isåfall vara öppen för råd och förslag)

Känner du att det är helt omöjligt att ens tänka e enda positiv tanke-då ska du faktiskt ringa i läkare, för då måste du få hjälp med den här processen. Om du vill ha en förändring alltså.

jodå jag tar år mig råd, och testar mig, dock INTE om allt då vissa saker helt enkelt bara är ett nej från mina sida, och efter 7 år i detta som fortfarande tråden handlar om är de tufft att finna motivationen, och jag försöker varje dag DÅ MENAR JAG VARJE DAG, men det skiter sig för senast idag bröt jag i hopp då ja sen förra veckan sitter i rullstol pga av stora infektioner, bröt ihopp mitt inne på citygross för folk kollade på mig, den som INTE upplevt den förnedringen bör kanske hålla tyst, jag försöker söka jobb, tar hjälp via ams, men INGET händer, så vad gör man till slut jo bryter ihopp, och jag har försökt ALLT men inget går framåt, tycker inte att få ett par timmar i veckan på ett jobb ska va så svårt att få inte direkt mycket begärt heller, men som mitt dröm yrke kan jag ej jobba då jag vart sjuk direkt efter examen, om ni som sitter och säger att jag e en sån mer el mindre bitterfitta med andra ord kände mig skulle ni tycka HELT tvärt om för jag är full av gläjde ocg sprallig sen att jag gett upp på vissa plan är en helt annan sak, men efter som alla bara hoppar på mig hör skiter jag i denna tråd va INTE vad tråden va till för som ni kanske ser, 

Det finns inte ett enda påhopp i den här tråden.
Det finns bara många som bryr sig om och försöker förstå, peppa och stötta.
Och några som inte riktigt förstår ditt negativa tankesätt och ifrågasätter det.
Men inga påhopp...

Du ser vad du vill se helt enkelt. Och även där blir det rätt tydligt att du tolkar saker genom ett negativt filter.
Jag hoppas att du börjar inse vilka bra saker du har i ditt liv och fortsätter jaga dom.
Och att du tar hjälp att bryta den här negativa spiralen du är i.

För övrigt - grymt bra skrivet av passionsblomman  

Du får gärna inboxa mig ditt cv samt ett av dina personliga brev så ska jag se om jag kan hjälpa dig. Jag har en hel del kontakter i Jönköping som kanske skulle kunna hjälpa dig!

Vilken/vilka jobbcoacher har du varit hos?

...och jag hjälper gärna till med ditt CV och/eller personligt brev. Jag är utbildad inom språk och har jobbat inom skriftlig kommunikation från och till under flera år. Jag vet hur viktigt det är att det första intrycket, alltså CV och personligt brev, är felfritt och ger mersmak hos läsaren/arbetsgivaren. Om du lämnar det personligen spelar självklart din personlighet in mycket med.

Jag gillar att "pyssla" med text och hjälper gärna till om du inte redan haft en jobbcoach som har hjälpt dig med CV osv. Inboxa mig bara! Jag är inte utbildad jobbcoach eller något sådant, men känner att jag har koll på det skrifliga och tycker bara det är kul att hjälpa om jag kan.

Vet du vad-för den som läser din tråd är det tämligen oklart vad du faktiskt vill uppnå. Jag tror ärligt talat inte att du vet det själv? Berätta gärna vad, för det framgår inte alls-det enda som är tydligt är att svaren du får inte passar och att du hela tiden går i försvar även när folk försäker ge dig uppmuntran.

Egentligen är det antagligen mest en fråga om ett otroligt starkt behov av att få ösa ur sig. Och det tror jag inte är så lämpligt så här på öppna forum., utan det har du bäst nytta av att få göra i ett mer skyddat sammanhang, förslagsvis hos en samtalspartner som en kurator eller psykolog.

Du har inte på fötterna för att anta vare sig det ena eller andra i fråga om vad vi andra vet om livets svårigheter eller har upplevt av prövningar och därför kanske du ska åtminstone anta och utgå ifrån att du inte har ensamrätt eller patent på elände. Det är på ett skruvat sätt ganska överlägset att tro att man själv är den enda som vet hur det är att känna sig fullständigt krossad. 
Under mina år i livet, har jag om och om igen slagits med kraft av hur fruktansvärda saker som människor råkar ut för och hur olika livet kan te sig-men att var och en ofta får sin beskärda del av bördor-och att vi sällan vet så mycket om vad som gömmer sig inom människor. Kom ihåg att väldigt mycket inte syns utanpå! 

Ska förresten bara den som har haft det värst få känna sorg eller misströsta? För isåfall finns det antagligen folk som skulle vilja skrika åt även dig att hålla tyst hoppas jag du begriper.

Du är helt enkelt inte mottaglig för vare sig pepp, råd eller något annat än "kram stackars dig", och jag tror faktiskt inte att just det hjälper dig ett smack framåt. Ska man vara helt krass, så blir egentligen den här sortens trådar ett sätt att använda oss andra som soptunna-man ska få "skriva av sig" sin skit och ösa ur sig sin vånda-utan uppriktiga reaktioner eller annan feedback än att mottagaren sväljer och inte säger emot.

Om du inte vill plugga vidare eller skola om dig-fine!
Om du tänker ge upp-ja vem kan hindra dig?
Vad är det egentligen du vill ska hända med en sådan här tråd?

Om du inte ens ser att folk faktiskt försöker visa på att det visst är värt att leva-trots all möjlig skit i livet, ja då är du inte så vidare kontaktbar för närvarande.
Jag tror du ska jobba mer inåt och på hur du tänker tackla livet framgent, än lägga energi på kontakttrådar om kompisar eller den här typen av "jag msåte få klaga av mig trådar". Du har större chanser att bygga äkta och riktiga vänskapsrelationer om du kommer ur gropen du sitter i nu.

Vidare kanske du ska fundera ut och förklara vem det är du vill ska svara här?

För, den som inte varit med om din förnedring ska hålla tyst....

 ....och den som upplevt något som gör att den inbillar sig att den förstår ska sluta komma här och försöka vara värre

Antingen har man alltså upplevt för lite-och ska hålla tyst

eller har man upplevt och då ska man inte komma drgande med det, för det provocerar dig också. Det blir inte så många människor kvar då tänker jag.

Sist: jag har också haft perioder då allt känns jävligt nattsvart och tillvaron skör som av glas. Nätter man vandrar på tunn tunn is utan att se, utan att veta om det ska bära eller brista och dagar då ångesten legat som smog mellan mig och solen. De dagarna utsätter jag mig inte för att skriva på internet i öppna forum. De dagarna behöver man en kofta på den iskalla själen och en trygg plats att gråta på eller bara stirra tomt framför sig tills det blir morgon igen. Jag rekommenderar varmt mindre och mer privata sammanhang för det. Och konstaterar att det finns psykologer, coacher, kuratorer, präster och så vidare av mycket goda anledningar-de flesta borde förmodligen någon gång i livet ta den chansen.